Claude Debussy – en tonsättare, vars arv vi alla lever av utan att veta om det

av SVEN HEILO
”All musik före Debussy är utan bestående värde”, sade till mig en i Sverige verksam italiensk dansbandmusiker, en av de många som var så populära i vårt land på 1960-talet. Som inbiten romantiker, med Bruckner och Wagner som husgudar, var påståendet för mig närmast chockerande. Jag fick dock ge mig efter att ha hört Debussys orkesterverk ”Nocturnes” och ”La Mer”. Efter hand förstod jag vad dansbandmusikern menat.

Claude Debussy, foto ca 1908.

Fjättrade av de sedan 1700-talet etablerade reglerna för dur/moll, och av hur dissonanta ackord måste upplösas i konsonanta klanger efter bestämda regler, levde vi i en klangvärld som var nästan axiomatisk och inte kunde utvecklas. För min del var det Debussys klangkolorit som omedelbart fängslade. Han berättade för vännen Robert Godet att hans koloritideal var hämtat från Carl Maria von Weber, särskilt dennes behandling av hornkvartetten i förspelet till ”Der Freischütz” och dess ”skogsklang”. Trumpeterna använde han helst sordinerade och trombonerna mycket sällan. Träblåsarna flöjt, klarinett, fagott och engelskt horn hade en framträdande plats på klangpaletten, tillsammans med hornen.

Den förste som på allvar sprängde de rådande tonala fjättrarna var Richard Wagner. I de första takterna till operan ”Tristan und Isolde” förkommer ett ackord, som analytikerna ända sedan dess inte är eniga om hur man skall karakterisera enligt den teoretiska metod som kallas functional analysis. ”Tristanackordet”, som det heter, var visserligen inte Wagners ”uppfinning” och hade dykt upp här och där tidigare, men utövade ett frigörande inflytande på bland annat Debussy, som hela livet, trots avståndstagande från Wagners musikdramatatiska teorier, skattade ”Tristan” och ”Parsifal” högt. Denne styvsinte elev vid Pariskonservatoriet, där han enrollerades redan som tioåring, efter pianostudier hos Chopineleven Mme De Fleurville, lyckades göra sig ovän med nästan samtliga lärare med sina näsvisa frågor, sitt envisa motstånd mot den strikta och regelbaserade harmonilära som erbjöds och sina vildsinta improvisationer på piano. Frigörelsen från dur/moll-bindningen kom när han börjat studera de gamla kyrkotonarternas modi-skalor.

Var står vi i dag? I år är det 100 år sedan Debussy gick bort. Frågan är berättigad med tanke på rubriken. Debussys personliga och frigjorda umgänge med harmonik och ackordbildning innebar ett slags frigörelse och utövade inflytande hos alla senare tonsättare. Matthew Brown har i sin bok Debussy Redux – the Impact of his Music on popular Culture lämnat en uttömmande redovisning över hur hans musik påverkat jazz-, populär-, film- och teatermusiker långt in i vårt sekel.

Det finns inte utrymme här för att gå närmare in på det, men med tanke på Debussys påverkan från de modala kyrkotonarterna vill jag bara nämna trumpetaren Miles Davis [bilden t.v.], som i sitt berömda album ”Kind of Blues” (1959), tillsammans med tenorsaxofonisten John Coltrane”, skapade improviserad jazz byggd på modala skalor och frigjord från jazzens tidigare bundenhet vid bestämda ackordföljder.

Sven Heilo 2018-04-25