Ett helgon för vår tid är på gång

av VICKY COSSTICK
Hon var sannerligen ett helgon för vår tid hävdar de som kände henne, låt vara att en kanonisering av denna intensivt mänskliga kvinna som i sig själv integrerade många sidor inte är fait accompli och att de hyser blandade känslor inför den.

© Copyright 2010 CorbisCorporationDorothy Day var själv ambivalent. ”Jag vill inte bli ett helgon”, sade hon i ett berömt uttalande, ”jag vill inte bli avfärdad så lätt”. Hon brukade också säga: ”Jag skulle önska att de ville vänta tills jag är död.” Day ville aldrig att uppmärksamheten skulle koncentreras på henne, bekräftade Pat och Kathleen Jordan, som vårdade henne under hennes sista år. Hon ville alltid att fokus skulle vara på Evangeliet.

Det som hände mig när jag ringde för att besöka S:t Joseph’s House på Lower East Side i New York [en tidigare invandrar- och arbetarstadsdel, numera med hög genomsnittsålder övers. anm.], där Dorothy Day levde och verkade och där Catholic Worker-rörelsen har sitt centrum, har hänt många andra – jag blev helt enkelt ombedd att komma in och hjälpa till.

Männen i kön utanför hänvisade mig till att bulta på dörren till nr 36 East 1st Street, precis utanför Bowery, som en gång var New Yorks motsvarighet till Skid Row [benämning på slumkvarter i många amerikanska storstäder, övers. anm], men nu domineras av trendiga barer, hantverksateljéer, konstgallerier och boutiquer. Där blev jag omedelbart satt i arbete av Nathan, som är 26 år gammal och har bott i kommuniteten i ett år. Skiftet på en och en halv timme som startar kl. 10 går fort – de 28 platserna fylls ständigt på med hungriga besökare som serveras en näringsrik soppa, dagligen tillredd av Geoffrey.

Besökarna får nylagat kaffe, bröd, margarin och en aldrig sinande mängd donuts och Pumpkin Pie som doneras av lokala bagerier och serveras av glatt sjungande volontärer, medan andra muntert plaskar runt i det heta vattnet i väldiga diskhoar, där tallrikar och muggar diskas och återanvänds. Det finns ingen tid för prat, bara ändlösa beställningar – ”snälla lärarinna, får jag lite mera kaffe?” – tills ungefär 120 personer blivit serverade.

St. Joseph’s House utgör, tillsammans med Maryhouse runt hörnet på East 3rd Street och en gemensam jordbrukskoloni i det inre av delstaten New York, centrum för New York Catholic Worker-kommuniteten, med en styrelse på sex beslutsmässiga ledamöter och en ständig ström av tillfälliga inneboende, volontärer och gäster.

Dorothy_Day_1934Dorothy Day föddes 1897 i en sekulariserad episkopalkyrklig familj och avled den 29 november 1980 vid 83 års ålder. Hon blev journalist, aktivist och förkämpe för kvinnlig rösträtt och levde ett bohemiskt liv bland socialister, anarkister, skådespelare och konstnärer i New York och Chicago.

Av hennes självbiografi The Long Loneliness framgår att hon från sina tidigaste år levde ett liv under ständigt andligt sökande. Hon hade flera älskare, bland dem redaktören och författaren Lionel Moise, fadern till det barn hon gjorde abort på, samt även möjligen dramatikern Eugene O’Neill. Hon var också en tid gift med Berkeley Tobey, grundaren av Literary Guild.

Hon förälskade sig i anarkisten Forster Batterham och upplevde en överväldigande upplevelse av Guds kärlek genom kärleken till honom och genom att föda dottern Tamar – som hon lät döpa katolskt innan hon själv mottagit det konditionala dopet som katolik [detta dop gavs till personer som kunde ha varit döpta tidigare, övers. anm.]. Senare överlät hon sig villkorslöst i sitt engagemang till kyrkan och dess lära och lämnade Batterham, för att han inte trodde på äktenskapet men som hon av allt att döma älskade ända till slutet av sitt liv.

Hon brottades förtvivlat med frågan om hur man skulle leva ett fullkomligt kristet liv som svar på all den orättvisa och allt det lidande hon såg omkring sig när den ekonomiska depressionen efter Wall Streetkraschen på allvar drabbade alla. På den Obefläckade avlelsens fest, den 8 december 1932, då hon var i Washington DC för att rapportera om den stora hungermarschen, bad hon i den katolska nationalhelgedomen Basilica of the Immaculate Conception om ledning, När hon kom tillbaka till New York fann hon den excentriske och kringvandrande franske filosofen Pierre Maurin sittande på tröskeln till hennes bostad.

Han hade en vision om ”gästfrihetens hus”, om jordbrukskollektiv och en tidning, och hade djupa kunskaper om den katolska socialläran – men han var en teoretiker. Dorothy Day var en praktisk kvinna, som hade nyckeln till en lösning av Maurins abstrakta teorier. Gemensamt grundade de tidningen The Catholic Worker och arbetade tillsammans ända fram till hans bortgång 1949. Day vägrade betala skatt eller ta emot understöd från regeringen. Hon protesterade mot spanska inbördeskriget, mot atombomberna över Hiroshima och Nagasaki och mot kriget i Vietnam. Hon blev flera gånger dömd till fängelsestraff.

