En dansk biktstol

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av OLLE BRANDT

Den 15 december 1920, för jämnt hundra år sedan, skänkte den lutherske kungen av Danmark Christian X en biktstol till den romerska kyrkan Santa Maria in Traspontina nära Petersplatsen. Till vänster om ingången till kyrkans sakristia, i vänstra sidoskeppet, står en biktstol i mörkt trä med en vit skylt där det står ”Parroco”, kyrkoherde. Nedanför skylten kan man läsa en inskrift som är inhuggen i biktstolens trä och som påminner om kung Christian X:s och drottning Alexandrines besök. Samme kungs generositet förevigas också av hans monogram på en stor del av kyrkans bänkar.

Foto: Olle Brandt.

Varför skänker en luthersk kung i ett fjärran land en biktstol och ett stort antal kyrkbänkar till en katolsk kyrka i Rom? Gåvorna kom inte som en blixt från klar himmel. Tvärtom blev de höjdpunkten på årtionden av växande intresse i Danmark för en plats som är särskilt nära knuten till landets äldsta kristna traditioner. Redan på 1600-talet lyckades en dansk konvertit övertala påven Urbanus VIII att låta honom grunda ett kapell vigt till Danmarks nationalhelgon, Sankt Knut, som var kung i Danmark på 1000-talet. Denne konvertit, Christian Payngk, var son till den danske hovkemisten, och under sina resor i Europa kom han till Rom där han blev katolik och sedan katolsk präst. Påven lät honom grunda ett Knutskapell i karmeliternas nya kyrka Santa Maria in Traspontina, en storslagen renässanskyrka som byggdes på 1500-talet av arkitekten Ottavio Mascherino, som också ritade kärnan av det påvliga Kvirinalpalatset, där Italiens president idag bor. Karmelitordern upplät det andra sidokapellet på höger sida.

Knutskapellet i karmeliternas kyrka Santa Maria in Traspontina. Foto: Olle Brandt.

Payngk lyckas samla in betydande summor för att grunda Knutskapellet. Det invigdes den 7 januari 1640 under mycket högtidliga former, i närvaro av kardinalskollegiet. Invigningen firades med sång av Peterskyrkans kör “Cappella Sistina” och fyrverkerier och pågick i två dagar. 1665 inrättade Payngk också en grav för danska katoliker i Rom i samma kapell. Än idag kan man läsa en latinsk inskrift på golvet, under en stol där dagens karmelitfäder hör bikt, som förklarar att där finns en grav där man enbart fick begrava danska katoliker som dog i Rom (solis Danis in Urbe fideque Romana obeuntibus). Det instiftades också en fond för att bekosta högtidliga mässor på Knutsdagen den 19 januari varje år.

Foto: Olle Brandt.

Men tiden går och pengarna tar slut. 1841 besöker den danske författaren Hans Christian Andersen Knutskapellet under en längre vistelse i Rom. Sankt Knut var viktig för honom:

”Sankt Knut var det första helgon jag hörde nämnas som barn, även om min lutherska katekes inte sade ett ord om helgon,” berättar Andersen 1843 i sin reseberättelse ”En digters bazar”. ”I min födelsestad bär en gammal, ståtlig kyrka detta helgons namn, bakom altaret vilar hans ben. Sankt Knut var en gång i tiden ett större helgon än konung i Danmark, och tusentals ljus brann på hans altare.”

När H. C. Andersen upptäckte att ett kapell i Santa Maria in Traspontina var vigt åt detta det danskaste av alla helgon beslöt han sig för att besöka kapellet just på helgonets fest, den 19 januari, då Knut firas i Danmark och enligt den romerska helgonkalendern. Men det blev inte som han hade tänkt sig.

”Regnet öste ned, det var ett förfärligt väder, men som dansk måste jag ändå ut och se det danska helgonet firas. Jag kom in i kyrkan, men där fanns inte en människa; två små talgljus brann så sorgligt, så fattigt, på Sankt Knuts altare.

Det kunde jag inte bära i mitt hjärta, jag måste åtminstone veta varför här inte gjorts litet mer prakt. Jag ringde på klockan till klostret, en gammal munk steg ut, jag frågade varför Sankt Knut inte hade fler än två ljus, varför här inte fanns någon musik eller festlighet.

’Ack min Herre!’ sade munken,’vårt kloster är ett av de fattigaste i Rom! Vi har bara råd att fira en enda stor fest om året,’ och han nämnde det helgonet,’då är det musik här! Då strålar kyrkan av ljus! Bara en gång om året kan vi åstadkomma något sådant! Sankt Knut är från Norden, och därifrån får vårt kloster ingenting! Sankt Knut är fattig!’

Monogram kung Christian X. Foto: Olle Brandt.

Jag kände att mannen hade rätt.

