Varför vara katolik? – unga vuxna svarar

av FREDRIK HEIDING

Varför vara katolik? Eller: ”Varför bli katolik?” respektive ”Varför fortfarande vara katolik?” Signum fick tillfälle att föra ett samtal med fyra unga vuxna katoliker kring detta. En bakgrund är ett växande intresse för religion i samhället, ett intresse som dock ofta stannar vid nyfikenhet och sällan leder till praktiserad tro i en gemenskap.

De som deltog i samtalet var äkta paret Lapo och Edel Irén Lappin från S:t Lars katolska församling i Uppsala. Lapo (24 år) är masterstudent i filosofi vid Uppsala universitet. Signum har publicerat flera artiklar av honom. Edel Irén (26 år) är masterstudent i teologi vid Uppsala universitet och fristående skribent. Deras sju månader gamle son Pico var också närvarande under samtalet. Vidare, Merna Audesho Yohana (28 år), kaldeisk katolik, vice ordförande i Sveriges unga katoliker (SUK) och kurator inom öppenvårdspsykiatrin. Patrik Bou-Rached (25 år), som är maronit, är ingenjör till yrket och ledamot i SUK. De båda är ansvariga bland annat för lägerverksamhet och har skrivit i tidskrifterna Sanctus och Katolskt Magasin.

Fredrik Heiding: Välkomna till vårt samtal, tack för att ni har kommit hit. Min första fråga lyder: ”Varför vara katolik?” Vad säger du, Edel Irén?

Edel Irén: Ja, det är en jättebred fråga. För mig är kristen tro någonting som jag växte upp med och fått med mig hemifrån och då är det kanske ännu svårare att se varför man har hamnat i det. Det är ju på grund av familjen. Men sedan kommer det till en punkt där man själv väljer också, varför man vill vara katolik. För mig handlade det mycket om att det är någonting som jag tror är sant och som är en så pass viktig del av mitt liv, att jag vill fortsätta utveckla det och söka sanningen och söka Gud.

Lapo: Jo, jag skulle också säga att det enkla svaret är att det är för att det är sant. Det blir därför väldigt svårt att liksom plocka russinen ur kakan och säga jag är katolik på grund av liturgin eller på grund av tidebönerna. Det bildar ju en helhet som man inte kan ta saker bort ifrån, eller göra sin egen version av. Men det är kanske det som ger det en kraft på något sätt; det är en helhet som makes sense. Det ger mening åt livet i sin helhet snarare än olika bitar som man kan isolera och peka på.

Ni båda nämner att det är sant. Kan ni utveckla det? Vad är det som är sant?

Edel Irén: Vad som är sanningen? Det är en väldigt stor fråga.

Lapo: Det är Kristus som är sann.

Edel Irén: Ja.

Merna, vill du komplettera? Varför vara katolik?

Merna: Jag är uppväxt som katolik så jag har fått det från familjen först och främst. Redan som barn började jag lära mig att be och söka Gud, och, ja, söka efter sanningen. Men sedan kom en period då jag verkligen ifrågasatte den katolska tron – och därigenom fann jag sanningen och blev övertygad om den katolska tron. Ett skifte kan man säga där min tro fördjupades och blev mer på allvar, där jag förstod mer vad den innebär.

Hur gick detta ifrågasättande, den prövningen till?

Merna: En period under gymnasiet var jobbig, för jag klarade först inte av studierna, och jag kände mig väldigt ensam. Bara ett fåtal aktiva ungdomar gick i församlingen i Karlstad. Man gick till söndagsmässan med föräldrarna utan att riktigt förstå den djupa innebörden. En dag blev jag introducerad till frikyrkan av en bekant som skrev till mig på Messenger helt från ingenstans och hon bjöd mig till en gudstjänst klockan fyra på en söndag eftermiddag så jag kunde ändå gå till den katolska mässan som vanligt klockan elva. Jag började gå till deras gudstjänster och de hade en mycket fin gemenskap med jättemånga ungdomar som brann för sin tro. De träffades nästan varje dag och bad och samtalade om Jesus och vad han hade gjort i deras liv. Jag drogs till det, för det här var någonting som jag inte hade upplevt, inte ens på SUK-läger eller på Världsungdomsdagen 2011. Det fanns något attraktivt med deras gemenskap; fast de var så klart emot den katolska tron. De hade många invändningar. ”Varför tror ni på och ber till helgon? Varför kysser ni statyer?” Och allt det där. ”Det som ni tror om moder Maria stämmer inte!”

Deras många invändningar gjorde att jag själv började ifrågasätta och började också läsa Bibeln noga. Oj, det står faktiskt inte så mycket om Maria i Bibeln som jag hade trott eftersom Maria ju är en så viktig figur inom den katolska kyrkan. Då började jag ifrågasätta allting. Det var inte så enkelt att prata med kyrkoherden om detta, därför började jag i stället söka på Youtube och kom i kontakt med Catholic Answers och EWTN, Journey Home, med pastorer som har konverterat till katolicismen. De pratade om vad det var som lockade dem och där märkte jag att oj, det finns mycket bra förklaringar och jag tyckte också att det var attraktivt det här med att den katolska kyrkan har funnits så länge och att man hade en helhetssyn.

Förutom Bibeln fanns traditionen och prästerskapet och allt det här. Jag insåg också, att inom frikyrkan fanns det vissa som tolkade Bibeln på olika sätt och de kunde starta sina egna kyrkor för att de inte höll med den pastorn. Men jag ville veta: Vad är sanningen? Jag ville ha praktiska och konkreta svar. Vad är sanningen och hur ska man tolka den här bibeltexten? Då märkte jag också att den katolska kyrkan är en, och insåg att det är viktigt med successionen – att vi har en påve. Kyrkan vågar dessutom påstå många konkreta saker.

Intressant med din resa, Merna. Edel Irén och Lapo har ni gått igenom någon annorlunda eller liknande prövning, en viss brottning med tron?

Edel Irén: Jag känner verkligen igen mig. Det är litet intressant för jag kommer från andra hållet, med min uppväxt i frikyrkan som var en stor del av mitt liv. Min tro var väldigt viktig för mig. Men under gymnasiet kom det till en punkt när jag kände att många saker inte höll ihop teologiskt. Jag ställde frågor utan att få tillfredsställande svar av pastorerna i kyrkan och av folk runt mig. Då började ett slags sökande inom mig – Men vad är kristendomen egentligen?

