Bokanmälan: Den lyssnande Maria

av TORD FORNBERG

Michele Mazzeo: Den lyssnande Maria. En väg att se och följa Jesus. Översättning av Anders Piltz. Veritas förlag 2013.

Kyrkans relation till den profana naturvetenskapen är tvetydig. Vissa banbrytare har förvisso varit katolska präster, så till exempel astronomen Nicolaus Copernicus (1473–1543), genetikern Gregor Mendel (1822–1884) och kosmologen Georges Lemaître (1894–1966). Men mot dem står fall som astronomen Galileo Galilei (1564–1642), som sattes i husarrest och fick sin upprättelse först i våra dagar. På bibelforskningens område kan man tänka på moderniststriden vid 1900-talets början och de krav som då ställdes på katolska exegeter att inta konservativa ”bibeltrogna” ståndpunkter.

Det var först med Pius XII:s encyklika Divino afflante Spiritu av år 1943 som dörren verkligen öppnades för katolska exegeter att studera Bibeln ”objektivt” på det sätt som man studerar vilket historiskt dokument som helst. Framför allt var det frågan om texternas genrer som uppmärksammades av påven. Alla texter är inte historiska och skall därför inte heller behandlas som sådana.

Men spänningen mellan en historisk och en kyrklig bibelläsning var fortsatt stark, inte minst eftersom den lutherska exegetiken med företrädare som Rudolf Bultmann (1884–1976) gjorde en tydlig åtskillnad mellan den historiske Jesus och Kristus, sådan han omtalas och bekänns redan i de apostoliska skrifterna. Man kan notera, att Bultmann lät sin epokgörande Theologie des Neuen Testaments inledas med programutsagan, att Jesu förkunnelse hör till förutsättningarna för Nya testamentets teologi men inte själv är en del av denna.

Detta synsätt hade som konsekvens en tydlig historisk skepsis gentemot evangelietraditionen.

Efter hand avtog denna motsättning mellan historiens Jesus och trons Kristus, så genom Bultmanns elev Ernst Käsemann (1906–1998), och det stod klart, att det måste finnas ett samband mellan den historiske Jesus och kyrkans bild av honom. Annars skulle det vara omöjligt att förklara kyrkans framväxt.

I vår tid har en tydlig nyansats skett genom Joseph Ratzingers/Benedictus XVI:s tre Jesusböcker, utgivna på tyska åren 2007–2012. Om den lutherska reformationens slagord är sola scriptura, är det snarare et incarnatus est som är den katolska trons kärna. Därför är historien viktig; kyrkans tro kretsar kring händelser i vår värld.

Joseph Ratzinger skriver sålunda: ”den historiska metoden som just utifrån teologins och trons inre väsen är och förblir en oeftergivlig dimension i det exegetiska arbetet [… den bibliska tron] grundar sig på en historia som har tilldragit sig på denna jorden” (volym 1, s. 10). Men här ligger en spänning dold: Medan denna historiska metod förutsätter, att allt sker enligt normala kausallagar, måste katolsk bibelläsning ske inte bara i ljuset av hela Bibeln (jämför Brevard Childs om ”kanonisk exeges”) utan i ljuset av ”hela kyrkans levande tradition och ’trons analogi’” (s. 13). Till detta kommer påvens programmatiska utsaga ”jag litar på evangelierna” (s. 15).

Påvens program följs i dag upp av Fondazione Vaticana Joseph Ratzinger-Benedetto XVI, till exempel genom konferensen The Gospels. History and Christology i Rom hösten 2013. Kongressvolymen som blev resultatet av mötet inleds med det viktiga konstaterandet, att påven utgick från behovet att kombinera den teologiska reflektionen med ett rigoröst historiskt arbete (volym 1, s. 5), och fortsätter med att notera att denna medvetna koppling representerar ”a significant doctrinal development in the way of doing theology.”

