Vilka är Iraks kristna?

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Som minoritet i ett land dominerat av muslimer utgör Iraks kristna en sammansatt grupp med gamla rötter som går tillbaka till aposteln Thomas.  Här finns ett panorama av kristna, från katoliker av olika riter, till ortodoxa och även protestanter.

”Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.” Skildringen av pingsten i Apostlagärningarna vittnar om evangeliseringen av Mesopotamien, Iraks nuvarande område, redan på apostlarnas tid.

De första århundradena – en missionerande kyrka

De irakiska kristna är således arvtagare till en mycket gammal religiös inplantering, långt före islams födelse under 600-talet. Den kaldeiska kyrkan grundades i Babylon av den helige Thomas, då han var på väg till Indien, och av hans lärjungar, bland dessa Addaï och Mari. De predikade för hedningar och judar i exil. Redan omkring år 70 e.Kr. byggdes det en kyrka i Seleukia. Runt år 90 etablerades kyrkan i Arbela [dagens Erbil] och [det delvis självstyrande assyriska riket] Adiabene, i det norra nuvarande Irak, påpekar monsignore Petrus Yousef, professor vid Institut Catholique i Paris och vid Påvliga institutet för orientalistik i Rom. Kyrkan kallades då för Österns kyrka. Gemenskaperna växte, och i början av 300-talet växte en enad hierarki fram, samtidigt som de persiska förföljelserna bröt ut.

År 345 skickade patriarken iväg en stor mission till Malabar (Indien), en region som redan hade evangeliserats av den helige Thomas. Från och med år 646 inleddes ett verkligt missionsäventyr till Kina, sedan till Mongoliet. Österns kyrka kom ända till Manchuriet, till Sumatra och till Japan i öster, ända till Cypern i väster och ända till Jemen i söder. Under 1100- och 1200-talet hade Österns kyrka mer än 200 stift och representerade hälften av kristenheten, när det gällde antalet medlemmar och geografisk utbredning.

De stora kateketiska och teologiska skolorna kom på plats, som de i Edessa [i nuvarande norra Syrien], Antiochia [nuvarande Antakya i Turkiet] och i Nisibis [nuvarande Nusaybin i Turkiet]. Berömda författare bidrog till strålglansen hos dessa litterära och andliga centra, exempelvis den helige Efraim Syriern [303–373].

Brytningen med Rom

Men schismer präglade också kristendomens historia i Irak, efter det att kristendomen blev statsreligion – en ställning den haft i Orienten sedan 380, sedan den nicenske kejsaren Theodosios den store kommit till makten. Efter koncilierna i Efesos (431) och Chalcedon (451) utvecklades de teologiska skolorna genom olika kristologier till olika familjer, sammanfattar Christian Caoonyer, historiker och doktor i egyptologi, som undervisar vid Teologiska fakulteten vid det katolska universitetet i Lille. Senare blev splittringen ännu mer tydlig genom inblandning från väst. Efter separationen vid konciliet i Efesos återvände Österns kyrka till den katolska kyrkans sköte 1553.

Nedgång från och med 1300-talet

Vid för den arabiska erövringen under 600-talet utgjorde de kristna nästa hela Främre Orientens befolkning. Det kulturella utbytet mellan kristna och muslimer åstadkom en guldålder från 900- till 1200-talet, i Egypten såväl som i Syrien och Mesopotamien. Det är framför allt från och med 1300-alet som antalet kristna påtagligt börjar minska i Mellanöstern. Ett visst muslimskt tvång var en del av detta fenomen, men inte enbart, enligt Christian Caanuyer. Minskningen var för övrigt inte konstant. I det osmanska riket upplevde de kristna gemenskaperna från väst till och med en demografisk återhämtning.

I dag – en religiös mosaik

I början av 1900-talet utgjorde den kristna gemenskapen 30 procent av befolkningen, men därefter lämnade många landet på grund av förföljelser och krig. Den dominerande religionen i dag är islam, med 62 procent shiiter och 37 procent sunniter, enligt siffror från L’Œuvre d’Orient. De kristna utgör mindre än 2 procent av befolkningen, det vill säga 400 000 personer enligt uppskattningar rapporterade av La Croix. yezidier och sabeiska mandéer finns också närvarande.

Gérard-François Dumont, professor vid Sorbonne-universitetet i Paris, urskiljer 12 strömningar inom den irakiska kristenheten: den kaldeiska kyrkan, katolsk med orientalisk rit; Österns assyriska kyrka; den syrisk-katolska kyrkan unierad med Rom; den syrisk-ortodoxa kyrkan; den armeniska ortodoxa kyrkan (även kallad ”apostoliska”); den armenisk-katolska kyrkan; den katolska kyrkan med latinsk rit; protestantiska kyrkor; den grekisk-ortodoxa kyrkan (med bysantinsk rit); den grekisk-katolska kyrkan (melkitiska); kopterna och anglikanerna.