Jag kände att jag hade en stark tro på att Gud finns, för att det hade varit så verkligt för mig. Men vad betyder det att Gud finns? Är Gud identisk med universum? Finns Gud överallt? Måste Jesus vara med i bilden? Jag förstod nästan ingenting, vilket inte bara var min kyrkas fel, utan jag själv hade inte riktigt förstått grundläggande saker i kristendomen. Jag velade mycket fram och tillbaka om jag skulle ge upp min tro eller fortsätta. Jag bad en bön, att även om jag inte förstår allting, vill jag ändå fortsätta följa Gud, vad det än innebär.

Och sedan, typ ett år efter gymnasiet, skulle jag plugga teologi och då råkade jag hamna på Newmaninstitutet i Uppsala, egentligen mest av en slump. Jag visste inte ens att Newmaninstitutet var en katolsk högskola. Jag visste bara att de hade teologi där och min pappa sade att undervisningen där var bra. Jag tänkte okej. Det var nästan litet märkligt för att i A-kursen första terminen så upplevde jag litet av det du beskriver, Merna. På bara de två första månaderna fick jag svar på varje fråga som jag hade undrat över i gymnasiet. Här hade jag gått ett helt liv och funderat över dessa frågor och det fanns liksom redogörelser för både det ena och det andra. Så här funkar inkarnationen. Så här funkar Treenigheten. För mig var det verkligen ett bönesvar; att Gud visade för mig att du kan fortsätta vara kristen och det finns svar att få. Du måste inte gå runt och bara fundera själv utan kyrkan har svar för dig. Då var det ännu inte självklart att jag skulle bli katolik utan jag tänkte mest att det var skönt att kristendomen var större än min bakgrund; att det fanns större och äldre kyrkor. Och som du sade, Merna, att de har en tradition som har funnits sedan Jesu tid och allt det där var en stor tröst för mig och min tro.

Lapo, hur har det varit för dig?

Lapo: Jag hade en liknande resa när jag var kanske 15. Ganska mycket på grund av att vi lever i Sverige, ett sekulariserat land, vilket gör att man möts i tidig ålder i skolan av tuffa och svåra frågor. Dessa frågor är för stora om man är uppvuxen katolik, gått i kyrkan och på trosundervisning. Om man tar frågorna på allvar och reflekterar över dem, då måste man ta ställning på något sätt. Det väckte ganska mycket inre oro medan jag försökte klura ut de här frågorna och ta ställning. Jag upplevde att jag fick mycket stöd både i kyrkan och hemifrån, och att den typen av sökande och frågande uppmuntrades på ett sätt som inte var fallet exempelvis i skolan. I detta filosofiska eller andliga sökande uppmuntrades jag att ifrågasätta. Alla har nog inte bemötts på samma sätt i kyrkan, men så upplevde jag det, vilket jag är mycket tacksam för.

Edel Irén och Lapo, ni båda har studerat filosofi i olika utsträckning. Kan ni säga någonting om vilken plats filosofiskt tänkande har i relation till att vara katolik?

Lapo: Alla känner inte behov av det. Det är många som har en uppriktig tro och är nöjda med att praktisera, så det är inte ett krav på något sätt. Men många finner Gud också i det intellektuella och har ett sug efter att förstå tron på flera nivåer. Alla måste inte hålla på med det, men det är viktigt att vissa gör det.

För er båda var det ett stöd, antar jag, att ha någon typ av allmän kunskapsteori och metafysik och så vidare.

Edel Irén: Ja, absolut, särskilt för mig. Kombinationen av filosofi och teologi är typisk för den katolska kyrkan, de hänger tätt ihop med varandra. Det var hjälpsamt att se hur man kan tänka akademiskt på olika sätt. I delar av kristenheten i Sverige får man annars ofta höra att det akademiska kan vara någonting som leder dig bort från Gud. Ibland finns den idén. Men den katolska kyrkan visar verkligen hur man både kan förklara svåra saker och samtidigt hålla fast vid det som är grundläggande i den kristna tron.

Så tänkandet underminerar inte tron. Låt oss gå till dig, Patrik. Varför vara katolik?

Patrik: Jag hade turen att födas som katolik. Men alla har inte det. Jag har intervjuat personer som har konverterat till katols­ka kyrkan och de har sagt att anledningen är att den är sann. Den har överlevt i 2 000 år och Gud har sett till att den har överlevt genom hela historien. Dessutom är den fullt utvecklad teologiskt på alla sätt och vis. Ja, det finns många argument till varför man ska vara katolik och har man frågor finns det som sagt många svar på internet och då kommer man fram till sanningen liksom. Själv har jag också blivit starkt övertygad i den katolska tron. Jag har dock inte varit andligt stark under hela mitt liv, utan det kom en övertygelse, ja, när jag insåg att Jesus är sanningen. Men vilken kyrka är då sann? Jag föddes in i en kyrka, så det är väl den kyrkan jag väljer.

Vad är det som gör att ni fyra satsar och engagerar er på olika sätt i kyrkan?

Merna: För mig kommer det automatiskt, man vill ju ha en så levande tro som möjligt. Man bär på kärleken till Jesus och vill att den också ska uttryckas i handling. I ett sammanhang i Västerås uppmuntrade ungdomar mig att gå med i styrelsen för Sveriges unga katoliker. Då tänkte jag, absolut, jag testar. På den vägen är det.

Patrik, har du en liknande erfarenhet?

Patrik: Den starkaste motiveringen till varför man satsar är att det finns ett namn och det är Jesus. Och för det som han gjorde för oss vill man ge hela sitt liv tillbaka, till alla andra. Det finns ingenting annat som – i med- och motvind – motiverar mig mer än hans offer för oss. Många dörrar öppnas när man satsar. Det kan börja med något litet som sedan växer.

Hur är det att vara katolik i ett till stora delar sekulariserat samhälle?

