Vänstern förstod inte Kristian Lundberg

av VANJA SÖDERGREN
I dag, den 27 april, är det ett år sedan författaren Kristian Lundberg gick bort. Det har varit märkvärdigt tyst om honom sedan dess, en författare som under en tid var mycket uppburen, omtalad och uppskattad – inte minst av arbetarrörelsen – för sina skildringar av tillvaron på samhällets botten, som han många gånger hämtade inspirationen till ur egen erfarenhet. Särskilt uppmärksammad blev Yarden med sin drabbande skildring av det stenhårda, bitvis hopplösa livet som arbetare i Malmö hamn. Stig Larsson efterfrågade strax efter hans död en förklaring till att hans sista bok, Sånger vid avgrunden, blivit så ”styvmoderligt behandlad” av kritikerna trots sin höga kvalitet – den fick knappt en recension (Expressen 14/5 2022).

Ja, hur ska man förstå denna tystnad? Kan den ha något att göra med hans politiska helomvändning under hans sista år, från klassiskt vänster till vad han själv beskrev som ”konservativ, borgerlig om man så vill” (Svenska Dagbladet 31/7 2021)? Samma vänster som unisont hyllade Yarden, tycks också stå oförstående inför Lundbergs kristna omvändelse och de litterära temata som följde med den. Vissa erfarenheter tycks vara svårare att pussla in i de ideologiska modellerna än andra.

För vad betyder det egentligen att Kristian Lundberg blev ”konservativ”, trots att han fortsatte att hanka sig fram med de tunga, tillfälliga anställningarna, och aldrig tummade på sin lojalitet med de mest utsatta? Led han kanske av ett falskt medvetande, som inte förstod att värna sina egna intressen som arbetare? Ska det hela förstås som en resignation, en psykologisk flykt från orubbligt hårda villkor, eller föll han in i simpla förhoppningar om att bara en nationalkonservativ politik kan rädda de svenska arbetarna?

Det vore att förenkla. En bättre fråga är om det betydde något att hans politiska svängning sammanföll med hans fördjupade kristna tro. Det antyder han själv, i en av hans sista artiklar (Svenska Dagbladet 31/7 2021), där han konstaterar att han finner mer gensvar inom borgerligheten för den kristna människosynen än i den svenska vänstern, som enligt honom saknar begrepp om nåd, frihet och förlåtelse, där ”världen är enkel och okomplicerad”. Kanske kan man också förstå Lundbergs nya riktning inte så mycket som en ny politisk orientering som en avpolitisering – en insikt om att politiken aldrig kan nå ända fram, aldrig helt förstå och ännu mindre rädda en människa i den djupaste existentiella bemärkelsen.

Tankarna går till filosofen Simone Weil, som efter en ungdom fylld av klasskamp, facklig organisering och hopp om revolution i den politiskt turbulenta tid som var mellankrigstidens Europa fann en djup gudstro som ställde hennes marxistiska axiom på huvudet. ”Revolutionen är betydligt mer än religionen ett opium för folket”, skrev hon. Samtidigt som hon aldrig gav upp sin solidaritet med arbetarna – och som hon själv delade fabriksgolv med under en period – förstod hon att den klasskamp hon dittills ägnat sig åt var fruktlös. Om inte annat så för att kroppsarbetarens situation ofta är sådan att den dödar den andliga uppmärksamhet och den känsla av verklighet som hon förstod var så central för en människas utveckling, patos och värdighet. Hennes slutsats var modig, sett till hennes tidigare övertygelser, men också skoningslös: ”Arbetarklassen betyder ingenting och kommer aldrig att någonsin betyda någonting.”

Vänstermaterialisten skulle kalla det att ge upp, att lämna den gemensamma klasskampen för ett individuellt andligt sökande. Men för den troende har ”att ge upp” en annan klang – han inser att det är först när man ger upp sin materiella strävan, eller åtminstone låter den bli sekundär, som ett nytt liv kan ta sin början; ett liv i anden. Kanske var det just det som Kristian Lundberg förstod.