Ett mindre anspråksfullt bidrag till denna bibelforskning, som kombinerar detaljerad kunskap om fakta i Bibelns värld med en stark tilltro till Bibelns uppgifter, representeras av den italienske kapucinprästen och exegeten Michele Mazzeo i den Maria-bok som härmed anmäles. Boken vill liksom Rosenkransen (se s. 124–127) föra den fromma läsaren/bedjaren närmare Jesus genom Maria; avslöjat redan genom titeln Den lyssnande Maria. En väg att se och följa Jesus. Han skriver (s. 13), att det finns ”ingen människa som bättre kan leda oss in i en djupare förståelse av hans [Jesu] mysterium än hans mor” med en not som hänvisar till Johannes Paulus II apostoliska brev Rosarium Virginis Mariae av år 2002.

Det är följdriktigt, att Mazzeo disponerat sin bok kronologiskt, alltså med början i omständigheterna kring Jesu födelse (s. 21–78), därefter det lilla som vi vet om Marias liv under Jesu verksamhet, alltså bröllopet i Kana och omnämnandet av henne som Jesu mor (s. 81–101), samt hennes roll som kyrkans mor, förebådad av Jesus på korset (s. 101–120). Boken avslutas med ett avsnitt om böner till Maria, om Rosenkransen, alltså om hennes fortsatta betydelse i den fromma katolikens böneliv (s. 121–140).

Atmosfären i Mazzeos bok bekräftas av hans avslutningsord: ”Vi anförtror oss åt dig [Maria], eftersom Jesus har velat att du skulle vara vår mor: Se där är din son – se där är din mor. Vi hälsar dig med ängelns enkla och mäktiga ord: Var hälsad, Maria, Herren är med dig. Bed för oss till din Son Jesus och välsigna våra liv, vårt förgångna, vårt nu och vår framtid. O milda, o goda, o ljuva Jungfru Maria.”

Här blir den inbyggda spänningen mellan två olika sätt att nalkas det bibliska materialet synligt, det historisk-kritiska och det ”fromma” katolska. Båda är legitima, och båda är nödvändiga. Det historiska är legitimt; evangelierna talar om hur Gud lät sig födas in i vår värld för att sedan dödas av människohand i samma vår värld. Detta är i princip åtkomligt för historievetenskapen, och det är vår skyldighet att bejaka det mänskliga intellektets nyfikna och ibland närgångna frågor till Jesus-traditionen. Men det mänskliga intellektets räckvidd är begränsad; vi når inte hela vägen fram till ”säker” kunskap. Trons perspektiv, i ljuset av kyrkans hela tradition årtusendena igenom, tillkommer; det är inte bara legitimt, det är också nödvändigt, om texterna inte skall stanna i det förflutna utan bli Guds tilltal till kyrkan i dag.

Mazzeo gör många värdefulla observationer av historisk natur. Jag har särskilt stannat för hur han på ett lyckligt sätt belyser Marias roll vid bröllopet i Kana. Det är inte, som man brukar anta, så att hon uppmanar Jesus att göra ett under; hon bara pekar på det faktum att det är gästerna som förväntas ha vinet med sig, och att det därför kan vara dags för Jesus att dela med sig av det vin han rimligtvis har haft med sig. En iakttagelse som denna har stort värde för att förklara en detalj som alldeles i onödan har skapat svårigheter i förståelsen av texten. Och här (liksom på andra ställen) framgår författarens historiska kompetens tydligt.

Men Mazzeo drar inte de fulla konsekvenserna av sina historiska kunskaper. Han förutsätter som något fullständigt självklart, att Maria själv har sagt exakt det som tillskrivs henne i exempelvis Magnificat; det är naturligtvis möjligt, men det kan alls inte förutsättas som något självklart. Och den plötsliga notisen på s. 52, att födelseberättelsen enligt Luk 2:1–20 ”utgör ett mästerverk av midrash-litteratur” följs inte upp på något sätt. Som läsare är man nyfiken på vilka (historiska) slutsatser Mazzeo vill dra därur; som det är nu hänger notisen i luften.

Till sist: Mazzeo har lyckats väl med sin dubbla uppgift, att historiskt belysa de bibliska texter där Maria omtalas, och att visa att den nära föreningen mellan Modern och Sonen som Rosenkransen förutsätter har sin bakgrund i de bibliska texterna. Sedan ligger det antagligen i sakens natur, att det torde vara ett omöjligt mål att lösa upp spänningen mellan historia och teologi: Guds frälsningsverk med Sonens inkarnation i Jungfruns sköte följer ju inte gängse fysiska kausallagar.