Edel Irén: Sekulariseringen var en av anledningarna till att jag ville plugga teologi. Jag kände att det var svårt att förklara kristen tro i skolan för omgivningen som ställde jättesvåra frågor. Ibland räckte det med att berätta om det man själv hade upplevt – och man vill ju föra skatten vidare – men ibland krävdes det mer och det är svårt om man är ensam troende i gruppen, vilket varit fallet också i arbetslivet. Vissa säger: ”Du är den första jag mött i mitt liv som är kristen.”

Sedan ungefär 20 år tillbaka talar man om Guds återkomst eller religionens återkomst i samhället, vilket åtminstone gäller i det offentliga rummet. Religion får större utrymme i medierna. Hur ser ni på detta?

Lapo: När det gäller religionens återkomst på samhällsnivå, tycker jag att man blandar ihop korten – mellan kultursidorna och den allmänna opinionen. Såvitt jag ser och förstår är religionens ställning bland gemene man oförändrad, det är fortfarande en sekulär världsåskådning som har ett slags hegemoni. Sedan anser jag också att religionens återkomst på kultursidorna är litet överskattad. Det är så klart viktigt att Gud finns överallt, och människor finner Gud överallt, men jag tycker man ska vara uppmärksam på varför det finns en nyfikenhet på religion och vilka delar av eller vad i religionen det är som tilltalar eller väcker nyfikenhet hos skribenter och offentliga personer. Detta är inte nödvändigtvis en kritik, men jag skulle säga att svaret på den frågan är kopplad till frågan varför det kan vara svårt att satsa.

När man tittar på diskussionen så är det mycket mer fokus på andlighet och mindre på religion. Diskussionen förs mest på ett känslomässigt plan. Religionen ger ett slags existentiell tröst eller kan inspirera till känslor av tacksamhet. Det är ofta kopplat till det ständiga pratet om hälsa. Vi pratar om existentiell hälsa, andlig hälsa och så vidare och på något sätt föder det där ett slags inställning av andlig turism.

Du kan gå till dörren och kolla och uppleva något litet av de religiösa elementen. Det som däremot inte händer i det offentliga rummet är att man erkänner att den här världsåskådningen bär på ett sanningsanspråk. Till den nivån kommer man sällan. Det finns respekt för att religionen präglas av starka känslor, har existentiella fördelar och innehåller delar som väcker nyfikenhet. Men få skulle erkänna att kristendomen, religionen, katolicismen har ett sanningsanspråk och en världsåskådning som sådan som gör anspråk på att visa på verkligheten och vad som är sant, vad som är rätt, hur människor bör leva – att man erkänner att det är värt att ta allt detta på allvar.

Din analys är att det finns en skillnad mellan debattörer av olika slag som skriver om andliga frågor å ena sidan, folket i stugorna å den andra. För det andra, når diskussionen inte fram till religion i egentlig mening.

Lapo: Ja, varför är man intresserad av religion och vilken del av religionen är man intresserad av? Mycket av diskussionen kretsar kring litteratur och andlighet, men det är väldigt lite diskussion om kristendomens sanningsanspråk. Tas den på allvar? Symboliken kanske är fin på en ytlig nivå, men man vill inte tränga djupare. Den svenska kulturen är fortfarande ganska allergisk mot det – om man skulle skriva i Dagens Nyheter att ”Kristus är uppstånden!” (och då inte bara som metafor). Jag tror inte att kairos är inne för sådant. Tiden är inte redo för det.

Man berör andlighet som ju ändå har en koppling till traditionell religion som man då bara nuddar vid. Vad är det som gör att man stannar där? Finns det några fenomen i samhället som förhindrar att man går hela vägen?

Merna: Jag är inte så insatt i diskussionen i medierna, men utifrån egen erfarenhet så håller jag definitivt med om det som Lapo sade. Den svenska kulturen präglas trots allt av kristen moral. Under den första föreläsningen på socionomprogrammet visades en slide [diabild] med den gyllene regeln med hänvisning till Matteusevangeliet. Därifrån vågar man dock inte gå djupare och utforska vad som är sant. Helt normalt däremot är att man pratar om meditation, typ nästan kontemplativ bön. Och det finns alltid det här att ta avstånd från kristendomen; man vill inte höra sig för.

På mitt jobb vet alla att jag är katolik och de är nyfikna men går aldrig djupare in i något samtalsämne. Samtidigt har de sina föreställningar om katolicismen och har då negativa intryck, mest kanske rörande moralfrågor. Påven och övergreppskandalerna; om abort och att man är emot det. I bakgrunden finns en bild av att katolicismen innebär att vara hjärntvättad, och att den är patriarkal och att kvinnorna är förtryckta. Den uppfattas som föråldrad helt enkelt.

Hur bemöter ni den här typen av perspektiv? Det verkar mest vara fördomar, men möjligen ligger det någonting i detta att kyrkan är en patriarkal struktur.

Merna: Det är jättesvårt att bemöta, jag har verkligen svårt att uttrycka mig som jag vill. Man känner sig hindrad.

Det blir en självcensur på något sätt.

Merna: Precis.

Patrik: Man får litet ångest för att man inte är tillräckligt stark i sin tro, i sin andlighet och kan stå upp för Jesus. Han säger själv i Bibeln att om ni inför människorna skäms för mig så kommer jag att skämmas för er. Det utlöser ångest. Hans ord gör ändå att vi kanske blir starkare. Jag känner oftast en glädje i livet eftersom jag tillhör Jesus och att det finns en mening med livet. Jag förmodar dock att många andra känner sig tomma och behöver fylla livet med någonting utan att riktigt lyckas.

Men finns det då något i den katolska kyrkans lära och liv som ni själva har svårt att anamma helt och hållet? Någon typ av svårigheter, något som skaver?

Edel Irén: När jag läste teologi tyckte jag att det var svårt att acceptera läran om att Maria är syndfri och om hennes upptagning i himlen. Jag har inte vuxit upp med det, men som katolik behöver jag ändå välja att tro på det – lydnad är en del av att vara katolik – och jag står bakom kyrkans lära men har själv svårt att få ihop det. Man går bakåt i kedjan, i släktleden.

Hennes föräldrar Joakim och Anna, de var väl också goda människor, undrar du?

Edel Irén: Ja, precis.

Andra säger alltså att kyrkan är patriarkal och kvinnoförtryckande, stämmer det?

