Äktenskap och familj – en kallelse

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Äktenskapets och familjens värde och betydelse, samt pastoral handledning genom kyrkan, stod i centrum under den tredje och sista dagen för pastoralkongressen under det katolska Världsfamiljemötet i Dublin. Äkta makar har en ”kallelse”, och de skall kunna leva i denna kallelse från början av sina äktenskap, betonade Gabriella Gambino, undersekreterare i Vatikanens dikasterium för lekfolk, familj och liv, i sitt anförande på fredagen. Pastoralkongressen med 37 000 deltagare från hela världen är en av kärnpunkterna under World Meeting of Families, som inleddes på tisdagen. På lördagen och söndagen står mötets höjd- och slutpunkt på programmet, med påven Franciskus besök.

Äkta makar är bestämda att leva ut sin kallelse helt och fullt under hela livet, ”eftersom familjen är den plats där Guds trohet kan visa sig i all sin kraft, och där vi i gengäld kan vara trogna mot Gud”, sade Gabrino. Därtill gäller det att man under de första åren av äktenskapet lär känna den ömsesidiga förlåtelsen, framhöll fembarnsmoderna, som i sin egenskap av sottosegretario hör till ledningen för Vatikanens myndighet för familjer.

Med påvens skrivelse Amoris laetitia handlade det vid familjekongressen under de gångna dagarna om olika aspekter av kyrkans lära om äktenskap och familj och om därtill hörande praktiska frågor. Den katolska kyrkan får inte gömma sig bakom ett abstrakt familjeideal, utan måste sätta sig in i realiteterna, sade ordföranden för den italienska biskopskonferensen, Gualtiero kardinal Bassetti. Från fall till fall är ”kloka beslut” nödvändiga, liksom även särdeles varsamt hanterande av ”oåterkalleliga kriser efter äktenskapets ingående”. Om detta har de italienska biskoparna uttalat sig i sin grundliga behandling av Amoris laetitia.

Familjen beskrevs av ärkebiskopen av Perugia som ”samhällets urcell, vacker och samtidigt skör”. Den är dock skapad till att växa och till att motverka en individualistisk kultur, där allt som inte anses ha direkt nytta sätts på undantag. Mot denna bakgrund måste själavården särskilt rikta in sig på förebyggande och helande verksamhet när det gäller mänskliga relationer. Kardinalen krävde här en ”konst att lappa och laga” och ingripanden i krissituationer. Dessutom gäller det att stärka äktenskapen, för att förhindra senare sprickor. Mycken energi måste satsas på att utbilda präster och äkta makar till att bli ”följeslagare till förlovade par” och ”uppmuntra [dem] till att övervinna hotande kriser”.

Den stora betydelsen av ömsesidig hjälp familjer emellan betonades av Carlos Simón Vázquez från dikasteriet för lekfolk, familj och liv. Associationer för familjer kan här åstadkomma mycket som är förtjänstfullt, och de är även verksamma i att öka medvetenheten, skapa nätverk och sprida en ”familjegrammatik” i samhället.  Med en ”familjestil” kan samhället göras mera ”rättvist, fredligt, stödjande och subsidiärt”.

Till detta anknöt Antoine Renard, ordförande för den Europeiska sammanslutningen av katolska familjeassociationer (FAFCE): familjer är inga slutna system, utan för att befordra det allmännas bästa behöver de ständig dialog och möten med andra, samt nödvändiga ramar för detta.  Som exempel nämnde ordföranden för FAFCE det österrikiska fadderprojektet ”Familjer för familjer”, genom vilket flyktingfamiljer får hjälp till integration, eller det polska initiativet för att underlätta för stora familjer att finna bostäder. Familjeassociationer är ofta viktiga ”samtalspartner för staten”.

Under pastoralkongressen var på fredagen ånyo bruket av massmedia ett ämne för inlägg. Den kaliforniske hjälpbiskopen Robert Barron uttalade sig för att barnen ska få ledning i att finna en ”ansvarsfull autonomi”.  Föräldrar kan visserligen utöva ”aggressiv censur”, men det är mera meningsfullt att hjälpa barnen att utvecklas till omdömesgilla personer angående ”gott och ont i den digitala världen”, och att erbjuda en kontrapunkt till ”den omedelbara behovstillfredsställelsens kultur”, där allt är tillgängligt genom en knapptryckning. ”De bästa sakerna i livet – vänskap, kärlek, skönhet, gudsförhållandet – måste man vänta på, och de kommer efterhand, i rättan tid”, sade Barron.