Tord Fornberg 2015-02-03

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av TORD FORNBERG

Michele Mazzeo: Den lyssnande Maria. En väg att se och följa Jesus. Översättning av Anders Piltz. Veritas förlag 2013.

Kyrkans relation till den profana naturvetenskapen är tvetydig. Vissa banbrytare har förvisso varit katolska präster, så till exempel astronomen Nicolaus Copernicus (1473–1543), genetikern Gregor Mendel (1822–1884) och kosmologen Georges Lemaître (1894–1966). Men mot dem står fall som astronomen Galileo Galilei (1564–1642), som sattes i husarrest och fick sin upprättelse först i våra dagar. På bibelforskningens område kan man tänka på moderniststriden vid 1900-talets början och de krav som då ställdes på katolska exegeter att inta konservativa ”bibeltrogna” ståndpunkter.

Det var först med Pius XII:s encyklika Divino afflante Spiritu av år 1943 som dörren verkligen öppnades för katolska exegeter att studera Bibeln ”objektivt” på det sätt som man studerar vilket historiskt dokument som helst. Framför allt var det frågan om texternas genrer som uppmärksammades av påven. Alla texter är inte historiska och skall därför inte heller behandlas som sådana.

Men spänningen mellan en historisk och en kyrklig bibelläsning var fortsatt stark, inte minst eftersom den lutherska exegetiken med företrädare som Rudolf Bultmann (1884–1976) gjorde en tydlig åtskillnad mellan den historiske Jesus och Kristus, sådan han omtalas och bekänns redan i de apostoliska skrifterna. Man kan notera, att Bultmann lät sin epokgörande Theologie des Neuen Testaments inledas med programutsagan, att Jesu förkunnelse hör till förutsättningarna för Nya testamentets teologi men inte själv är en del av denna.

Detta synsätt hade som konsekvens en tydlig historisk skepsis gentemot evangelietraditionen.

Efter hand avtog denna motsättning mellan historiens Jesus och trons Kristus, så genom Bultmanns elev Ernst Käsemann (1906–1998), och det stod klart, att det måste finnas ett samband mellan den historiske Jesus och kyrkans bild av honom. Annars skulle det vara omöjligt att förklara kyrkans framväxt.

I vår tid har en tydlig nyansats skett genom Joseph Ratzingers/Benedictus XVI:s tre Jesusböcker, utgivna på tyska åren 2007–2012. Om den lutherska reformationens slagord är sola scriptura, är det snarare et incarnatus est som är den katolska trons kärna. Därför är historien viktig; kyrkans tro kretsar kring händelser i vår värld.

Joseph Ratzinger skriver sålunda: ”den historiska metoden som just utifrån teologins och trons inre väsen är och förblir en oeftergivlig dimension i det exegetiska arbetet [… den bibliska tron] grundar sig på en historia som har tilldragit sig på denna jorden” (volym 1, s. 10). Men här ligger en spänning dold: Medan denna historiska metod förutsätter, att allt sker enligt normala kausallagar, måste katolsk bibelläsning ske inte bara i ljuset av hela Bibeln (jämför Brevard Childs om ”kanonisk exeges”) utan i ljuset av ”hela kyrkans levande tradition och ’trons analogi’” (s. 13). Till detta kommer påvens programmatiska utsaga ”jag litar på evangelierna” (s. 15).

Påvens program följs i dag upp av Fondazione Vaticana Joseph Ratzinger-Benedetto XVI, till exempel genom konferensen The Gospels. History and Christology i Rom hösten 2013. Kongressvolymen som blev resultatet av mötet inleds med det viktiga konstaterandet, att påven utgick från behovet att kombinera den teologiska reflektionen med ett rigoröst historiskt arbete (volym 1, s. 5), och fortsätter med att notera att denna medvetna koppling representerar ”a significant doctrinal development in the way of doing theology.”

Ett mindre anspråksfullt bidrag till denna bibelforskning, som kombinerar detaljerad kunskap om fakta i Bibelns värld med en stark tilltro till Bibelns uppgifter, representeras av den italienske kapucinprästen och exegeten Michele Mazzeo i den Maria-bok som härmed anmäles. Boken vill liksom Rosenkransen (se s. 124–127) föra den fromma läsaren/bedjaren närmare Jesus genom Maria; avslöjat redan genom titeln Den lyssnande Maria. En väg att se och följa Jesus. Han skriver (s. 13), att det finns ”ingen människa som bättre kan leda oss in i en djupare förståelse av hans [Jesu] mysterium än hans mor” med en not som hänvisar till Johannes Paulus II apostoliska brev Rosarium Virginis Mariae av år 2002.