Merna: Nej, det jag tycker inte. Det har mycket med att vara ödmjuk att göra; man behöver inte ha allting. Varför ska man som kvinna kräva att bli präst och ha en maktposition inom kyrkan och predika eller vad det kan vara? Man kan nöja sig med att kunna bli ett helgon ändå och ha ett värde precis som en man har ett värde. Det räcker gott och väl för mig. Maria, hon upphöjs ju hur mycket som helst som kvinna; mest inom katolicismen, som det största helgonet och Guds moder och himmelens drottning. Jag upplever inte att den katolska kyrkan på något sätt nedvärderar kvinnan. Det är en annan sak att vissa katolska män kan ta vara på det här, att de nästan utnyttjar det och påstår att kvinnan ska vara hemma eller betonar att Eva var den som syndade först och förledde Adam. De lägger skulden på kvinnan, men det är ju inte vad kyrkan säger. Vissa män kan ibland utnyttja att kvinnan är nedvärderad och trycka ner henne ännu mer. Men jag som kvinna upplever inte det inom kyrkan.

Edel Irén: Jag får mycket ofta frågan om jag ska bli präst, eftersom jag pluggar teologi. Jag brukar svara att jag verkligen inte känner någon kallelse till det, plus att jag inte heller kan bli det. Om man betonar de roller som kvinnor inte kan få i kyrkan, så tycker jag att man just nedvärderar dem genom att inte bekräfta allt de gör, den viktiga roll de spelar. Men för min del som teolog skulle jag inte ha något emot om kyrkan hade fler anställningar för kvinnor inom det sociala fältet, om man är socionom till exempel. Eller att jobba med själavård.

Du nämnde ”kallelse”. Uppfattar ni att ni är kallade av Jesus Kristus till en viss typ av liv, att leva med ett uppdrag från Jesus Kristus? Har unga vuxna katoliker frågan om kallelse på radarskärmen?

Edel Irén: När jag lärde känna Lapo, då använde han ordet ”kallelse”. Jag tyckte att det var fint, för det är någonting som är väldigt viktigt för kristna men man hör det inte alls i samhället.

Och hur använde du det, Lapo, kommer du ihåg det?

Lapo: Jag minns faktiskt inte måste jag erkänna. Men det finns en kallelse att bli präst eller att gifta sig. Det är ju så klart en del av den större kallelsen att följa Kristus. Men det är också en annan del i vad man gör i livet och hur man lever sitt liv. Man är inbjuden att följa Kristus och man har fått vissa gåvor som man kan använda på olika sätt i olika situationer. Det är också alltid ens eget val på något sätt och det är både läskigt men också befriande att Gud kallar en. Det heter ”kallelse”, inte ”tvingelse”.

Skrämmande och fascinerande.

Lapo: Ja, man är inte determinerad till en viss bana.

Va’ fint, när ni båda började lära känna varandra så säger du plötsligt, Lapo, att ni först måste reda ut kallelsefrågan.Låt oss nu gå till andaktslivet, bönen. Jag märker bland unga vuxna katoliker att ni uppskattar tillbedjan – när det allraheligaste ställs fram på altaret – i stillhet, ibland med någon psalm och rökelse. Vad är det som gör att just tillbedjan är en så attraktiv böneform?

Patrik: Vi blir lätt mycket distraherade i samhället i dag av allt möjligt. Hjärnan går på högvarv och vi känner aldrig annars den här vilan, lugnet som man får uppleva under tillbedjan framför det allra heligaste sakramentet. Att man verkligen då kan känna frid och om man verkligen vill lyssna och kan lyssna på Guds röst så hör man den också. Det är en otroligt fin andlig praktik just i vårt distraherade samhälle i dag. En frid för själen.

Merna: Jag har också upplevt det där och har intervjuat ungdomar, så jag har ju bevis på att det verkligen är så. Alla nämner tillbedjan som något de uppskattar mest. Jag tror också att det beror på tystnaden. Att man blir mottaglig för Guds röst. Man märker av den här vördnaden inför det allra heligaste och kan vara personlig med Gud. Jag blir det i alla fall under tillbedjan. Man har liksom nära till känslorna när man sitter, eller kanske faller på knä, i en timme och verkligen fokuserar.

Edel Irén: Som Patrik sade tidigare: att har man Jesus Kristus så vill man ha mer av det. Någon man dras till. Vi har talat dels om att det blir ett sanningssökande, den teoretiska delen. Tillbedjan visar på den andliga delen, att man vill komma närmare Jesus och då måste man vara tillsammans med Honom i kyrkan – konkret. De båda delarna hänger verkligen ihop.

Lapo: Jag instämmer helt i det alla har sagt, verkligen. Jag tror att olika former av bön och tillbedjan har säkert olika lockelse i olika tider. Och tillbedjan är väldigt talande för mig i vår tid där man aldrig är tyst i en hel timme eller tittar på en enda sak i en timme. Det är verkligen en oas av stillhet, en verklig närvaro där vi betraktar någon som också tittar tillbaka på oss. Jag har upplevt det där och jag har pratat med många som just upplever att man kan komma med allt man har varit med om under dagen eller under veckan och bara hålla upp det i eukaristins ljus och se vilket ljus det får. Hur ser det ut i den här närvaron? Saker och ting ser då annorlunda ut än vad man annars tror.

Då har vi kommit i mål tror jag här. Ni kan få litet betänketid om det är någonting som ni vill fördjupa eller lägga till av det vi har sagt.

Merna: Förutom kallelsen till prästämbete eller äktenskap, tänker jag också på kallelsen till ordenslivet. Jag har besökt några kloster och varit på retreat i Karmel, i klostret i Glumslöv, vilket var mycket givande. Det är en helt annan värld att vara där; insikten att de här människorna, de här unga personerna, har valt att lämna verkligen allting och gå i kloster där man inte har någon kontakt utåt egentligen, förutom med dem som kommer på besök. Systrarna går inte utanför klostret utan bor helt i klausur – de är så lyckliga och det är verkligen ett bevis på att Gud räcker. Det är det enda man behöver i sitt liv. Det är ett så starkt vittnesbörd om Guds existens egentligen och hur han har kallat dem till det här livet och hur nöjda de är. Man kan verkligen se glädjen skina från dem. Det är mäktigt.

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid universitetet i Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.

