En kardinal i periferins centrum

av ULF JONSSON

– Apropå utnämningen av biskop Anders Arborelius till kardinal.

Utnämningen av biskopen av Stockholms katolska stift, Anders Arborelius, till kardinal kom lika oväntat som en blixt från klar himmel. När påven meddelade nyheten från sitt fönster på det apostoliska palatset invid Petersplatsen i Rom vid lunchtid söndagen den 21 maj reagerade alla med häpnad – inklusive Arborelius själv, som först trodde att det rörde sig om ett skämt. Men något skämt var det inte. Inte heller hade påven Franciskus tagit miste på namnen på de fem nya kardinaler som han utvalt. Redan efter ett par timmar framstod emellertid utnämningen av Arborelius inte alls som så särskilt förvånande. Med litet eftertanke insåg man snart nog att utnämningen ligger helt i linje med den nuvarande påvens sätt att leda kyrkan.

Ur svenskt perspektiv är kardinalsutnämningen inte desto mindre en unik och omvälvande händelse. Aldrig någonsin tidigare har en svensk blivit kardinal. Det närmaste vi hittills kommit var en polsk prins och biskop vid namn Johan Albert, som blev kardinal år 1633 och som var ättling till Gustav Vasa och syssling till drottning Kristina. Men nu, nästan 400 år senare, får vi alltså för första gången en kardinal som lever och verkar i Sverige. För första gången finns därmed en svensk biskop bland påvens viktigaste rådgivare, och för första gången i historien kan en svensk vara med och välja en ny påve. Den lilla, mångkulturellt sammansatta katolska kyrkan i Sverige har plötsligt placerats på den katolska världskartan och fått en egen röst på högsta nivå i den världsvida katolska kyrkans ledning.

Det är påven personligen som beslutar om kardinalsutnämningar. Och de besluten hör till hans viktigaste instrument för att staka ut vägen för kyrkans framtida utveckling på lång sikt. De precisa skälen bakom valet av just Anders Arborelius kan man bara spekulera om. Men Arborelius har uppenbarligen vunnit påvens förtroende när de mötts, exempelvis under biskopssynoden i Rom i oktober 2014 och i samband med påvens besök i Sverige för det ekumeniska högtidlighållandet av reformationsminnet i höstas. Biskop Anders chosefria personlighet, hans stora språkkunskaper, och inte minst hans mångåriga pastorala insats som en djuplodande andlig ledargestalt har säkerligen haft betydelse i sammanhanget.

Arborelius har i första hand utsetts på grund av sina egna personliga meriter, och eftersom han passar så väl in i påven Franciskus idealbild av hur en kyrkoledare bör vara: en ödmjuk och andlig person med ett hjärta för människorna. Men man ska heller inte glömma bort betydelsen av själva det faktum att katolikerna i Sverige utgör en liten religiös minoritet i ett av världens mest sekulariserade länder. För Franciskus är det en hjärteangelägenhet att erfarenheterna hos katoliker som lever i katolicismens periferi, det vill säga i sekulariserade länder med få katoliker, ska tillmätas större vikt i kyrkans centrala ledning än vad som hittills varit fallet. Påfallande många av de kardinaler som han utnämnt kommer från små stift i länder med en liten katolsk befolkningsandel, medan biskopar i inflytelserika stift i traditionellt katolska länder har blivit förbigångna. Påven vill att röster från andra delar av världskyrkan ska få komma till tals och låter därför avsiktligt gamla katolska maktcentra hamna lite i skuggan. I det perspektivet är utnämningen av Anders Arborelius i Stockholm ett mycket naturligt val.

Vilka konsekvenser kan då kardinalsutnämningen tänkas få? Först och främst: genom biskop Anders berikas kardinalskollegiet med en biskop med en gedigen andlig erfarenhet, formad av flera decenniers liv som karmelitbroder. Hans böcker och predikningar präglas av det personliga tilltalets omedelbarhet och de förmedlar en profilerad kristen teologi formad av den kristna mystikens stora gestalter. I en tid när västvärldens kyrkor riskerar att fastna i organisatoriska frågor och inomkyrklig sekularisering är det välgörande med en biskop med ett så tydligt fokus på det kristna troslivet – alltså, det allra viktigaste som den kristna kyrkan har att förmedla. Det är på det andliga planet, som inspiratör till troslivets fördjupning, som den nye kardinalens viktigaste bidrag förmodligen, och förhoppningsvis, kommer att ligga.

