Dominikansystrar sprider hopp i Irak

av Timothy Radcliffe OP
När jag för några veckor sedan körde mot Bagdad från den välbevakade flygplatsen, hälsades jag av otaliga jultomtar och, ironiskt nog, i detta ökenland, av skogar av plastjulgranar. Ibland träffar mina dominikanbröder shiamuslimska vänner vid julgranar för att tillsammans minnas Kristi födelse, men för de flesta irakier är bilden av jultomten, med vitt skägg och röd rock, inte något som påminner dem om den godhjärtade biskopen från Mellanöstern, den helige Nikolaus, utan det är bara en lockande symbol för västerländsk konsumism, som de flesta människor i detta oljerika men fattiga land är uteslutna från.Tillsammans med Brian Pierce, en dominikan från Texas, hade jag kommit på inbjudan av de irakiska dominikansystrarna av St Catherine. De är 140 systrar, syriska katoliker och kaldeiska katoliker. Detta återspeglar den dominikanska kärleken till Mesopotamiens kulturella och religiösa mångfald. Under förra seklet översatte bröderna evangelierna till kurdiska och inrättade ett seminarium, där syriska och kaldeiska katoliker studerade tillsammans.

Förra gången som Brian och jag besökte Irak var strax efter att Da’esh (IS) hade intagit Mosul, och hundratusentals irakiska kristna hade flytt från Nineveslätten till den relativa säkerheten i Kurdistan. Många hade blivit tvungna att överge sina bilar en knapp mil från den kurdiska gränsen och fortsätta resan till fots under den stekande solen, eftersom Erbil var så tilltäppt av flyktingars fordon att inga flera släpptes in. En av dominikansystrarna, Hanna, berättade för mig att när hon precis hade kommit i säkerhet i den kurdiska huvudstaden, så hörde hon att hennes far hade blivit kvarlämnad. Hon skaffade en kärra och återvände för att föra honom i säkerhet. Då fick hon höra att det fanns en gammal muslimsk man, som inte orkade gå längre, och återigen gick hon tillbaka. Det blev nästan 15 kilometer i 50-gradig värme, för att finna honom och ta med sig honom, men ett litet tecken på interreligiös vänskap som inte ens IS kunde utplåna.

Efter detta var systrarnas, och även brödernas, främsta prioritet att ta hand om flyktingarna. Nu inbjöd dominikansystrarna oss till att ta del av deras nya utmaning, återkomsten från det kurdkontrollerade området i Irak till deras hem på Nineveslätten. Men medan de utländska soldaterna har flytt, har de flesta av deras irakiska kollaboratörer rakat av skäggen för att smälta in bland lokalbefolkningen. Det råder i hela landet en atmosfär av fruktan och osäkerhet. Vi kände detta i Bagdad, när vi varje dag gick en kilometer från brödernas bostad till systrarna och tillbaka. För systrarna innebar denna dagliga vandring ett litet tecken på att livet i kommuniteten inte skulle styras av fruktan.

I den urgamla staden Kirkuk, närmare 250 kilometer norr om Bagdad, är systrakonventets väggar fortfarande koppärriga av kulhål och av en granatexplosion, då IS försökte bryta sig in för att döda systrarna. På andra sidan vägen finns ett litet studenthem för kvinnliga universitetsstuderande från olika religioner. När terroristerna bröt sig in, gömde sig åtta flickor under sängarna i sju timmar, medan de knäpptysta lyssnade till jihadisterna, som beskrev vad de skulle göra med flickorna när de kom tillbaka. Till slut gav sig terroristerna av, och flickorna blev räddade. Några systrar har återupptagit sin undervisning vid Mosuls universitet, men de utsätts dagligen för trakasserier och aggressivt beteende. Många studenter, särskilt bland dem från södra Irak, utgår från att varje kvinna som inte bär hijab är antingen omoralisk eller ute efter att väcka männens uppmärksamhet.

Vi tog oss tillbaka till Karakosh, öster om Mosul, och nära ruinerna av den antika assyriska staden Nineve. Här bor den största gruppen syriska kristna, varifrån många av våra kallelser kommer. På vår väg in i staden passerade vi genom otaliga checkpoints, bevakade av olika grupper. På en sträcka av en kilometer blev vi kontrollerade av iranska, shiairakiska och kristna irakiska soldater. I andra riktningen röste sig en ändlös kolonn av lastbilar med fraktade bort Mosuls svarta ruinrester.

I Karakosh har systrarnas konvent och skolor förstörts av bilbomber. Högprioriterat just nu är att återuppbygga daghemmet och skolan. Systrarna är utspridda, de bor tre eller fyra tillsammans hos släktingar. Hittills har en tredjedel av befolkningen återvänt. En lärare sa till mig: ”Eftersom systrarna har kommit tillbaka, kan vi också göra det.” Eleverna täckte skolans väggar med bilder av återkomsten från exilen, med människor som håller upp nycklarna till stadsporten. En lärare berättade för oss att ”även om trädet ser dött och torrt ut, så finns det en grön gren.” Hon menade systrarna.De vet att förutsättningen för Iraks återfödelse är utbildning. Att lära barn, oberoende av deras religion, att tänka är det första sättet att bemöta fundamentalismens förenklade slagord, oavsett om det gäller IS religiösa fundamentalism eller det förenklade twittrande som ger bränsle åt så mycket modern politik. Jag häpnade över systrarnas strävan att ge sina noviser den allra bästa undervisning i teologi, naturvetenskap, konst, musik, ja, allt, så att de skall kunna hjälpa till att skapa en ny generation av irakier, vilkas tro, vilken den är, blir genomtänkt och intelligent. Logotypen för brödernas högskola i huvudstaden – the Baghdad Academy of Humans Sciences – är den traditionella dominikanska skölden med ett tydligt frågetecken.Här finns det inte några förbjudna frågor. Dess grundade, nu ärkebiskop av Kirkuk, dominikanbroder Yousif Mirkis, förklarar: ”Vi behöver den fria debatten syre.”