Överallt där de reste omkring i landet och berättade om Catholic Worker-rörelsen bildades nya kommuniteter – i dag 245, varav 216 i USA och tre i Storbritannien. Day ville aldrig att rörelsen skulle bli stor, men som hennes dotterdotter Martha Hennessy säger, fortsätter rörelsen att ”utgöra celler av gott liv, senapskorn av hopp mitt i det nuvarande fördärvet”.

Medlemmar i Catholic Worker fortsätter att protestera, till exempel mot utbildningen av drönaroperatörer i delstaterna New York och Nevada, att demonstrera utanför Vita Huset mot fånglägret i Guantanamo Bay och till stöd för 48 000 amerikanska fångars protest mot den låga fängelselönen på 2 cent i timmen.

Kardinal John O’Connor, ärkebiskop i New York, hade träffat Day och blivit övertygad om att hon var ett helgon. I slutet av 1990-talet sammankallade han ett möte med personer som känt henne väl. Enligt George Horton, ärkestiftets ansvarige för sociala frågor och kommuniteter, var det en oförglömlig stämning i lokalen. År 2000, strax innan O’Connor gick bort, blev hon av Vatikanen utnämnd till ”Guds tjänarinna”, den lägsta graden på vägen mot eventuell saligförklaring.

Under kardinal Edward Egan tillkom The Dorothy Day Guild som stödförening för hennes sak och den fick dramatiskt stöd då påven Franciskus vid sitt besök i USA i september 2015 i ett tal inför kongressen, nämnde Day som ”en av fyra stora amerikaner” bredvid Abraham Lincoln, Martin Luther King och Thomas Merton. Tidigare under året, under den nuvarande kardinalen Timothy Dolan, startade kanoniseringsprocessen formellt.

Kanoniseringsproceduren syftar till att klarlägga huruvida personen i fråga levt ett helgat och heroiskt liv, enligt George Horton. Day var en produktiv författare, som alltid vittnade om sin tro i böcker, artiklar, anonyma ledare, brev och dagböcker. Alltsammans – ”ända ned till inköpslistor” – måste granskas av två teologiska censorer, utnämnda i hemlighet av ärkebiskopen. Hennes publicerade skrifter skall gås igenom av en separat ”historisk kommitté”. Femtio personer som kände henne väl kommer att konfidentiellt intervjuas i en formell saligfröklaringsprocess. För tillfället, då hälften av intervjuerna genomförts, har det blivit ett uppehåll. ”Vi har blivit en smula försiktiga för tillfället för att säkerställa att vi följer regelverket”, säger Horton. Men man har tidspress på sig med tanke på att de som kände henne blir allt äldre. Horton hoppas att den lokala fasen kommer att vara avslutad inom några år och därefter kommer kommittéernas rapporter, jämte transkriptioner av intervjuerna att sändas till Rom tillsammans med hennes publicerade material.

”Vi behöver få henne kanoniserad”, säger Horton. ”Hon kan framhållas som en förebild för lekmän hur man kan leva ett liv i barmhärtighet. Hon var en rättrogen och lydig kyrkans dotter, med kärlek till rosenkransen och eukaristin. Hon kunde ’avläsa själar’, älskade skönhet och överflöd som hon ville att alla skulle få del av. Hon levde ett liv i fullkomlig osjälviskhet och uttalade sig skarpt mot antisemitism och rasism. Den största utmaningen är att göra henne full rättvisa och se till att bilden av henne förmedlas troget.”

Icke desto mindre hyser Days familj och vänner viss oro. Martha Hennessy reser mellan Maryhouse, hennes familj i delstaten Vermont i sin strävan att hålla föredrag om Dorothy. Enligt henne var hennes mormor en otroligt väl integrerad person, som helt förlitade sig på Guds vilja. Hela hennes liv var en pilgrimsfärd. Hon var en lekman, som levde i och av världen och Hennessy fruktar att detta skulle kunna få henne att hamna ”utanför de klerikala institutionernas förståelse”, samt att ”kyrkan skulle komma att fokusera alltför snävt på hennes konversion och sexualliv och bortse från det viktigaste, nämligen hennes betoning av frivillig fattigdom, icke-våld och motstånd mot allt krig”.

Den 6 augusti 1976, då hon var 79 år gammal, talade hon inför den eukaristiska kongressen i Philadelphia. Den dagen firades en mässa till minne av stupade soldater, varvid biskoparna tycktes ha glömt att det var årsdagen för atombomben över Hiroshima. Hon talade om sitt arbete bland de fattiga och om sin konversion och fortsatte med att mana biskoparna till botgöring. Det visade sig bli hennes sista offentliga framträdande. En sak är säker: hur det än går med kanoniseringsprocessen kommer det att bli svårt att förvandla henne till ett gipshelgon.

Vick Cosstick
Frilansjournalist, tidigare assisterande redaktör för The Tablet.

Översättning: Sven Heilo

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 19 november 2016 och publiceras med utgivarens tillstånd, http://www.thetablet.co.uk/

Läs tidigare inlägg på Signums hemsida om Dorothy Day här