Ensam stod jag framför helgonets altare, min barndoms helgon! i vars kyrka jag gråtit vid min faders kista, i vars kyrka jag konfirmerats, helgonet vars kyrka en gång tjänade mig i sin storhet som mått för alla bergs höjder, ja rentav för avståndet mellan jorden och stjärnorna. Sankt Knut. All världens ära är förgänglig! I ditt forna jordiska kungarike firas nu ingen mässa längre för din själ, där brinner inget ljus vid din grav, och i själva påvens stad har du på din festdag bara två fattiga talgljus! Det festligaste är att en landsman står vid din grav och ristar in den sorgliga bilden av minnet av dig, Sankt Knut.”

De två enkla talgljus som brann på Knuts altare i Santa Maria in Traspontina under H. C.  Andersens besök där den 19 januari 1841 är en vältalig bild av hur 1600-talets högtidliga firande då blott var ett minne. Det var inte längre en tid av uppmärksammade konversioner. Men samtidigt fanns här fröet till något nytt, ett mer nationalistiskt intresse för det egna landets kristna medeltid.

H. C. Andersens besök blir så början på ett växande intresse för detta kapell i Rom som ett minne av Danmarks äldsta kristna rötter. Allt fler röster höjs för att renovera Knutskapellet. 1866 eller 1867 besöktes Knutskapellet av Göteborgs förste katolske kyrkoherde, den elsassiske prästen Jean Claude Lichtlé, som kunde konstatera att man regelbundet firade mässan i kapellet och att där fanns bönekort med en bild a Sankt Knuts martyrdöd och en bön. Han uppmanade alla danska katoliker att skänka pengar till karmeliterna i Santa Maria in Traspontina. 1906 gjorde den danska katolska veckotidningen Nordisk Ugeblad for katholske Kristne en insamling bland religiöst och historiskt intresserade danska. Man samlade in 3000 lire, på den tiden en betydlig summa, för att renovera kapellets målningar och införskaffa två bronskandelabrar. Man inrättade också en fond vars räntor skulle bekosta årliga mässor. Fonden investerades i österrikiska statspapper, som förlorade sitt värde under det första världskriget. Men kung Christian X:s och drottning Alexandrines besök 1920 fäste åter uppmärksamheten på Sankt Knutskapellet, och kungen såg till att det hädanefter var den danska ambassaden i Rom som bekostade mässorna på Knutsdagen.

Olle Brandt 2021-01-13

Detta är en text av karaktären iakttagelse.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av OLLE BRANDT

Den 15 december 1920, för jämnt hundra år sedan, skänkte den lutherske kungen av Danmark Christian X en biktstol till den romerska kyrkan Santa Maria in Traspontina nära Petersplatsen. Till vänster om ingången till kyrkans sakristia, i vänstra sidoskeppet, står en biktstol i mörkt trä med en vit skylt där det står ”Parroco”, kyrkoherde. Nedanför skylten kan man läsa en inskrift som är inhuggen i biktstolens trä och som påminner om kung Christian X:s och drottning Alexandrines besök. Samme kungs generositet förevigas också av hans monogram på en stor del av kyrkans bänkar.

Foto: Olle Brandt.

Varför skänker en luthersk kung i ett fjärran land en biktstol och ett stort antal kyrkbänkar till en katolsk kyrka i Rom? Gåvorna kom inte som en blixt från klar himmel. Tvärtom blev de höjdpunkten på årtionden av växande intresse i Danmark för en plats som är särskilt nära knuten till landets äldsta kristna traditioner. Redan på 1600-talet lyckades en dansk konvertit övertala påven Urbanus VIII att låta honom grunda ett kapell vigt till Danmarks nationalhelgon, Sankt Knut, som var kung i Danmark på 1000-talet. Denne konvertit, Christian Payngk, var son till den danske hovkemisten, och under sina resor i Europa kom han till Rom där han blev katolik och sedan katolsk präst. Påven lät honom grunda ett Knutskapell i karmeliternas nya kyrka Santa Maria in Traspontina, en storslagen renässanskyrka som byggdes på 1500-talet av arkitekten Ottavio Mascherino, som också ritade kärnan av det påvliga Kvirinalpalatset, där Italiens president idag bor. Karmelitordern upplät det andra sidokapellet på höger sida.

Knutskapellet i karmeliternas kyrka Santa Maria in Traspontina. Foto: Olle Brandt.

Payngk lyckas samla in betydande summor för att grunda Knutskapellet. Det invigdes den 7 januari 1640 under mycket högtidliga former, i närvaro av kardinalskollegiet. Invigningen firades med sång av Peterskyrkans kör “Cappella Sistina” och fyrverkerier och pågick i två dagar. 1665 inrättade Payngk också en grav för danska katoliker i Rom i samma kapell. Än idag kan man läsa en latinsk inskrift på golvet, under en stol där dagens karmelitfäder hör bikt, som förklarar att där finns en grav där man enbart fick begrava danska katoliker som dog i Rom (solis Danis in Urbe fideque Romana obeuntibus). Det instiftades också en fond för att bekosta högtidliga mässor på Knutsdagen den 19 januari varje år.

