Efter revolutionen

Cuba.FidelCastro.01av AUSTEN IVEREIGH
Fidel Castro var odiskutabelt den viktigaste caudillo – dristig ledare eller kraftkarl – som kommit fram i Latinamerika efter frigörelsekrigen på kontinenten under 1800-talet. Han var inte bara den mest inflytelserike skaparen av Kubas moderna historia. Som aktiv understödjare av gerillarörelser under 1960- och 1970-talet var han också utan jämförelse den mest omstörtande, polariserande och lysande politiske ledaren på kontinenten.

Att som Donald Trump nedvärdera honom som bara en ”brutal diktator”, som förtryckt sitt folk i fem decennier, är bara slappt och småaktigt, men att å andra sidan romantisera honom och hans regim – som otaliga vänsteraktivister, tjusade av den tropiska socialismen gjort – innebär att undvika kärnpunkten att Kuba efter fem decennier är i ett eländigt, förtvivlat fattigt tillstånd, kvävande auktoritärt, med en kuvad befolkning.

Sjukvårds- och utbildningsväsende må vara goda åtminstone i jämförelse med standarden i El Salvador och Haiti, men att vistas i Havanna efter att ha varit i Quito, Lima eller Bogotá, som jag gjorde innan påvens besök förra året och sedan för några veckor sedan, fick mig att känna djup sorg. Man ser inte många barn, människor ler sällan, nedtryckta av den svåra utmaningen att blott och bart överleva. Allting på Kuba – från att komma ut på Internet till att köa för att köpa en dyr kyckling eller frukt med hjälp av en annan, konvertibel valuta – är häpnadsväckande komplicerat.

Att hävda att detta bara är en följd av förtryck innebär att missa poängen att kubanerna 1959 återfick sin värdighet och sitt oberoende och sedan dess tvingats lida för det. Bloquero, den handelsblockad som USA införde efter att Castro nationaliserade kubanska företag, har använts som en bortförklaring till och ett rättfärdigande av den auktoritära regimen på Kuba och själva orsaken till enpartistaten.

Embargot har splittrat kubanska familjer, upprättat en mur av fördomar och missförstånd mellan de två länderna och befäst fruktan och misstro på båda sidor och det är de vanliga kubanerna som fått betala priset. Ständigt kritiserad av katolska kyrkan har det varit den kanske mest kontraproduktiva politik ett land någonsin fört gentemot ett annat. De som i det republikanska partiet i USA försvarat denna politik har trott att den skulle fungera som en påtryckning för att åstadkomma en demokratisk förändring, men är i själva verket huvudorsaken till varför Kuba fortfarande är en diktatur.

Att kalla Castro caudillo snarare än en revolutionär kan förklara hans utomordentliga förmåga att hålla sig kvar vid makten i en polariserad situation. Ett folk som är belägrat vänder sig till en caudillo för beskydd. Revolutionärer byts snabbt ut mot teknokrater, men en caudillo leder och styr med järnhand för det vanliga folkets, pueblos, bästa.

Historiskt sett har det i Latinamerika rått en klyfta mellan liberaler och nationalister, varvid caudillos alltid hört hemma i den senare gruppen, gestalter med folklig framtoning. Castro må ha blivit en tråkmåns, men hans suggererande retorik – som lyfte folket till nya höjder genom att appellera till dess värdighet och suveränitet var en väsentlig förklaring till hans politiska framgång.

En caudillo är socialt sett konservativ, en kraftfull, maskulin gestalt, orädd i kampen och macho i alla avseenden (Castros mer än nio barn med olika kvinnor är ganska typiskt) och han har förmågan att skapa stark lojalitet. ”Det var en verklig karlakarl – över en och åttio, olivfärgad hy, kraftfullt ansikte med spretigt skägg”, skrev New York Times korrespondent Herbert L. Matthews efter ett besök hos gerillan i Sierra Maestra 1956, tre år innan den störtade den USA- och maffiastödde diktatorn Fulgencio Batista. ”Hans män dyrkade honom … han var en bildad, målmedveten fanatiker, en man med ideal, mod och anmärkningsvärda ledaregenskaper.”

En caudillo är också pragmatiker. Castro kom i kontakt med marxismen som juridikstuderande på 1950-talet och hade tillägnat sig ”ett revolutionärt samvete”, men han var inte kommunist då hans ”26 juli-rörelse” störtade Batista. ”Han har okuvliga idéer om frihet, demokrati, social rättvisa och nödvändigheten av att återupprätta landets konstitution och hålla allmänna val”, skrev Matthews och tillade att Castro sagt till honom: ”Du kan vara övertygad om att vi inte hyser någon fiendskap mot USA och det amerikanska folket.”

