Varken helgon eller influencers

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av SYSTER INGRID OSB
Vilka människor sätter avtryck i våra liv? Förra året talade vi systrar om just detta i samband med Alla helgons dag, delade med varandra berättelser om personer som betytt mycket för oss – på vandringen i tron men också i livet i stort. Det som fascinerade mig var att de allra flesta systrar valde att lyfta fram helt vanliga människor som levt vanliga liv. Människor som inte kommer att se sina namn i historieböckerna eller helgonkalendern, inte heller följas av tusentals på nätet. När vi den senaste tiden gästats av ordenssystrar från olika gemenskaper påminns jag om detta samtal. Människor som tagit sitt liv på allvar, förvaltat det så väl de förmått och låtit sig förvandlas till helhjärtenhet och äkthet behöver inte många ord för att göra intryck. Deras varande talar mer än orden.

Om jag ser tillbaka på mitt eget liv kommer många ansikten upp: Körledaren Ingrid som förenade allvar och lekfullhet i kyrkan, läraren och tonsättaren Tommie som vågade tala med oss gymnasister om existensens bråddjup. Svea som aldrig fick egna barn men hade ett oändligt modershjärta för alla som behövde det. Min mamma, som lär mig och mina syskon värdet av att välja att se det goda i livet, inte fastna i bitterhet utan tacka för det som blivit gott. För att nämna några få av de många som bit för bit lett mig på vägen.

Vad kan det vara som gör att de lämnat sådant avtryck? Det första som slår mig är att de tagit mig på allvar. Respekterat den jag är – såväl med fel och brister som förmågor och gåvor. De har inte velat ”ha något” av mig eller haft intentionen att binda till sig själva utan lämnat mig frihet att göra de val jag gjort. Bara en människa med stor integritet kan göra detta, respektera dem de möter och se dem där de finns – inte där man borde vara.

Skillnaden mellan att visa på det som är värdefullt i livet och dela med sig av det och viljan att påverka och styra är ibland svår att upptäcka. Säkert är det fler än jag som befunnit sig i relationer där man efter en tid inser att den andre vill styra, förminska och bestämma snarare än öppna för större frihet och mognad. Kanske är det just genom sådana erfarenheter vi lär oss se nyanserna och kan lära oss hur vi själva vill bemöta andra.

En människa som tillåter de svårigheter livet medför att forma dem till det bättre får en särskild värdighet. Ja, till och med skönhet och lätthet. Inte sällan förenad med förmågan att se det humoristiska och absurda i tillvaron och kunna skratta åt detta. Svea, svårt märkt av polio under barndomen, hade två rollatorer och kallade båda för fästemannen – själv skrattade hon gladast av alla åt detta. Självklart skulle hon vara med och arbeta i köket, då kom ”fästemannen” väl till pass, både som vagn att köra saker på och som pall när besticken skulle torkas. Humor som ett sätt att hantera svårigheter. Sprida glädje och, än mer, tillförsikt, även om benen gör ont och tillvaron kan vara kämpig är livet värt att leva. Det utstrålade Svea med hela sitt väsen.

I boken Ögonblickets oändlighet, samtal med Tommie Haglund (Themis 2022 s. 225) formuleras en djup insikt. Haglund säger, angående en lång period av fysiskt och psykiskt lidande, att det ”handlar om att se på tillvaron med kärlek, att försonas och vända bort blicken från en bitterhet som kunnat dominera resten av mitt liv. Jag hade ett val och valet som var mitt var att inte beklaga mig.”

Varför berätta allt detta? Jo, för jag tror att vi behöver påminna oss om att precis sådana vanliga människor är det som kan forma oss. Om vi tillåter det. Helgonen behöver vi och skall vi se som våra vänner och förebilder. Men, kanske kan avståndet mellan dem och oss ibland tyckas alltför långt. Genom att se på de som betytt mycket för oss kan vi också våga tanken att vi gör detsamma för någon annan. Inte sällan i det fördolda, och jag tror att det ligger en vacker hemlighet i just detta – att vi hör samman med andra människor av oräkneliga synliga och osynliga trådar. Den väv som är mänskligheten består inte av en mängd (all)enastående individer utan av vanliga människor som du och jag, som varken är helgon eller influencers. Men som bär och blir burna, visar varandra en riktning.

Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2022-07-30

Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av SYSTER INGRID OSB
Vilka människor sätter avtryck i våra liv? Förra året talade vi systrar om just detta i samband med Alla helgons dag, delade med varandra berättelser om personer som betytt mycket för oss – på vandringen i tron men också i livet i stort. Det som fascinerade mig var att de allra flesta systrar valde att lyfta fram helt vanliga människor som levt vanliga liv. Människor som inte kommer att se sina namn i historieböckerna eller helgonkalendern, inte heller följas av tusentals på nätet. När vi den senaste tiden gästats av ordenssystrar från olika gemenskaper påminns jag om detta samtal. Människor som tagit sitt liv på allvar, förvaltat det så väl de förmått och låtit sig förvandlas till helhjärtenhet och äkthet behöver inte många ord för att göra intryck. Deras varande talar mer än orden.

Om jag ser tillbaka på mitt eget liv kommer många ansikten upp: Körledaren Ingrid som förenade allvar och lekfullhet i kyrkan, läraren och tonsättaren Tommie som vågade tala med oss gymnasister om existensens bråddjup. Svea som aldrig fick egna barn men hade ett oändligt modershjärta för alla som behövde det. Min mamma, som lär mig och mina syskon värdet av att välja att se det goda i livet, inte fastna i bitterhet utan tacka för det som blivit gott. För att nämna några få av de många som bit för bit lett mig på vägen.

Vad kan det vara som gör att de lämnat sådant avtryck? Det första som slår mig är att de tagit mig på allvar. Respekterat den jag är – såväl med fel och brister som förmågor och gåvor. De har inte velat ”ha något” av mig eller haft intentionen att binda till sig själva utan lämnat mig frihet att göra de val jag gjort. Bara en människa med stor integritet kan göra detta, respektera dem de möter och se dem där de finns – inte där man borde vara.

Skillnaden mellan att visa på det som är värdefullt i livet och dela med sig av det och viljan att påverka och styra är ibland svår att upptäcka. Säkert är det fler än jag som befunnit sig i relationer där man efter en tid inser att den andre vill styra, förminska och bestämma snarare än öppna för större frihet och mognad. Kanske är det just genom sådana erfarenheter vi lär oss se nyanserna och kan lära oss hur vi själva vill bemöta andra.

En människa som tillåter de svårigheter livet medför att forma dem till det bättre får en särskild värdighet. Ja, till och med skönhet och lätthet. Inte sällan förenad med förmågan att se det humoristiska och absurda i tillvaron och kunna skratta åt detta. Svea, svårt märkt av polio under barndomen, hade två rollatorer och kallade båda för fästemannen – själv skrattade hon gladast av alla åt detta. Självklart skulle hon vara med och arbeta i köket, då kom ”fästemannen” väl till pass, både som vagn att köra saker på och som pall när besticken skulle torkas. Humor som ett sätt att hantera svårigheter. Sprida glädje och, än mer, tillförsikt, även om benen gör ont och tillvaron kan vara kämpig är livet värt att leva. Det utstrålade Svea med hela sitt väsen.

I boken Ögonblickets oändlighet, samtal med Tommie Haglund (Themis 2022 s. 225) formuleras en djup insikt. Haglund säger, angående en lång period av fysiskt och psykiskt lidande, att det ”handlar om att se på tillvaron med kärlek, att försonas och vända bort blicken från en bitterhet som kunnat dominera resten av mitt liv. Jag hade ett val och valet som var mitt var att inte beklaga mig.”

Varför berätta allt detta? Jo, för jag tror att vi behöver påminna oss om att precis sådana vanliga människor är det som kan forma oss. Om vi tillåter det. Helgonen behöver vi och skall vi se som våra vänner och förebilder. Men, kanske kan avståndet mellan dem och oss ibland tyckas alltför långt. Genom att se på de som betytt mycket för oss kan vi också våga tanken att vi gör detsamma för någon annan. Inte sällan i det fördolda, och jag tror att det ligger en vacker hemlighet i just detta – att vi hör samman med andra människor av oräkneliga synliga och osynliga trådar. Den väv som är mänskligheten består inte av en mängd (all)enastående individer utan av vanliga människor som du och jag, som varken är helgon eller influencers. Men som bär och blir burna, visar varandra en riktning.

Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2022-07-30

Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)