Över hela Nineveslätten öppnar systrarna sina skolor igen. Muslimska föräldrar sätter gärna sina barn i dem, eftersom Iraks skolväsende befinner sig i fritt fall. Men en del föräldrar retas med systrarna och säger att de snart kommer att ta över skolorna efter systrarna. Det är tufft att lägga ned sin själ i att undervisa barn när många av föräldrarna betraktar en med otålig och avundsam blick. Barnens ansikten är märkta av fruktan och utmattning. Somliga applåderar oss när vi anländer, andra kryper ihop under pulpeten med händerna för öronen, rädda för oväsendet. Ibland pikas kristna elever av sina muslimska skolkamrater, som kallar dem ”hedningar” som snart skall vara försvunna. Men vi såg även muslimska och kristna barn leka tillsammans. I Bagdad försäkrade oss en klass med tonårsflickor att deras vänskap, som överskred religionens gränser, skulle bestå. I staden Alqosh, cirka 50 kilometer norr om Mosul, bad en grupp yazidiska studenter att få besöka konventet, eftersom ”detta är Guds hus”.

Kanske är det i dessa klassrum som det nya Irak spirar. Liksom mannen som gick ut för att så, sprider systrarna och de andra lärarna utsäde. Somligt faller på steniga ställen eller bland tistlarna men av den lilla mängd som faller i den goda jorden kommer Herren säkert att ge en skörd som överträffar våra förväntningar. Att träna de unga i att tänka är att vägra ge efter för det meningslösa våldet.

Vi mötte liknande mångtydiga situationer på systrarnas sjukhus i Bagdad. Förlossningsavdelningen förestås av dominikansyster Bushra, som hjälper i genomsnitt 30 barn till världen varje dag. Hon är känd som ”Iraks moder”. Brian böjde sig ned för att lyfta upp ett nyfött barn. Han såg på mig och sa, ”Timothy, jag håller Iraks framtid i mina armar.” En sköterska påminde oss stillsamt och sorgset: ”Ingen håller Irak i sina armar.” Det kan kanske förefalla så, men Bushra och hennes medarbetare gör det ändå. Hennes avdelning har den bästa utrustning, genom stöd från organisationer som Aid to the Church in Need. Här, kring vaggorna, knyts också vänskapsband om kan bidra till att skapa ett nytt Irak. Muslimska, kristna och yazidiska föräldrar delar upplevelsen av nytt liv. Men även här finns en fruktan för att en del av personalen helt enkelt väntar på att systrarna skall ge sig av, så att de kan ta över.

Men systrarna stannar kvar, även om deras familjer har flytt till väst eller befinner sig i Jordanien eller Libanon i väntar på att få visa, som gör det möjligt för dem att resa. Systrarnas trogna närvaro är ett tecken från vår trogne Herre, vars sista ord var ”jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt 28:20). De klandrar inte dem som har gett sig av. De hade kanske inte något val. Men att stanna kvar är ett stillsamt vittnesbörd om deras hopp att vår kristna tros ljus skall fortsätta att skina här, där kristna har bott sedan kristendomens äldsta tid. Enstaka kristna återvänder. I Kirkuk mötte vi en gift man som hade tagits emot som flykting i Sverige, men han hade vänt tillbaka, eftersom han ville att hans barn skulle växa upp i sina förfäders land. Han kommer snart att vigas till ständig diakon.Systrarna uthärdar inte bara, med sammanbitna tänder. Överallt bjöds vi festligt på masgouf, den grillade karp som är nationalrätt.

Ja, vi såg ett land som är utmattat av det våld som aldrig har upphört sedan kriget mellan Iran och Irak bröt ut år 1980, ett land som nästan har dukat under av de umbäranden som sanktionerna ledde till, sedan två gulfkrig, och sedan IS uppgång och, i alla fall tillfälliga, fall. Ja, landet förefaller nästan inte hålla ihop, delat som det är av så många religioner och etniska konflikter. Men överallt möttes vi av våra systrars smittande glädje. Dessa dominikansystrar har gått igenom värre kriser, till exempel jihad mot kristna år 1915, som ledde till sju systrars brutala martyrskap; ändå stannar de kvar. Deras uthållighet, deras hängivna undervisning och omsorg om sjuka, och framför allt deras glädje, är ett tecken på hur vi hoppas på vår Herre, som aldrig överger oss.

Timothy Radcliffe OP, 2018-01-13
Direktor för Las Casas Institute, Blackfriars, Oxford. Radcliffe var generalmästare för Dominikanorden 1992–2001.

Översättning: Malin Loman.

Publicerad med tillstånd från redaktören för dominikanernas hemsida www.op.org

Ursprungligen publicerad i The Tablet, 2018-01-13