Ur Signum nr 8/2023.

 

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av FREDRIK HEIDING

Varför vara katolik? Eller: ”Varför bli katolik?” respektive ”Varför fortfarande vara katolik?” Signum fick tillfälle att föra ett samtal med fyra unga vuxna katoliker kring detta. En bakgrund är ett växande intresse för religion i samhället, ett intresse som dock ofta stannar vid nyfikenhet och sällan leder till praktiserad tro i en gemenskap.

De som deltog i samtalet var äkta paret Lapo och Edel Irén Lappin från S:t Lars katolska församling i Uppsala. Lapo (24 år) är masterstudent i filosofi vid Uppsala universitet. Signum har publicerat flera artiklar av honom. Edel Irén (26 år) är masterstudent i teologi vid Uppsala universitet och fristående skribent. Deras sju månader gamle son Pico var också närvarande under samtalet. Vidare, Merna Audesho Yohana (28 år), kaldeisk katolik, vice ordförande i Sveriges unga katoliker (SUK) och kurator inom öppenvårdspsykiatrin. Patrik Bou-Rached (25 år), som är maronit, är ingenjör till yrket och ledamot i SUK. De båda är ansvariga bland annat för lägerverksamhet och har skrivit i tidskrifterna Sanctus och Katolskt Magasin.

Fredrik Heiding: Välkomna till vårt samtal, tack för att ni har kommit hit. Min första fråga lyder: ”Varför vara katolik?” Vad säger du, Edel Irén?

Edel Irén: Ja, det är en jättebred fråga. För mig är kristen tro någonting som jag växte upp med och fått med mig hemifrån och då är det kanske ännu svårare att se varför man har hamnat i det. Det är ju på grund av familjen. Men sedan kommer det till en punkt där man själv väljer också, varför man vill vara katolik. För mig handlade det mycket om att det är någonting som jag tror är sant och som är en så pass viktig del av mitt liv, att jag vill fortsätta utveckla det och söka sanningen och söka Gud.

Lapo: Jo, jag skulle också säga att det enkla svaret är att det är för att det är sant. Det blir därför väldigt svårt att liksom plocka russinen ur kakan och säga jag är katolik på grund av liturgin eller på grund av tidebönerna. Det bildar ju en helhet som man inte kan ta saker bort ifrån, eller göra sin egen version av. Men det är kanske det som ger det en kraft på något sätt; det är en helhet som makes sense. Det ger mening åt livet i sin helhet snarare än olika bitar som man kan isolera och peka på.

Ni båda nämner att det är sant. Kan ni utveckla det? Vad är det som är sant?

Edel Irén: Vad som är sanningen? Det är en väldigt stor fråga.

Lapo: Det är Kristus som är sann.

Edel Irén: Ja.

Merna, vill du komplettera? Varför vara katolik?

Merna: Jag är uppväxt som katolik så jag har fått det från familjen först och främst. Redan som barn började jag lära mig att be och söka Gud, och, ja, söka efter sanningen. Men sedan kom en period då jag verkligen ifrågasatte den katolska tron – och därigenom fann jag sanningen och blev övertygad om den katolska tron. Ett skifte kan man säga där min tro fördjupades och blev mer på allvar, där jag förstod mer vad den innebär.

Hur gick detta ifrågasättande, den prövningen till?

Merna: En period under gymnasiet var jobbig, för jag klarade först inte av studierna, och jag kände mig väldigt ensam. Bara ett fåtal aktiva ungdomar gick i församlingen i Karlstad. Man gick till söndagsmässan med föräldrarna utan att riktigt förstå den djupa innebörden. En dag blev jag introducerad till frikyrkan av en bekant som skrev till mig på Messenger helt från ingenstans och hon bjöd mig till en gudstjänst klockan fyra på en söndag eftermiddag så jag kunde ändå gå till den katolska mässan som vanligt klockan elva. Jag började gå till deras gudstjänster och de hade en mycket fin gemenskap med jättemånga ungdomar som brann för sin tro. De träffades nästan varje dag och bad och samtalade om Jesus och vad han hade gjort i deras liv. Jag drogs till det, för det här var någonting som jag inte hade upplevt, inte ens på SUK-läger eller på Världsungdomsdagen 2011. Det fanns något attraktivt med deras gemenskap; fast de var så klart emot den katolska tron. De hade många invändningar. ”Varför tror ni på och ber till helgon? Varför kysser ni statyer?” Och allt det där. ”Det som ni tror om moder Maria stämmer inte!”

Deras många invändningar gjorde att jag själv började ifrågasätta och började också läsa Bibeln noga. Oj, det står faktiskt inte så mycket om Maria i Bibeln som jag hade trott eftersom Maria ju är en så viktig figur inom den katolska kyrkan. Då började jag ifrågasätta allting. Det var inte så enkelt att prata med kyrkoherden om detta, därför började jag i stället söka på Youtube och kom i kontakt med Catholic Answers och EWTN, Journey Home, med pastorer som har konverterat till katolicismen. De pratade om vad det var som lockade dem och där märkte jag att oj, det finns mycket bra förklaringar och jag tyckte också att det var attraktivt det här med att den katolska kyrkan har funnits så länge och att man hade en helhetssyn.

Förutom Bibeln fanns traditionen och prästerskapet och allt det här. Jag insåg också, att inom frikyrkan fanns det vissa som tolkade Bibeln på olika sätt och de kunde starta sina egna kyrkor för att de inte höll med den pastorn. Men jag ville veta: Vad är sanningen? Jag ville ha praktiska och konkreta svar. Vad är sanningen och hur ska man tolka den här bibeltexten? Då märkte jag också att den katolska kyrkan är en, och insåg att det är viktigt med successionen – att vi har en påve. Kyrkan vågar dessutom påstå många konkreta saker.

Intressant med din resa, Merna. Edel Irén och Lapo har ni gått igenom någon annorlunda eller liknande prövning, en viss brottning med tron?

Edel Irén: Jag känner verkligen igen mig. Det är litet intressant för jag kommer från andra hållet, med min uppväxt i frikyrkan som var en stor del av mitt liv. Min tro var väldigt viktig för mig. Men under gymnasiet kom det till en punkt när jag kände att många saker inte höll ihop teologiskt. Jag ställde frågor utan att få tillfredsställande svar av pastorerna i kyrkan och av folk runt mig. Då började ett slags sökande inom mig – Men vad är kristendomen egentligen?