Kathpress 2018-08-24

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Äktenskapets och familjens värde och betydelse, samt pastoral handledning genom kyrkan, stod i centrum under den tredje och sista dagen för pastoralkongressen under det katolska Världsfamiljemötet i Dublin. Äkta makar har en ”kallelse”, och de skall kunna leva i denna kallelse från början av sina äktenskap, betonade Gabriella Gambino, undersekreterare i Vatikanens dikasterium för lekfolk, familj och liv, i sitt anförande på fredagen. Pastoralkongressen med 37 000 deltagare från hela världen är en av kärnpunkterna under World Meeting of Families, som inleddes på tisdagen. På lördagen och söndagen står mötets höjd- och slutpunkt på programmet, med påven Franciskus besök.

Äkta makar är bestämda att leva ut sin kallelse helt och fullt under hela livet, ”eftersom familjen är den plats där Guds trohet kan visa sig i all sin kraft, och där vi i gengäld kan vara trogna mot Gud”, sade Gabrino. Därtill gäller det att man under de första åren av äktenskapet lär känna den ömsesidiga förlåtelsen, framhöll fembarnsmoderna, som i sin egenskap av sottosegretario hör till ledningen för Vatikanens myndighet för familjer.

Med påvens skrivelse Amoris laetitia handlade det vid familjekongressen under de gångna dagarna om olika aspekter av kyrkans lära om äktenskap och familj och om därtill hörande praktiska frågor. Den katolska kyrkan får inte gömma sig bakom ett abstrakt familjeideal, utan måste sätta sig in i realiteterna, sade ordföranden för den italienska biskopskonferensen, Gualtiero kardinal Bassetti. Från fall till fall är ”kloka beslut” nödvändiga, liksom även särdeles varsamt hanterande av ”oåterkalleliga kriser efter äktenskapets ingående”. Om detta har de italienska biskoparna uttalat sig i sin grundliga behandling av Amoris laetitia.

Familjen beskrevs av ärkebiskopen av Perugia som ”samhällets urcell, vacker och samtidigt skör”. Den är dock skapad till att växa och till att motverka en individualistisk kultur, där allt som inte anses ha direkt nytta sätts på undantag. Mot denna bakgrund måste själavården särskilt rikta in sig på förebyggande och helande verksamhet när det gäller mänskliga relationer. Kardinalen krävde här en ”konst att lappa och laga” och ingripanden i krissituationer. Dessutom gäller det att stärka äktenskapen, för att förhindra senare sprickor. Mycken energi måste satsas på att utbilda präster och äkta makar till att bli ”följeslagare till förlovade par” och ”uppmuntra [dem] till att övervinna hotande kriser”.

Den stora betydelsen av ömsesidig hjälp familjer emellan betonades av Carlos Simón Vázquez från dikasteriet för lekfolk, familj och liv. Associationer för familjer kan här åstadkomma mycket som är förtjänstfullt, och de är även verksamma i att öka medvetenheten, skapa nätverk och sprida en ”familjegrammatik” i samhället.  Med en ”familjestil” kan samhället göras mera ”rättvist, fredligt, stödjande och subsidiärt”.

Till detta anknöt Antoine Renard, ordförande för den Europeiska sammanslutningen av katolska familjeassociationer (FAFCE): familjer är inga slutna system, utan för att befordra det allmännas bästa behöver de ständig dialog och möten med andra, samt nödvändiga ramar för detta.  Som exempel nämnde ordföranden för FAFCE det österrikiska fadderprojektet ”Familjer för familjer”, genom vilket flyktingfamiljer får hjälp till integration, eller det polska initiativet för att underlätta för stora familjer att finna bostäder. Familjeassociationer är ofta viktiga ”samtalspartner för staten”.

Under pastoralkongressen var på fredagen ånyo bruket av massmedia ett ämne för inlägg. Den kaliforniske hjälpbiskopen Robert Barron uttalade sig för att barnen ska få ledning i att finna en ”ansvarsfull autonomi”.  Föräldrar kan visserligen utöva ”aggressiv censur”, men det är mera meningsfullt att hjälpa barnen att utvecklas till omdömesgilla personer angående ”gott och ont i den digitala världen”, och att erbjuda en kontrapunkt till ”den omedelbara behovstillfredsställelsens kultur”, där allt är tillgängligt genom en knapptryckning. ”De bästa sakerna i livet – vänskap, kärlek, skönhet, gudsförhållandet – måste man vänta på, och de kommer efterhand, i rättan tid”, sade Barron.

Kathpress 2018-08-24