En annan konsekvens är att de kyrkliga kontakterna mellan Stockholm och Rom nu kommer att bli tätare. I Vatikanen kommer man att ha en större medvetenhet om katolikernas närvaro i Sverige, och de svenska katolikernas erfarenheter kommer att bli bättre kända och få större tyngd i Vatikanen. Den kulturellt och etniskt så mångfasetterade svenska katolicismen kan nu i större utsträckning bli en givande och inte enbart en mottagande part i de internationella katols­ka sammanhangen.

Det internationella massmediala intresset för den katolska kyrkan i Sverige kommer sannolikt också att öka, i synnerhet när det gäller kardinalens egna ställningstaganden och ageranden i olika frågor. Inte minst kommer Arborelius att ha mediernas ögon på sig när han är ute och reser i världen. Genom kardinalsutnämningen blir han en högprofilerad svensk på den internationella arenan. De redan i dag goda diplomatiska relationerna mellan Sverige och Vatikanen kan kanske också få en ytterligare skjuts framåt. Till allt detta kommer en ökad självkänsla bland landets katoliker, vilket borde kunna vara en hjälp till att bättre motstå minoritetsgruppers naturliga tendens att se på sig själva ur ett underdog-perspektiv.

Lika intressant blir det att se vilka konsekvenser som kardinalsutnämningen kommer att få för de ekumeniska relationerna mellan kyrkorna här lokalt i Sverige. Att den förste svenske kardinalen utnämns precis 500 år efter den lutherska reformationens startår är minst sagt symbolladdat. Oavsett om man vill det eller ej, sänder det signalen att man funnit tiden lämplig att markera att den katolska kyrkan nu på allvar är tillbaka i Sverige. Dessutom, Anders Arborelius må befinna sig i den världsvida katolicismens periferi, men genom sin kardinalsutnämning hamnar han plötsligt i periferins centrum. Den svenska ekumeniska kartan ritas om när kristenhetens ranghögsta företrädare i landet inte längre residerar i Uppsala utan i Stockholm. Vilka konkreta följdverkningar detta kommer att få återstår att se, men på något sätt får övriga samfund lov att förhålla sig till det faktum att det plötsligt står en elefant mitt i den svenska ekumenikens finrum. Medvetandet om att ens samtalspartner inte bara formellt utan också reellt är en möjlig framtida påve kommer att sätta sin prägel på relationerna.

Det råder ingen som helst tvekan om att påven Franciskus är en varmhjärtad ekumen, och att han minst av allt ser utnämningen av biskop Anders till kardinal i något slags motsatsställning till de ekumeniska strävandena. Tvärtom, påven vill göra allt som står i hans makt för att lutheraner och katoliker ska komma varandra närmare. I samband med sitt besök i Lund och Malmö förra året framhöll han gång på gång att han önskar se katoliker och lutheraner samverka med varandra, både till samhällets bästa och i strävan efter de kristnas synliga enhet. Efter kardinalsutnämningen har det uppdraget blivit ännu mer förpliktande, nu när vi i högre grad kommer att ha den världsvida kristenhetens ögon riktade mot oss. Det är alltså viktigt att vi gör vad vi kan för att få det att fungera väl de kristna samfunden emellan här i landet. Vid sidan om dialogen om teologiska frågor finns det många möjligheter för ekumenisk samverkan, exempelvis i form av ekumeniska gudstjänster och gemensam retreatverksamhet, gemensamma sociala insatser och gemensamma ställningstaganden i frågor om mänskliga rättigheter och om människovärdet. Om kardinalsutnämningen kan bidra till att vi tar flera sådana konkreta steg på väg mot kristen enhet vore mycket vunnet.

Påven Franciskus kreerande av Anders Arborelius till en Sanctae Romanae Ecclesiae Cardinalis i Peterskyrkan i Rom den 28 juni kommer att utgöra en milstolpe i den svenska kristenhetens mer än tusen­åriga historia. Vill det sig väl kan kardinalsutnämningen få långtgående positiva konsekvenser för relationerna mellan de olika kristna grupperna i vårt land. Att det är en sådan utveckling som påven själv hoppas att få se är helt klart. Samtidigt får den lilla svenska katolska kyrkan och därmed hela den svenska kristenheten en röst med större tyngd i den världsvida kristenheten. Frukterna skulle alltså kunna skördas både här i landet och i andra länder. Lokalt skulle det kunna leda till en mera synlig och utåtriktad katolsk kyrka som delar med sig av de andliga rikedomar från en tvåtusenårig tradition som hon är bärare av. Och den katolska världskyrkan skulle i sin tur kunna berikas av de svenska katolikernas erfarenheter av att leva den katolska tron i ett sekulärt, eller kanske snarare postsekulärt, land med en 500-årig luthersk tradition här uppe i Norden.

Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.