Varifrån kommer dessa samfund och vad skiljer dessa olika kyrkor åt i dagens Irak? Nedan följer några preciseringar, de flesta hämtade från L’Œuvre d’Orient.

De kaldeiska och assyriska kyrkorna

Den kaldeiska kyrkan utgår från Österns kyrka och blev autonom från och med år 431, när man inte godkände konciliet i Efesos. Den blomstrade i Mesopotamien och Persien och evangeliserade Indien och Kina mellan 300- och 700-talet. Sändebudet till Rom, munken Jean Simon Soulaka, valdes till patriark år 1551 och erkändes som kaldéernas patriark 1553.  Bandet med Rom och dess katolska kyrka med orientalisk rit återupprättas då. År 1830 bekräftades metropoliten av Mosul, Jean Hormizd II, av påven Pius VIII med titeln kaldéernas patriark av Babylon. Under Emmanuel II Thomas (1900–1947) samlades majoriteten av de icke-katolska kaldéerna i den katolska kyrkan. Kaldéernas patriark av Babylon har sitt säte i Bagdad. Hans kyrka har mer än 1 miljon troende i Irak, Iran, Syrien, Turkiet, Libanon och diasporan, varav ungefär två tredjedelar finns i Irak. Nuvarande patriark för den kaldeiska kyrkan, är kardinal Louis Raphaël Sako, som valdes den 1 februari 2013.

Men år 1553 lyckades den kaldeiska kyrkan inte att samla alla dem som tidigare tillhörde Österns assyriska kyrka. Dessa bevarade således sin autonomi och blev den assyriska kyrkan. Den har två patriarker och samlar omkring 300 000 troende.

Vad beträffar dem som valde att följa den latinska riten så skapade de å sin sida en liten katolsk kyrka. År 2005 hade den 4 000 troende i Irak, cirka 0,6 procent av landets kristna. Monsignore Jean-Benjamin Sleiman, som ursprungligen kommer från Libanon och tillhör karmelitorden, och som har utbildats i Frankrike, är sedan år 2000 latinsk ärkebiskop av Bagdad.

Den syrisk-katolska och syrisk-ortodoxa kyrkan

Från och med konciliet i Chalcedon 451 anammade grekerna i Antiochia efterhand Chalcedons kristologi, medan syrianerna i Antiochia anammade den monofysitiska kristologin, vilket förklarar brytningen med Rom och Konstantinopel. I början av 700-talet vällde araberna in i Mesopotamien och Syrien. Den syriska kyrkan förföljdes av bysantinerna under 800-talet, av araberna under 900-talet, av mongolerna under 1200-talet och av Timur Lenk under 1400-talet.

Trogna sin historia och sin tradition avsåg för övrigt inte syrianerna att ansluta sig till en enda katolsk kyrka, alltså den som kaldéerna bildat. Men år 1557 närmade sig patriarken Ignatius Nemetallah Rom. Med Ignatius André Akhidjan, som valdes till patriark 1662, antog kyrkan namnet den syrisk-katolska kyrkan. Motståndet mot unionen bestod likväl fram till 1783, året för införlivningen med Rom. Denna kyrkas patriark har sitt säte i Libanon. Den omfattar ungefär 175 000 troende och samlar omkring 9 procent av Iraks kristna. Sedan den 22 januari 2009 styrs patriarkatet i Libanon av S.B. Ignatius Yousef III Younan.

Den armenisk-katolska kyrkan och den armenisk-ortodoxa kyrkan

År 491 var det armeniernas tur att motsätta sig besluten vid konciliet i Chalcedon. De bildade då en egen kyrka, som också kallades armenisk-ortodox (eller apostolisk). Historiens växlingar, och framför allt folkmordet på armenierna 1915, förklarar närvaron av de två små armeniska gemenskaperna i Irak. De utmärks av de ortodoxa och av dem som står i kommunion med Rom, genom den armenisk-katolska kyrkan. Totalt 20 000 troende bor i Irak.

Slutligen har kristenheten i Irak också påverkats av den brittiska kolonisationen, understryker Gérard-François Dumont. Denna har lämnat spår i form av en liten anglikansk gemenskap, som omfattar cirka 200 personer och som bidrar till den irakiska kristenhetens mångfald.