Foto: Olle Brandt.

Men tiden går och pengarna tar slut. 1841 besöker den danske författaren Hans Christian Andersen Knutskapellet under en längre vistelse i Rom. Sankt Knut var viktig för honom:

”Sankt Knut var det första helgon jag hörde nämnas som barn, även om min lutherska katekes inte sade ett ord om helgon,” berättar Andersen 1843 i sin reseberättelse ”En digters bazar”. ”I min födelsestad bär en gammal, ståtlig kyrka detta helgons namn, bakom altaret vilar hans ben. Sankt Knut var en gång i tiden ett större helgon än konung i Danmark, och tusentals ljus brann på hans altare.”

När H. C. Andersen upptäckte att ett kapell i Santa Maria in Traspontina var vigt åt detta det danskaste av alla helgon beslöt han sig för att besöka kapellet just på helgonets fest, den 19 januari, då Knut firas i Danmark och enligt den romerska helgonkalendern. Men det blev inte som han hade tänkt sig.

”Regnet öste ned, det var ett förfärligt väder, men som dansk måste jag ändå ut och se det danska helgonet firas. Jag kom in i kyrkan, men där fanns inte en människa; två små talgljus brann så sorgligt, så fattigt, på Sankt Knuts altare.

Det kunde jag inte bära i mitt hjärta, jag måste åtminstone veta varför här inte gjorts litet mer prakt. Jag ringde på klockan till klostret, en gammal munk steg ut, jag frågade varför Sankt Knut inte hade fler än två ljus, varför här inte fanns någon musik eller festlighet.

’Ack min Herre!’ sade munken,’vårt kloster är ett av de fattigaste i Rom! Vi har bara råd att fira en enda stor fest om året,’ och han nämnde det helgonet,’då är det musik här! Då strålar kyrkan av ljus! Bara en gång om året kan vi åstadkomma något sådant! Sankt Knut är från Norden, och därifrån får vårt kloster ingenting! Sankt Knut är fattig!’

Monogram kung Christian X. Foto: Olle Brandt.

Jag kände att mannen hade rätt.

Ensam stod jag framför helgonets altare, min barndoms helgon! i vars kyrka jag gråtit vid min faders kista, i vars kyrka jag konfirmerats, helgonet vars kyrka en gång tjänade mig i sin storhet som mått för alla bergs höjder, ja rentav för avståndet mellan jorden och stjärnorna. Sankt Knut. All världens ära är förgänglig! I ditt forna jordiska kungarike firas nu ingen mässa längre för din själ, där brinner inget ljus vid din grav, och i själva påvens stad har du på din festdag bara två fattiga talgljus! Det festligaste är att en landsman står vid din grav och ristar in den sorgliga bilden av minnet av dig, Sankt Knut.”

De två enkla talgljus som brann på Knuts altare i Santa Maria in Traspontina under H. C.  Andersens besök där den 19 januari 1841 är en vältalig bild av hur 1600-talets högtidliga firande då blott var ett minne. Det var inte längre en tid av uppmärksammade konversioner. Men samtidigt fanns här fröet till något nytt, ett mer nationalistiskt intresse för det egna landets kristna medeltid.

H. C. Andersens besök blir så början på ett växande intresse för detta kapell i Rom som ett minne av Danmarks äldsta kristna rötter. Allt fler röster höjs för att renovera Knutskapellet. 1866 eller 1867 besöktes Knutskapellet av Göteborgs förste katolske kyrkoherde, den elsassiske prästen Jean Claude Lichtlé, som kunde konstatera att man regelbundet firade mässan i kapellet och att där fanns bönekort med en bild a Sankt Knuts martyrdöd och en bön. Han uppmanade alla danska katoliker att skänka pengar till karmeliterna i Santa Maria in Traspontina. 1906 gjorde den danska katolska veckotidningen Nordisk Ugeblad for katholske Kristne en insamling bland religiöst och historiskt intresserade danska. Man samlade in 3000 lire, på den tiden en betydlig summa, för att renovera kapellets målningar och införskaffa två bronskandelabrar. Man inrättade också en fond vars räntor skulle bekosta årliga mässor. Fonden investerades i österrikiska statspapper, som förlorade sitt värde under det första världskriget. Men kung Christian X:s och drottning Alexandrines besök 1920 fäste åter uppmärksamheten på Sankt Knutskapellet, och kungen såg till att det hädanefter var den danska ambassaden i Rom som bekostade mässorna på Knutsdagen.

Olle Brandt 2021-01-13

Detta är en text av karaktären iakttagelse.