Jag kände att jag hade en stark tro på att Gud finns, för att det hade varit så verkligt för mig. Men vad betyder det att Gud finns? Är Gud identisk med universum? Finns Gud överallt? Måste Jesus vara med i bilden? Jag förstod nästan ingenting, vilket inte bara var min kyrkas fel, utan jag själv hade inte riktigt förstått grundläggande saker i kristendomen. Jag velade mycket fram och tillbaka om jag skulle ge upp min tro eller fortsätta. Jag bad en bön, att även om jag inte förstår allting, vill jag ändå fortsätta följa Gud, vad det än innebär.

Och sedan, typ ett år efter gymnasiet, skulle jag plugga teologi och då råkade jag hamna på Newmaninstitutet i Uppsala, egentligen mest av en slump. Jag visste inte ens att Newmaninstitutet var en katolsk högskola. Jag visste bara att de hade teologi där och min pappa sade att undervisningen där var bra. Jag tänkte okej. Det var nästan litet märkligt för att i A-kursen första terminen så upplevde jag litet av det du beskriver, Merna. På bara de två första månaderna fick jag svar på varje fråga som jag hade undrat över i gymnasiet. Här hade jag gått ett helt liv och funderat över dessa frågor och det fanns liksom redogörelser för både det ena och det andra. Så här funkar inkarnationen. Så här funkar Treenigheten. För mig var det verkligen ett bönesvar; att Gud visade för mig att du kan fortsätta vara kristen och det finns svar att få. Du måste inte gå runt och bara fundera själv utan kyrkan har svar för dig. Då var det ännu inte självklart att jag skulle bli katolik utan jag tänkte mest att det var skönt att kristendomen var större än min bakgrund; att det fanns större och äldre kyrkor. Och som du sade, Merna, att de har en tradition som har funnits sedan Jesu tid och allt det där var en stor tröst för mig och min tro.

Lapo, hur har det varit för dig?

Lapo: Jag hade en liknande resa när jag var kanske 15. Ganska mycket på grund av att vi lever i Sverige, ett sekulariserat land, vilket gör att man möts i tidig ålder i skolan av tuffa och svåra frågor. Dessa frågor är för stora om man är uppvuxen katolik, gått i kyrkan och på trosundervisning. Om man tar frågorna på allvar och reflekterar över dem, då måste man ta ställning på något sätt. Det väckte ganska mycket inre oro medan jag försökte klura ut de här frågorna och ta ställning. Jag upplevde att jag fick mycket stöd både i kyrkan och hemifrån, och att den typen av sökande och frågande uppmuntrades på ett sätt som inte var fallet exempelvis i skolan. I detta filosofiska eller andliga sökande uppmuntrades jag att ifrågasätta. Alla har nog inte bemötts på samma sätt i kyrkan, men så upplevde jag det, vilket jag är mycket tacksam för.

Edel Irén och Lapo, ni båda har studerat filosofi i olika utsträckning. Kan ni säga någonting om vilken plats filosofiskt tänkande har i relation till att vara katolik?

Lapo: Alla känner inte behov av det. Det är många som har en uppriktig tro och är nöjda med att praktisera, så det är inte ett krav på något sätt. Men många finner Gud också i det intellektuella och har ett sug efter att förstå tron på flera nivåer. Alla måste inte hålla på med det, men det är viktigt att vissa gör det.

För er båda var det ett stöd, antar jag, att ha någon typ av allmän kunskapsteori och metafysik och så vidare.

Edel Irén: Ja, absolut, särskilt för mig. Kombinationen av filosofi och teologi är typisk för den katolska kyrkan, de hänger tätt ihop med varandra. Det var hjälpsamt att se hur man kan tänka akademiskt på olika sätt. I delar av kristenheten i Sverige får man annars ofta höra att det akademiska kan vara någonting som leder dig bort från Gud. Ibland finns den idén. Men den katolska kyrkan visar verkligen hur man både kan förklara svåra saker och samtidigt hålla fast vid det som är grundläggande i den kristna tron.

Så tänkandet underminerar inte tron. Låt oss gå till dig, Patrik. Varför vara katolik?

Patrik: Jag hade turen att födas som katolik. Men alla har inte det. Jag har intervjuat personer som har konverterat till katols­ka kyrkan och de har sagt att anledningen är att den är sann. Den har överlevt i 2 000 år och Gud har sett till att den har överlevt genom hela historien. Dessutom är den fullt utvecklad teologiskt på alla sätt och vis. Ja, det finns många argument till varför man ska vara katolik och har man frågor finns det som sagt många svar på internet och då kommer man fram till sanningen liksom. Själv har jag också blivit starkt övertygad i den katolska tron. Jag har dock inte varit andligt stark under hela mitt liv, utan det kom en övertygelse, ja, när jag insåg att Jesus är sanningen. Men vilken kyrka är då sann? Jag föddes in i en kyrka, så det är väl den kyrkan jag väljer.

Vad är det som gör att ni fyra satsar och engagerar er på olika sätt i kyrkan?

Merna: För mig kommer det automatiskt, man vill ju ha en så levande tro som möjligt. Man bär på kärleken till Jesus och vill att den också ska uttryckas i handling. I ett sammanhang i Västerås uppmuntrade ungdomar mig att gå med i styrelsen för Sveriges unga katoliker. Då tänkte jag, absolut, jag testar. På den vägen är det.

Patrik, har du en liknande erfarenhet?

Patrik: Den starkaste motiveringen till varför man satsar är att det finns ett namn och det är Jesus. Och för det som han gjorde för oss vill man ge hela sitt liv tillbaka, till alla andra. Det finns ingenting annat som – i med- och motvind – motiverar mig mer än hans offer för oss. Många dörrar öppnas när man satsar. Det kan börja med något litet som sedan växer.

Hur är det att vara katolik i ett till stora delar sekulariserat samhälle?

