Är konservatismen svaret på liberalismens kris?

av LOVISA BERGDAHL
Förra veckan gästade dr Patrick Deneen Sverige, katolik och professor i politisk filosofi vid University of Notre Dame utanför Chicago. Under onsdagskvällen inbjöds allmänheten till en debatt mellan Deneen och Per Svensson, politisk redaktör på Dagens Nyheter. Samtalet modererades av Joel Halldorf, debattör och docent i kyrkohistoria vid Enskilda Högskolan.

Vad som gör Deneen så i ropet just nu är hans uppmärksammade bok Why Liberalism Failed (2018). Boken driver tesen att ’liberalismen har misslyckats för att den har lyckats’. Med andra ord, liberalismen har misslyckats – inte därför att den har kommit till korta utan därför att den har varit sig själv trogen.

I Immanuelskyrkan i Stockholm från vänster: Patrick Deneen, Joel Halldorf, Per Svensson. Foto: Ulla-Marie Gunner.

Deneen är konservativ och hans kritik av liberalismen tar sin utgångspunkt i en atomistisk människosyn och en negativ frihetssyn som, menar han, är orsaken till både miljökatastrofen, ensamheten och meningslösheten i dagens samhälle. Människans friställning från naturen, från sin biologi och från de traditioner och sociala gemenskaper som hade kunnat forma henne har gjort liberalismen till en anti-kulturell ideologi – en ideologi som gör det svårt för människan att kultivera de dygder som det goda samhället kräver. När människans mål är att bli en egennyttig individ vars huvudsakliga uppgift är att tillfredsställa sin egen aptit, då förgör liberalismen sig själv – men alltså inte för att den förfelats utan för att den förverkligats.

Mot den samtida liberalismens atomistiska individ ställer Deneen renässansmänniskan som förverkligar sig själv genom sina relationer till Gud, naturen, familjen och traditionerna. Vi behöver alltså inse vårt beroende av varandra och av naturen för att kunna bygga det goda samhället. Deneen kallar sig localist och som väg framåt lyfter han fram de små gemenskapernas betydelse. Problemet, menar han, är att liberalismen som ideologi är alltför tunn för att erbjuda sådana gemenskaper.

Per Svensons främsta invändning mot Deneen är att hans resonemang bygger på en karikatyr av liberalismen vars idétradition är mycket mer komplex. Dessutom bygger den på en förväxling mellan liberalism, modernism och kapitalism. Svensson håller med Deneen om att liberalismen behöver bli grönare och att den rådande klimatkrisen är den största utmaningen för liberalismen idag, eftersom den har svårt att mobilisera gemensamt handlande. Men, tillägger Svensson, detta betyder inte att liberalismen avser att försvåra eller motverka mänsklig samhörighet och skapandet av mänskliga relationer. Tvärtom. Liberalismen ger en form för relationsbyggande och Svensson tar både hbtq-rörelsen och frikyrkligheten som exempel på gemenskaper som faktiskt har vuxit fram inom liberalismens hägn. Men innehållet i gemenskaperna, det lämnar liberalismen till människorna själva att bestämma över. Eller, som Svenssons själv uttryckte det: ”mening är inte politikens jobb”.

Debatten om liberalismens tomhet och oförmåga att erbjuda mening initierades av Joel Halldorf på Expressens ledarsidor för ungefär ett år sedan, och han har fått medhåll av flera av liberalismens främsta företrädare i Sverige. Men är liberalismen verkligen så tunn och normlös som Halldorf och Deneen med flera målar upp? På senare tid har de höjts röster som nyanserar bilden och som visar att det endast är en viss version av liberalismen som kan räknas hit.

Senast i fredagens Under strecket i Svenska Dagbladet visar till exempel Johan Wennström att liberalismen inte är fullt så moraliskt ointresserad som dagens debatt vill göra gällande. Med utgångspunkt i Helena Rosenblatts bok The lost history of liberalism (2018) och den tyske ekonomen Wilhelm Röpke argumenterar Wennström för att liberalismen snarare vill främja än undergräva betingelserna för moraliskt handlande och att det är en vantolkning att göra just efterkrigstidens individs- och rättighetsorienterade liberalism till dess enda variant.

”The devil is in the details” säger engelsmännen och menar att kruxet ligger i det finstilta. Som åhörare är det också just det finstilta och nyanserade som jag saknar i Deneens utläggningar. Hans tes är slagfärdig, men är den verklighetsförankrad? Är samtidsmänniska verkligen så individualistisk, omoralisk, saknar riktning och ensam som Deneen påstår? Ensamheten tycks breda ut sig i vissa delar av västvärlden men i arbetet med att fostra nästa generations studenter, elever och lärare är det inte odelade ”in/divider” i avsaknad av relationer som endast tillfredsställer sina egna begär som jag har framför mig. Jag ser istället unga människor som är relationellt orienterade och nätverkande på sätt som den äldre generationen ännu inte förstår, och deras liv är långt mer reglerade än vad som ibland till och med kan tyckas vara hälsosamt. Ser vi sedan på den snabbt växande globala miljörörelsen måste vi väl ändå konstatera att den uppväxande generationen inte alls bara är ett gäng individualister.

Så vilken är egentligen poängen med att måla upp världen så dekadent och svart som Deneen gör? Är det för att få hävda den kristna gemenskapens exemplaritet? I så fall behövs även här både nyanser och verklighetsförankring för historien har visat att små gemenskaper – inte minst kristna sådana – är på gott och ont, särskilt för kvinnor och barn. Övergreppsskandalerna i den katolska kyrkan har på ett mycket smärtsamt sätt blottlagt hur destruktiva religiösa gemenskaper kan vara och inte heller frikyrkligheten går fri här. Att Deneen inte ser liberalismen som frigörande för kvinnor blev bara till en antydan i debatten, formulerad som en konsekvens av att människan (läs: kvinnan) blivit avskild från sin biologi och sin natur. Liksom många filosofer är Deneens enkönad och när han lyfter fram renässansmänniskan som svaret på liberalismens kris har jag svårt att ta honom på allvar. Den som läst till exempel historikern Joan Kelly vet att ’kvinnan aldrig hade någon renässans’ och att de enda positioner som då fanns tillgängliga för henne var hemmet eller klostret. Inga dåliga alternativ något av dessa, men få och begränsade. Som sagt, det är utifrån det finstilta som man också behöver läsa Deneen.

Hur den liberala demokratins kris ska lösas råder det olika meningar om. Låt oss hoppas att vi inte kommit till ett ”game over” utan att debatten fortsätter.

Lovisa Bergdahl 2019-09-25

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Länk till eventet här 

Per Svenssons refererar till debatten med Deneen i Immanuelskyrkan i sin egen ledartext i söndagens Dagens Nyheter, läs via länken här

Johan Wennström försöker i fredagens Under strecket i Svenska Dagbladet visa att den tunna liberalismen är en sentida uppfinning och att den liberala idétraditionen är rikare än dagens debatt gör gällande, läs via länken här