Det är följdriktigt, att Mazzeo disponerat sin bok kronologiskt, alltså med början i omständigheterna kring Jesu födelse (s. 21–78), därefter det lilla som vi vet om Marias liv under Jesu verksamhet, alltså bröllopet i Kana och omnämnandet av henne som Jesu mor (s. 81–101), samt hennes roll som kyrkans mor, förebådad av Jesus på korset (s. 101–120). Boken avslutas med ett avsnitt om böner till Maria, om Rosenkransen, alltså om hennes fortsatta betydelse i den fromma katolikens böneliv (s. 121–140).

Atmosfären i Mazzeos bok bekräftas av hans avslutningsord: ”Vi anförtror oss åt dig [Maria], eftersom Jesus har velat att du skulle vara vår mor: Se där är din son – se där är din mor. Vi hälsar dig med ängelns enkla och mäktiga ord: Var hälsad, Maria, Herren är med dig. Bed för oss till din Son Jesus och välsigna våra liv, vårt förgångna, vårt nu och vår framtid. O milda, o goda, o ljuva Jungfru Maria.”

Här blir den inbyggda spänningen mellan två olika sätt att nalkas det bibliska materialet synligt, det historisk-kritiska och det ”fromma” katolska. Båda är legitima, och båda är nödvändiga. Det historiska är legitimt; evangelierna talar om hur Gud lät sig födas in i vår värld för att sedan dödas av människohand i samma vår värld. Detta är i princip åtkomligt för historievetenskapen, och det är vår skyldighet att bejaka det mänskliga intellektets nyfikna och ibland närgångna frågor till Jesus-traditionen. Men det mänskliga intellektets räckvidd är begränsad; vi når inte hela vägen fram till ”säker” kunskap. Trons perspektiv, i ljuset av kyrkans hela tradition årtusendena igenom, tillkommer; det är inte bara legitimt, det är också nödvändigt, om texterna inte skall stanna i det förflutna utan bli Guds tilltal till kyrkan i dag.

Mazzeo gör många värdefulla observationer av historisk natur. Jag har särskilt stannat för hur han på ett lyckligt sätt belyser Marias roll vid bröllopet i Kana. Det är inte, som man brukar anta, så att hon uppmanar Jesus att göra ett under; hon bara pekar på det faktum att det är gästerna som förväntas ha vinet med sig, och att det därför kan vara dags för Jesus att dela med sig av det vin han rimligtvis har haft med sig. En iakttagelse som denna har stort värde för att förklara en detalj som alldeles i onödan har skapat svårigheter i förståelsen av texten. Och här (liksom på andra ställen) framgår författarens historiska kompetens tydligt.

Men Mazzeo drar inte de fulla konsekvenserna av sina historiska kunskaper. Han förutsätter som något fullständigt självklart, att Maria själv har sagt exakt det som tillskrivs henne i exempelvis Magnificat; det är naturligtvis möjligt, men det kan alls inte förutsättas som något självklart. Och den plötsliga notisen på s. 52, att födelseberättelsen enligt Luk 2:1–20 ”utgör ett mästerverk av midrash-litteratur” följs inte upp på något sätt. Som läsare är man nyfiken på vilka (historiska) slutsatser Mazzeo vill dra därur; som det är nu hänger notisen i luften.

Till sist: Mazzeo har lyckats väl med sin dubbla uppgift, att historiskt belysa de bibliska texter där Maria omtalas, och att visa att den nära föreningen mellan Modern och Sonen som Rosenkransen förutsätter har sin bakgrund i de bibliska texterna. Sedan ligger det antagligen i sakens natur, att det torde vara ett omöjligt mål att lösa upp spänningen mellan historia och teologi: Guds frälsningsverk med Sonens inkarnation i Jungfruns sköte följer ju inte gängse fysiska kausallagar.

Tord Fornberg 2015-02-03