Vanja Södergren 2023-04-27

Detta är en opinionstext.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av VANJA SÖDERGREN
I dag, den 27 april, är det ett år sedan författaren Kristian Lundberg gick bort. Det har varit märkvärdigt tyst om honom sedan dess, en författare som under en tid var mycket uppburen, omtalad och uppskattad – inte minst av arbetarrörelsen – för sina skildringar av tillvaron på samhällets botten, som han många gånger hämtade inspirationen till ur egen erfarenhet. Särskilt uppmärksammad blev Yarden med sin drabbande skildring av det stenhårda, bitvis hopplösa livet som arbetare i Malmö hamn. Stig Larsson efterfrågade strax efter hans död en förklaring till att hans sista bok, Sånger vid avgrunden, blivit så ”styvmoderligt behandlad” av kritikerna trots sin höga kvalitet – den fick knappt en recension (Expressen 14/5 2022).

Ja, hur ska man förstå denna tystnad? Kan den ha något att göra med hans politiska helomvändning under hans sista år, från klassiskt vänster till vad han själv beskrev som ”konservativ, borgerlig om man så vill” (Svenska Dagbladet 31/7 2021)? Samma vänster som unisont hyllade Yarden, tycks också stå oförstående inför Lundbergs kristna omvändelse och de litterära temata som följde med den. Vissa erfarenheter tycks vara svårare att pussla in i de ideologiska modellerna än andra.

För vad betyder det egentligen att Kristian Lundberg blev ”konservativ”, trots att han fortsatte att hanka sig fram med de tunga, tillfälliga anställningarna, och aldrig tummade på sin lojalitet med de mest utsatta? Led han kanske av ett falskt medvetande, som inte förstod att värna sina egna intressen som arbetare? Ska det hela förstås som en resignation, en psykologisk flykt från orubbligt hårda villkor, eller föll han in i simpla förhoppningar om att bara en nationalkonservativ politik kan rädda de svenska arbetarna?

Det vore att förenkla. En bättre fråga är om det betydde något att hans politiska svängning sammanföll med hans fördjupade kristna tro. Det antyder han själv, i en av hans sista artiklar (Svenska Dagbladet 31/7 2021), där han konstaterar att han finner mer gensvar inom borgerligheten för den kristna människosynen än i den svenska vänstern, som enligt honom saknar begrepp om nåd, frihet och förlåtelse, där ”världen är enkel och okomplicerad”. Kanske kan man också förstå Lundbergs nya riktning inte så mycket som en ny politisk orientering som en avpolitisering – en insikt om att politiken aldrig kan nå ända fram, aldrig helt förstå och ännu mindre rädda en människa i den djupaste existentiella bemärkelsen.

Tankarna går till filosofen Simone Weil, som efter en ungdom fylld av klasskamp, facklig organisering och hopp om revolution i den politiskt turbulenta tid som var mellankrigstidens Europa fann en djup gudstro som ställde hennes marxistiska axiom på huvudet. ”Revolutionen är betydligt mer än religionen ett opium för folket”, skrev hon. Samtidigt som hon aldrig gav upp sin solidaritet med arbetarna – och som hon själv delade fabriksgolv med under en period – förstod hon att den klasskamp hon dittills ägnat sig åt var fruktlös. Om inte annat så för att kroppsarbetarens situation ofta är sådan att den dödar den andliga uppmärksamhet och den känsla av verklighet som hon förstod var så central för en människas utveckling, patos och värdighet. Hennes slutsats var modig, sett till hennes tidigare övertygelser, men också skoningslös: ”Arbetarklassen betyder ingenting och kommer aldrig att någonsin betyda någonting.”

Vänstermaterialisten skulle kalla det att ge upp, att lämna den gemensamma klasskampen för ett individuellt andligt sökande. Men för den troende har ”att ge upp” en annan klang – han inser att det är först när man ger upp sin materiella strävan, eller åtminstone låter den bli sekundär, som ett nytt liv kan ta sin början; ett liv i anden. Kanske var det just det som Kristian Lundberg förstod.

Vanja Södergren 2023-04-27

Detta är en opinionstext.