Vatican News 2021-02-27

Texten är hämtad från Vatican News franska avdelning.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Som minoritet i ett land dominerat av muslimer utgör Iraks kristna en sammansatt grupp med gamla rötter som går tillbaka till aposteln Thomas.  Här finns ett panorama av kristna, från katoliker av olika riter, till ortodoxa och även protestanter.

”Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.” Skildringen av pingsten i Apostlagärningarna vittnar om evangeliseringen av Mesopotamien, Iraks nuvarande område, redan på apostlarnas tid.

De första århundradena – en missionerande kyrka

De irakiska kristna är således arvtagare till en mycket gammal religiös inplantering, långt före islams födelse under 600-talet. Den kaldeiska kyrkan grundades i Babylon av den helige Thomas, då han var på väg till Indien, och av hans lärjungar, bland dessa Addaï och Mari. De predikade för hedningar och judar i exil. Redan omkring år 70 e.Kr. byggdes det en kyrka i Seleukia. Runt år 90 etablerades kyrkan i Arbela [dagens Erbil] och [det delvis självstyrande assyriska riket] Adiabene, i det norra nuvarande Irak, påpekar monsignore Petrus Yousef, professor vid Institut Catholique i Paris och vid Påvliga institutet för orientalistik i Rom. Kyrkan kallades då för Österns kyrka. Gemenskaperna växte, och i början av 300-talet växte en enad hierarki fram, samtidigt som de persiska förföljelserna bröt ut.

År 345 skickade patriarken iväg en stor mission till Malabar (Indien), en region som redan hade evangeliserats av den helige Thomas. Från och med år 646 inleddes ett verkligt missionsäventyr till Kina, sedan till Mongoliet. Österns kyrka kom ända till Manchuriet, till Sumatra och till Japan i öster, ända till Cypern i väster och ända till Jemen i söder. Under 1100- och 1200-talet hade Österns kyrka mer än 200 stift och representerade hälften av kristenheten, när det gällde antalet medlemmar och geografisk utbredning.

De stora kateketiska och teologiska skolorna kom på plats, som de i Edessa [i nuvarande norra Syrien], Antiochia [nuvarande Antakya i Turkiet] och i Nisibis [nuvarande Nusaybin i Turkiet]. Berömda författare bidrog till strålglansen hos dessa litterära och andliga centra, exempelvis den helige Efraim Syriern [303–373].

Brytningen med Rom

Men schismer präglade också kristendomens historia i Irak, efter det att kristendomen blev statsreligion – en ställning den haft i Orienten sedan 380, sedan den nicenske kejsaren Theodosios den store kommit till makten. Efter koncilierna i Efesos (431) och Chalcedon (451) utvecklades de teologiska skolorna genom olika kristologier till olika familjer, sammanfattar Christian Caoonyer, historiker och doktor i egyptologi, som undervisar vid Teologiska fakulteten vid det katolska universitetet i Lille. Senare blev splittringen ännu mer tydlig genom inblandning från väst. Efter separationen vid konciliet i Efesos återvände Österns kyrka till den katolska kyrkans sköte 1553.

Nedgång från och med 1300-talet

Vid för den arabiska erövringen under 600-talet utgjorde de kristna nästa hela Främre Orientens befolkning. Det kulturella utbytet mellan kristna och muslimer åstadkom en guldålder från 900- till 1200-talet, i Egypten såväl som i Syrien och Mesopotamien. Det är framför allt från och med 1300-alet som antalet kristna påtagligt börjar minska i Mellanöstern. Ett visst muslimskt tvång var en del av detta fenomen, men inte enbart, enligt Christian Caanuyer. Minskningen var för övrigt inte konstant. I det osmanska riket upplevde de kristna gemenskaperna från väst till och med en demografisk återhämtning.

I dag – en religiös mosaik

I början av 1900-talet utgjorde den kristna gemenskapen 30 procent av befolkningen, men därefter lämnade många landet på grund av förföljelser och krig. Den dominerande religionen i dag är islam, med 62 procent shiiter och 37 procent sunniter, enligt siffror från L’Œuvre d’Orient. De kristna utgör mindre än 2 procent av befolkningen, det vill säga 400 000 personer enligt uppskattningar rapporterade av La Croix. yezidier och sabeiska mandéer finns också närvarande.

Gérard-François Dumont, professor vid Sorbonne-universitetet i Paris, urskiljer 12 strömningar inom den irakiska kristenheten: den kaldeiska kyrkan, katolsk med orientalisk rit; Österns assyriska kyrka; den syrisk-katolska kyrkan unierad med Rom; den syrisk-ortodoxa kyrkan; den armeniska ortodoxa kyrkan (även kallad ”apostoliska”); den armenisk-katolska kyrkan; den katolska kyrkan med latinsk rit; protestantiska kyrkor; den grekisk-ortodoxa kyrkan (med bysantinsk rit); den grekisk-katolska kyrkan (melkitiska); kopterna och anglikanerna.