Inte heller förelåg det i början någon fiendskap mot katolska kyrkan. På Sierra Maestra hade man till och med en egen kaplan, fader Guillermo Sardiña, som av biskopen fått fullmakt av viga gerillamedlemmarna, döpa deras barn och begrava de döda. Påven Johannes XXIII gav honom särskilt tillstånd att klä sig i olivgrön fältuniform. Även sedan Castro tagit makten blev inga präster någonsin skjutna – något som gjorde att den kubanska revolutionen helt skilde sig från revolutionen i Mexiko 1910–1920, eller de spanska republikanernas excesser på 1930-talet. 26 juli-rörelsen var folkligt nationalistisk, antikolonial och potentiellt fullt kompatibel med katolicismen.

Orsakerna till brytningen med kyrkan stod inte bara att söka i den omedelbara postrevolutionära perioden, utan tidigare, i Fidels barndom. Som oäkta son till en spansk godsägare och den tjänsteflicka han senare gifte sig med, blev han i femårsåldern bortsänd från sin troende mor till att uppfostras av jesuiterna, först i Santiago de Cuba, och senare i det välrenommerade Colegio de Belén i Havanna, den bästa skolan på Kuba.

Fidel_Castro”Castros syn på kyrkan var att den var en institution för rikemansbarn”, berättade Gustavo Andújar, chef för Centro Cultural Padre Félix Varela i Havanna för mig förra året. ”Revolutionens åsikt var att kyrkan var till för de rika. Men det är fel. Kyrkan på Kuba var först och främst församlingscentrerad.”

Därtill kom tidsfaktorn. ”Jag har alltid hävdat att revolutionen kom för tidigt och Andra Vatikankonciliet för sent”, sade Andújar. ”Om revolutionen hade ägt rum efter konciliet skulle historien ha sett annorlunda ut. Det skulle ha funnits mera utrymme för dialog och revolutionärerna skulle inte ha angripit kyrkan.”

Castro var djupt imponerad av de spanska jesuiterna. Han berättade för Frei Betto, den brasilianske befrielseteologen, som 1985 publicerade en serie intervjuer med honom, Fidel and Religion. ”Jesuiterna influerade mig genom sin strikta organisation, sin disciplin och sina värderingar … de påverkade mitt sinne för rättvisa.”

Fidel fick djupa band till jesuitpater Amando Llorente, som innan han avled i Miami 2010 erinrade sig hur sårad Fidel var över att hans far aldrig någonsin besökte honom i skolan. ”Jag har ingen annan familj än dig”, sade Fidel till honom under en av deras många campingutflykter.

Senare, i december 1958, då Vatikanen ville få reda på vad slags revolution som var på gång, tillbringade Lloriente fyra dagar hos gerillan i Sierra Maestra. Fidel sade då att han inte hade några problem med kyrkan och att revolutionen skulle behöva dess utbildningsexpertis. Men Llorente kände Fidel. ”Jag insåg att han skulle vilja samla all makt i egna händer”, sade han till Brian Latell, författare till boken After Fidel 2007. Och mycket riktigt, Llorente blev 1961 förvisad tillsammans med resten av prästerskapet. Colegio de Belén stängdes.

En caudillo kan inte dela makten med någon. Hans djupt förankrade övertygelse att han är ett med folket skapar en bipolär politik av vi och de, som förstärks av en yttre fiende.

Kubas tragedi var att landet var oförmöget att skapa en oberoende ekonomi och politik. Förkastad av USA och omgiven av, som han ansåg, fiender, avrättade Castro sina motståndare, införde enpartistyre, övertog ett kommunistiskt nätverk och gjorde Kuba beroende av Sovjetunionen. På 1970-talet fanns det bara 200 präster kvar av 3 500 och det var först förra året som en ny katolsk kyrka byggdes på ön.

Castro var alltid besviken över att befrielseteologin aldrig fick något fotfäste på Kuba. Han kunde räcka handen till kyrkan för att plötsligt 1990 göra ett häftigt utfall som fick katolikerna att snabbt kila tillbaka bakom stängda dörrar. Til syvende og sidst fanns det inte plats för kyrkan eftersom det inte existerar något oberoende civilsamhälle, enär Castro detaljstyrde allt och det han inte kunde kontrollera måste han undertrycka.

På slutet fanns det dock tecken på att något rörde sig inom honom. I en artikel han skrev i Granma i förra månaden lovprisade han religionen som en inspirationskälla för konsten och till och med citerade den bibliska berättelsen om hur Gud försåg det hungrande folket med manna. Han överraskade påven Franciskus under dennes 40 minuter långa besök vid hans sängkant genom att vilja ställa frågor och lyssna. Franciskus gav honom en bok om barmhärtighet, något Castro inte precis visat, kanske för att han mött så lite av den själv, utom möjligen från sin gamle jesuitlärare. Det var kanske också därför han gav Fidel en CD med pater Llorientes predikningar.

Artikelförfattaren är journalist och författare, baserad i London.

Översättning: Sven Heilo

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 3 december 2016 och publiceras med utgivarens tillstånd, http://www.thetablet.co.uk/