Blir religiösa samhällen alltid tyranniska?

av HEINZ WERNER WESSLER
Det finns förvisso exempel på religiös lagstiftning av tyrannisk karaktär. Asia Bibis tragiska öde i Pakistan är ett sådant exempel. Efter en åtta år lång mardröm i en dödscell blev denna kristna kvinna och mamma till tre döttrar äntligen frikänd från anklagelsen av blasfemi emot islam.

Vad hade skett? Bibi arbetade som vanligt tillsammans med andra kvinnor på byns åker, men det uppstod strid eftersom de muslimska kvinnorna inte ville dela dryckeskärl med henne. Senare blev hon anklagad för att i ord ha sårat islam. Asia Bibi dömdes till döden men fallet togs vidare till högsta domstolen. Åtta år senare blev hon äntligen frikänd, men hennes liv hotas fortfarande av hatfyllda islamister och hon har antagligen ingen möjlig framtid i Pakistan.

Pakistans bekymmersamma blasfemilag är uttryck för en tro på att Guds lag står över alla mänskliga lagar. Sett ur detta perspektiv fungerar Sharian som alla rättigheters övergripande ram. Sharian bestämmer om innehållet är acceptabelt eller inte. Bibis fall kan verka som ett perfekt exempel på ledarskribenten Lisa Magnussons ståndpunkt i Dagens Nyheter, där hon hävdar att ”religiösa samhällen blir alltid tyranniska” (DN 27/12 2018). Hennes inlägg var en del i en debatt med teologen Joel Halldorf och flera andra debattörer som gällde liberalism och religion.

Men är det sant att religiösa samhällen alltid blir tyranniska? Och omvänt, blir icke-religiösa samhällen aldrig tyranniska? Något av den typ grundläggande generalisering finns inbyggd i artiklarna som ser i Joel Halldorfs uppfattning av saken ett exempel om hur man inte ska göra: Man ska inte blanda ihop religion och politik.

Författaren och filosof Lena Andersson betonar att naturrätten måste utgöra basen till det moderna statliga rättssystemet (Liberal idédebatt, december 2018). I detta påminner Andersson om Jürgen Habermas ”för-politiska grundlager till den demokratiska staten” i hans föredrag i Katolska Akademin i München 2004, och i hans diskussion med Joseph Ratzinger. Habermas lägger där fram tanken om att där måste finnas något djupare bakom grundlagen, om den ska ha stadga.

Även om Vatikanen över en längre tid bekämpade idén om mänskliga rättigheter, var kyrkans lära om människan alltid djupt rotad i tron på naturrätten. På senare tid, i synnerhet i påven Franciskus encyklika Laudato si’ (Lovad vare du), utvecklas även en på förnuftet grundad tanke om framtida generationers rättigheter och även om naturen som ett eget subjekt. Det visar att läran om naturrätten inte är statisk utan utvecklas alltjämt.

En troende människa bryr sig om eländet i världen, om rättvisa och fred för alla. Det är här tron blir politisk. ”Vad är sanning?” frågade Pontius Pilatus på sitt eget sarkastiska sätt (Joh 18:38). Något av vår tids nihilism kan hittas i Pontius Pilatus reaktion på Jesus från Nasaret som inte gör någonting för att befria honom från en av de mest fruktansvärda avrättningsformer i historien.

Sedan ska vi komma ihåg att inte bara religiösa samhällen löper risken att blir tyranniska. Det råder ingen brist på icke-religiösa former av tyranni i vår tid – i synnerhet fascismen och kommunismen. 1900-talets mörka historia ifrågasätter upplysningstidens idealisering av förnuftets autonomi. En av de viktigaste teologiska frågeställningarna för Joseph Ratzingers är hur tro och förnuft kan gå ihop, hur den ena kan bli den andras korrektiv och komplement. Det är inte lätt att stå ut med den här spänningen, men det är det vi måste lära oss att göra ständigt på nytt.

Det som är spännande i Magnussons meningsyttrande är att hon inte tycker att liberalismen i sig kan göra livet meningsfullt. I den uppfattningen är troende överens med henne: livet behöver ett innehåll som inte bara är oss givet.

Heinz Werner Wessler 2019-01-24

Lisa Magnusson, DN 2018-11-30, ”Religionen har mycket att lära av liberalismen”

Joel Halldorf, Expressen, 2018-12-19, ”Jag tror på Gud men vad tror liberalerna på?”

Lisa Magnusson, DN 2018-12-27, ”Religiösa samhällen blir alltid tyranniska”