Edel Irén: Sekulariseringen var en av anledningarna till att jag ville plugga teologi. Jag kände att det var svårt att förklara kristen tro i skolan för omgivningen som ställde jättesvåra frågor. Ibland räckte det med att berätta om det man själv hade upplevt – och man vill ju föra skatten vidare – men ibland krävdes det mer och det är svårt om man är ensam troende i gruppen, vilket varit fallet också i arbetslivet. Vissa säger: ”Du är den första jag mött i mitt liv som är kristen.”

Sedan ungefär 20 år tillbaka talar man om Guds återkomst eller religionens återkomst i samhället, vilket åtminstone gäller i det offentliga rummet. Religion får större utrymme i medierna. Hur ser ni på detta?

Lapo: När det gäller religionens återkomst på samhällsnivå, tycker jag att man blandar ihop korten – mellan kultursidorna och den allmänna opinionen. Såvitt jag ser och förstår är religionens ställning bland gemene man oförändrad, det är fortfarande en sekulär världsåskådning som har ett slags hegemoni. Sedan anser jag också att religionens återkomst på kultursidorna är litet överskattad. Det är så klart viktigt att Gud finns överallt, och människor finner Gud överallt, men jag tycker man ska vara uppmärksam på varför det finns en nyfikenhet på religion och vilka delar av eller vad i religionen det är som tilltalar eller väcker nyfikenhet hos skribenter och offentliga personer. Detta är inte nödvändigtvis en kritik, men jag skulle säga att svaret på den frågan är kopplad till frågan varför det kan vara svårt att satsa.

När man tittar på diskussionen så är det mycket mer fokus på andlighet och mindre på religion. Diskussionen förs mest på ett känslomässigt plan. Religionen ger ett slags existentiell tröst eller kan inspirera till känslor av tacksamhet. Det är ofta kopplat till det ständiga pratet om hälsa. Vi pratar om existentiell hälsa, andlig hälsa och så vidare och på något sätt föder det där ett slags inställning av andlig turism.

Du kan gå till dörren och kolla och uppleva något litet av de religiösa elementen. Det som däremot inte händer i det offentliga rummet är att man erkänner att den här världsåskådningen bär på ett sanningsanspråk. Till den nivån kommer man sällan. Det finns respekt för att religionen präglas av starka känslor, har existentiella fördelar och innehåller delar som väcker nyfikenhet. Men få skulle erkänna att kristendomen, religionen, katolicismen har ett sanningsanspråk och en världsåskådning som sådan som gör anspråk på att visa på verkligheten och vad som är sant, vad som är rätt, hur människor bör leva – att man erkänner att det är värt att ta allt detta på allvar.

Din analys är att det finns en skillnad mellan debattörer av olika slag som skriver om andliga frågor å ena sidan, folket i stugorna å den andra. För det andra, når diskussionen inte fram till religion i egentlig mening.

Lapo: Ja, varför är man intresserad av religion och vilken del av religionen är man intresserad av? Mycket av diskussionen kretsar kring litteratur och andlighet, men det är väldigt lite diskussion om kristendomens sanningsanspråk. Tas den på allvar? Symboliken kanske är fin på en ytlig nivå, men man vill inte tränga djupare. Den svenska kulturen är fortfarande ganska allergisk mot det – om man skulle skriva i Dagens Nyheter att ”Kristus är uppstånden!” (och då inte bara som metafor). Jag tror inte att kairos är inne för sådant. Tiden är inte redo för det.

Man berör andlighet som ju ändå har en koppling till traditionell religion som man då bara nuddar vid. Vad är det som gör att man stannar där? Finns det några fenomen i samhället som förhindrar att man går hela vägen?

Merna: Jag är inte så insatt i diskussionen i medierna, men utifrån egen erfarenhet så håller jag definitivt med om det som Lapo sade. Den svenska kulturen präglas trots allt av kristen moral. Under den första föreläsningen på socionomprogrammet visades en slide [diabild] med den gyllene regeln med hänvisning till Matteusevangeliet. Därifrån vågar man dock inte gå djupare och utforska vad som är sant. Helt normalt däremot är att man pratar om meditation, typ nästan kontemplativ bön. Och det finns alltid det här att ta avstånd från kristendomen; man vill inte höra sig för.

På mitt jobb vet alla att jag är katolik och de är nyfikna men går aldrig djupare in i något samtalsämne. Samtidigt har de sina föreställningar om katolicismen och har då negativa intryck, mest kanske rörande moralfrågor. Påven och övergreppskandalerna; om abort och att man är emot det. I bakgrunden finns en bild av att katolicismen innebär att vara hjärntvättad, och att den är patriarkal och att kvinnorna är förtryckta. Den uppfattas som föråldrad helt enkelt.

Hur bemöter ni den här typen av perspektiv? Det verkar mest vara fördomar, men möjligen ligger det någonting i detta att kyrkan är en patriarkal struktur.

Merna: Det är jättesvårt att bemöta, jag har verkligen svårt att uttrycka mig som jag vill. Man känner sig hindrad.

Det blir en självcensur på något sätt.

Merna: Precis.

Patrik: Man får litet ångest för att man inte är tillräckligt stark i sin tro, i sin andlighet och kan stå upp för Jesus. Han säger själv i Bibeln att om ni inför människorna skäms för mig så kommer jag att skämmas för er. Det utlöser ångest. Hans ord gör ändå att vi kanske blir starkare. Jag känner oftast en glädje i livet eftersom jag tillhör Jesus och att det finns en mening med livet. Jag förmodar dock att många andra känner sig tomma och behöver fylla livet med någonting utan att riktigt lyckas.

Men finns det då något i den katolska kyrkans lära och liv som ni själva har svårt att anamma helt och hållet? Någon typ av svårigheter, något som skaver?

Edel Irén: När jag läste teologi tyckte jag att det var svårt att acceptera läran om att Maria är syndfri och om hennes upptagning i himlen. Jag har inte vuxit upp med det, men som katolik behöver jag ändå välja att tro på det – lydnad är en del av att vara katolik – och jag står bakom kyrkans lära men har själv svårt att få ihop det. Man går bakåt i kedjan, i släktleden.

Hennes föräldrar Joakim och Anna, de var väl också goda människor, undrar du?

Edel Irén: Ja, precis.

Andra säger alltså att kyrkan är patriarkal och kvinnoförtryckande, stämmer det?

