Den bortglömda ekonomiska aspekten

av ANDREAS CARLGREN

”Pandemin är en kris, och från en kris kommer man inte ut oförändrad: antingen kommer vi ut bättre eller värre.” Under hösten har påven Franciskus talat om samhället efter coronaepidemin med tanke på den katolska socialläran. Ett tema har gällt rättvisa, ett annat det gemensamma goda och ett tredje ekonomin. De hänger ihop.

”Å ena sidan behövs ett botemedel för detta lilla men skräckinjagande virus, som tvingat ned hela världen på knä. Å andra sidan behövs ett botemedel mot det mer utbredda viruset av social orättvisa, ojämlika möjligheter, marginalisering och bristande skydd för de svagaste.”

Vi behöver främja en ekonomi som innebär en fullödig utveckling för de fattiga, menade Franciskus, vilket går längre än välgörenhet. Frivilligorganisationernas insats är mycket viktig, betonade han, ”men vi måste gå längre än så och lösa de problem som gör att välgörenhet behövs.”

Redan påven Franciskus föregångare, påven emeritus Benedictus XVI, reflekterade över dessa frågor. Det gjorde han i sin encyklika Caritas in veritate, efter finanskraschen 2008, som mer utförligt än tidigare utvecklade den katolska sociallärans syn på ekonomi och rättvisa. I det arbetet spelade de två ekonomerna Stefano Zamagni och Luigino Bruni, verksamma vid universitetet i Bologna, en stor roll.

Deras centrala tankegång handlar om den ”civila ekonomin”, den form av marknadsekonomi som utvecklades under flera århundraden innan Adam Smiths tankegångar slog igenom på 1700-talet. Zamagni och Brunis tanke är att de principer som låg till grund för denna ekonomi är särskilt angelägna i vår samtida kunskapsekonomi och åter bör lyftas fram för att råda bot på dagens ekonomiska kriser.

Varje ekonomiskt system kräver tre reglerande principer, menar Zamagni och Bruni, men de flesta ekonomer i dag bryr sig bara om de två första. Den första är likvärdigt utbyte av ekvivalenter. Kontraktet är modellen: Jag överför detta till dig och du överför detta till mig. Den andra principen är omfördelning, som syftar till rättvisa i samhället, särskilt för de fattiga. Och den tredje principen är ömsesidighet.

Ömsesidighet liknar utbyte på så sätt att när jag hjälper dig, känner du en skyldighet att hjälpa mig i gengäld. Men samtidigt finns likheter med relationer byggda på kostnadsfria gåvor, då du inte behöver återgälda tjänsten. Eller så kan du återgälda den genom att hjälpa någon annan. Den vanliga ekonomiska analysen har nästan helt ignorerat denna aspekt av ekonomin. Bruni och Zamagni försöker rätta till misstaget.

”Kyrkans sociallära har alltid framhållit att rättvisa måste tillämpas på alla faser av ekonomisk verksamhet,” skrev Benedictus XVI. Han konstaterade att ”det inte finns någon marknad i helt ren form. Den får sin utformning genom de kulturella förutsättningar som ger den dess konkreta prägel och orientering.” Han menade vidare att ”det ekonomiska livet behöver utan tvivel avtal” men också olika ”former av omfördelning” och ”broderlig ömsesidighet”. Framför allt betonade han att ”det behövs insatser och verksamheter som präglas av givandets anda”.

En annan viktig tankegång i Benedictus encyklika, Caritas in veritate, är hans stöd för ”korsningar mellan olika former för ekonomisk verksamhet”, beskrivet som ett sätt ”att göra ekonomin mer civiliserad. Benedictus konstaterar att ”den åtskillnad man hittills gjort mellan vinstinriktade företag och icke-vinstdrivande organisationer inte längre fullt ut kan göra rättvisa åt den faktiska situationen eller ge praktisk anvisning för framtiden”. Han menar att företag som drivs med vinst men ger en stor del av den till det gemensamma goda är exempel på en större möjlighet i ”den så kallade ’civila ekonomin’ och den ’kommunitära ekonomin’”, att ”det inte rör sig bara om en ’tredje sektor’ utan om en ny, sammansatt verklighet”. Han rekommenderar därför ”ändamålsenliga juridiska och skattemässiga former i alla länder”.

Bruni och Zamagni talar om dessa företagsformer, som återspeglar de värden gällde under tidig modern civil humanism när franciskaner uppfann de första bankerna (pantbanker), bokföring med dubbla poster och de första rudimentära gemensamma företagen. Att franciskanerna inte ägde några egendomar gav dem friheten att skapa nya ekonomiska institutioner som bättre kunde hjälpa de fattiga. Tanken var att alla tillgångar skulle gagna det gemensamma goda.

Detta är den avgörande fråga som den katolska socialläran ställer, nämligen hur marknadsekonomin ska formas med utgångspunkt från det gemensamma goda.

Andreas Carlgren 2020-11-06

Detta är en opinionstext och åsikter i denna är skribentens egna.