Varifrån kommer dessa samfund och vad skiljer dessa olika kyrkor åt i dagens Irak? Nedan följer några preciseringar, de flesta hämtade från L’Œuvre d’Orient.

De kaldeiska och assyriska kyrkorna

Den kaldeiska kyrkan utgår från Österns kyrka och blev autonom från och med år 431, när man inte godkände konciliet i Efesos. Den blomstrade i Mesopotamien och Persien och evangeliserade Indien och Kina mellan 300- och 700-talet. Sändebudet till Rom, munken Jean Simon Soulaka, valdes till patriark år 1551 och erkändes som kaldéernas patriark 1553.  Bandet med Rom och dess katolska kyrka med orientalisk rit återupprättas då. År 1830 bekräftades metropoliten av Mosul, Jean Hormizd II, av påven Pius VIII med titeln kaldéernas patriark av Babylon. Under Emmanuel II Thomas (1900–1947) samlades majoriteten av de icke-katolska kaldéerna i den katolska kyrkan. Kaldéernas patriark av Babylon har sitt säte i Bagdad. Hans kyrka har mer än 1 miljon troende i Irak, Iran, Syrien, Turkiet, Libanon och diasporan, varav ungefär två tredjedelar finns i Irak. Nuvarande patriark för den kaldeiska kyrkan, är kardinal Louis Raphaël Sako, som valdes den 1 februari 2013.

Men år 1553 lyckades den kaldeiska kyrkan inte att samla alla dem som tidigare tillhörde Österns assyriska kyrka. Dessa bevarade således sin autonomi och blev den assyriska kyrkan. Den har två patriarker och samlar omkring 300 000 troende.

Vad beträffar dem som valde att följa den latinska riten så skapade de å sin sida en liten katolsk kyrka. År 2005 hade den 4 000 troende i Irak, cirka 0,6 procent av landets kristna. Monsignore Jean-Benjamin Sleiman, som ursprungligen kommer från Libanon och tillhör karmelitorden, och som har utbildats i Frankrike, är sedan år 2000 latinsk ärkebiskop av Bagdad.

Den syrisk-katolska och syrisk-ortodoxa kyrkan

Från och med konciliet i Chalcedon 451 anammade grekerna i Antiochia efterhand Chalcedons kristologi, medan syrianerna i Antiochia anammade den monofysitiska kristologin, vilket förklarar brytningen med Rom och Konstantinopel. I början av 700-talet vällde araberna in i Mesopotamien och Syrien. Den syriska kyrkan förföljdes av bysantinerna under 800-talet, av araberna under 900-talet, av mongolerna under 1200-talet och av Timur Lenk under 1400-talet.

Trogna sin historia och sin tradition avsåg för övrigt inte syrianerna att ansluta sig till en enda katolsk kyrka, alltså den som kaldéerna bildat. Men år 1557 närmade sig patriarken Ignatius Nemetallah Rom. Med Ignatius André Akhidjan, som valdes till patriark 1662, antog kyrkan namnet den syrisk-katolska kyrkan. Motståndet mot unionen bestod likväl fram till 1783, året för införlivningen med Rom. Denna kyrkas patriark har sitt säte i Libanon. Den omfattar ungefär 175 000 troende och samlar omkring 9 procent av Iraks kristna. Sedan den 22 januari 2009 styrs patriarkatet i Libanon av S.B. Ignatius Yousef III Younan.

Den armenisk-katolska kyrkan och den armenisk-ortodoxa kyrkan

År 491 var det armeniernas tur att motsätta sig besluten vid konciliet i Chalcedon. De bildade då en egen kyrka, som också kallades armenisk-ortodox (eller apostolisk). Historiens växlingar, och framför allt folkmordet på armenierna 1915, förklarar närvaron av de två små armeniska gemenskaperna i Irak. De utmärks av de ortodoxa och av dem som står i kommunion med Rom, genom den armenisk-katolska kyrkan. Totalt 20 000 troende bor i Irak.

Slutligen har kristenheten i Irak också påverkats av den brittiska kolonisationen, understryker Gérard-François Dumont. Denna har lämnat spår i form av en liten anglikansk gemenskap, som omfattar cirka 200 personer och som bidrar till den irakiska kristenhetens mångfald.

Vatican News 2021-02-27

Texten är hämtad från Vatican News franska avdelning.