Merna: Nej, det jag tycker inte. Det har mycket med att vara ödmjuk att göra; man behöver inte ha allting. Varför ska man som kvinna kräva att bli präst och ha en maktposition inom kyrkan och predika eller vad det kan vara? Man kan nöja sig med att kunna bli ett helgon ändå och ha ett värde precis som en man har ett värde. Det räcker gott och väl för mig. Maria, hon upphöjs ju hur mycket som helst som kvinna; mest inom katolicismen, som det största helgonet och Guds moder och himmelens drottning. Jag upplever inte att den katolska kyrkan på något sätt nedvärderar kvinnan. Det är en annan sak att vissa katolska män kan ta vara på det här, att de nästan utnyttjar det och påstår att kvinnan ska vara hemma eller betonar att Eva var den som syndade först och förledde Adam. De lägger skulden på kvinnan, men det är ju inte vad kyrkan säger. Vissa män kan ibland utnyttja att kvinnan är nedvärderad och trycka ner henne ännu mer. Men jag som kvinna upplever inte det inom kyrkan.

Edel Irén: Jag får mycket ofta frågan om jag ska bli präst, eftersom jag pluggar teologi. Jag brukar svara att jag verkligen inte känner någon kallelse till det, plus att jag inte heller kan bli det. Om man betonar de roller som kvinnor inte kan få i kyrkan, så tycker jag att man just nedvärderar dem genom att inte bekräfta allt de gör, den viktiga roll de spelar. Men för min del som teolog skulle jag inte ha något emot om kyrkan hade fler anställningar för kvinnor inom det sociala fältet, om man är socionom till exempel. Eller att jobba med själavård.

Du nämnde ”kallelse”. Uppfattar ni att ni är kallade av Jesus Kristus till en viss typ av liv, att leva med ett uppdrag från Jesus Kristus? Har unga vuxna katoliker frågan om kallelse på radarskärmen?

Edel Irén: När jag lärde känna Lapo, då använde han ordet ”kallelse”. Jag tyckte att det var fint, för det är någonting som är väldigt viktigt för kristna men man hör det inte alls i samhället.

Och hur använde du det, Lapo, kommer du ihåg det?

Lapo: Jag minns faktiskt inte måste jag erkänna. Men det finns en kallelse att bli präst eller att gifta sig. Det är ju så klart en del av den större kallelsen att följa Kristus. Men det är också en annan del i vad man gör i livet och hur man lever sitt liv. Man är inbjuden att följa Kristus och man har fått vissa gåvor som man kan använda på olika sätt i olika situationer. Det är också alltid ens eget val på något sätt och det är både läskigt men också befriande att Gud kallar en. Det heter ”kallelse”, inte ”tvingelse”.

Skrämmande och fascinerande.

Lapo: Ja, man är inte determinerad till en viss bana.

Va’ fint, när ni båda började lära känna varandra så säger du plötsligt, Lapo, att ni först måste reda ut kallelsefrågan.Låt oss nu gå till andaktslivet, bönen. Jag märker bland unga vuxna katoliker att ni uppskattar tillbedjan – när det allraheligaste ställs fram på altaret – i stillhet, ibland med någon psalm och rökelse. Vad är det som gör att just tillbedjan är en så attraktiv böneform?

Patrik: Vi blir lätt mycket distraherade i samhället i dag av allt möjligt. Hjärnan går på högvarv och vi känner aldrig annars den här vilan, lugnet som man får uppleva under tillbedjan framför det allra heligaste sakramentet. Att man verkligen då kan känna frid och om man verkligen vill lyssna och kan lyssna på Guds röst så hör man den också. Det är en otroligt fin andlig praktik just i vårt distraherade samhälle i dag. En frid för själen.

Merna: Jag har också upplevt det där och har intervjuat ungdomar, så jag har ju bevis på att det verkligen är så. Alla nämner tillbedjan som något de uppskattar mest. Jag tror också att det beror på tystnaden. Att man blir mottaglig för Guds röst. Man märker av den här vördnaden inför det allra heligaste och kan vara personlig med Gud. Jag blir det i alla fall under tillbedjan. Man har liksom nära till känslorna när man sitter, eller kanske faller på knä, i en timme och verkligen fokuserar.

Edel Irén: Som Patrik sade tidigare: att har man Jesus Kristus så vill man ha mer av det. Någon man dras till. Vi har talat dels om att det blir ett sanningssökande, den teoretiska delen. Tillbedjan visar på den andliga delen, att man vill komma närmare Jesus och då måste man vara tillsammans med Honom i kyrkan – konkret. De båda delarna hänger verkligen ihop.

Lapo: Jag instämmer helt i det alla har sagt, verkligen. Jag tror att olika former av bön och tillbedjan har säkert olika lockelse i olika tider. Och tillbedjan är väldigt talande för mig i vår tid där man aldrig är tyst i en hel timme eller tittar på en enda sak i en timme. Det är verkligen en oas av stillhet, en verklig närvaro där vi betraktar någon som också tittar tillbaka på oss. Jag har upplevt det där och jag har pratat med många som just upplever att man kan komma med allt man har varit med om under dagen eller under veckan och bara hålla upp det i eukaristins ljus och se vilket ljus det får. Hur ser det ut i den här närvaron? Saker och ting ser då annorlunda ut än vad man annars tror.

Då har vi kommit i mål tror jag här. Ni kan få litet betänketid om det är någonting som ni vill fördjupa eller lägga till av det vi har sagt.

Merna: Förutom kallelsen till prästämbete eller äktenskap, tänker jag också på kallelsen till ordenslivet. Jag har besökt några kloster och varit på retreat i Karmel, i klostret i Glumslöv, vilket var mycket givande. Det är en helt annan värld att vara där; insikten att de här människorna, de här unga personerna, har valt att lämna verkligen allting och gå i kloster där man inte har någon kontakt utåt egentligen, förutom med dem som kommer på besök. Systrarna går inte utanför klostret utan bor helt i klausur – de är så lyckliga och det är verkligen ett bevis på att Gud räcker. Det är det enda man behöver i sitt liv. Det är ett så starkt vittnesbörd om Guds existens egentligen och hur han har kallat dem till det här livet och hur nöjda de är. Man kan verkligen se glädjen skina från dem. Det är mäktigt.

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid universitetet i Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.

Ur Signum nr 8/2023.