Filippinernas fattiga drabbas hårt av undantagstillstånd

Biskop Pablo Virgilio David, vice ordförande för Filippinernas biskopskonferens, berättar om de långtgående konsekvenser som coronapandemin för med sig för stora delar av landets befolkning. De stränga utegångsförbud som har införts kan nog hanteras av de människor som har rimliga bostadsförhållanden, besparingar och matförråd, men knappast av de många fattiga och invånarna i slummen, förklarade biskopen av stiftet Kalookan på torsdagen i en intervju med den schweiziska nyhetssidan ”kath.ch”.

I Filippinerna angavs på torsdagen att de officiella siffrorna för de drabbade av covid-19 var 5 660 konstaterade smittade personer, av vilka 362 personer hade avlidit i pandemin. Det finns dock för närvarande inga möjligheter att ta reda på det verkliga antalet smittade, förklarade biskop David. Dels finns det bara få tester och få centrum för tester, dels dröjer det ofta mer än två veckor innan man får testresultaten. ”Ofta har personen redan avlidit, när resultatet föreligger”, menar biskopen.

Hälso- och sjukvårdens utbyggnad var redan före pandemins utbrott helt otillräckligt, och nu har situationen verkligen försämrats, sade projektmedarbetaren för den schweiziska hjälporganisationens fasteoffer. De flesta sjukhus i Manila med omgivning är redan fulla, och det saknas intensivvårdsavdelningar, respiratorer och även skyddsutrustning. President Rodrigo Dutertes regering har ”på ett förfärligt sätt tagits på sängen” av pandemin, betonade David.

De flesta filippinier är, enligt biskopen, under utegångsförbudet mera bekymrade för hur de ska skaffa mat än för om de ska drabbas av viruset. ”Många människor säger i sin förtvivlan: Hellre dör jag av viruset än jag ser mina barn svälta ihjäl. ’Att hålla sig hemma’ betyder ett hopplöst elände för många.” Oupplösligt förenat med detta är att sakna arbete, betalningsförmåga och mat på bordet. Många blir gripna av polis under sina förtvivlade försök att få tag på mat, särskilt sådana som inte har respekterat tiderna för utegångsförbudet. De drabbade har då inte heller vare sig någon möjlighet att få en offentlig försvarare eller pengar att betala borgen.

Ett annat problem är bostadssituationen. För de lågavlönade bland befolkningen i och omkring Manila utgörs bostaden oftast av ett rum i ett skjul, som i solen förvandlas till en ”ugn”, ”man kan dö av hetta, om man inte går ut”, berättar biskopen. Det var därför framför allt utomhus, i de smala gränderna, som människorna brukade laga mat, tvätta kläder och hålla sig själva rena.

Från de fattiga filippinarnas perspektiv är coronaviruset enligt Davids uppgifter ”de rikas sjukdom”. Uppfattningen att det handlar om ”ett slags prövning som Gud tillåter och att någon gott kan komma ut ur det” är mycket utbredd. ”Hur som helst ser de flesta troende det som ett tecken på ett slags uppmaning att vända tillbaka till tron och bönen och till livets rätta prioriteringar.”

Kyrkan är redan bekant med liknande undantagssituationer, lät biskopen av Kalookan förstå. Även vid andra katastrofer som tyfoner, jordbävningar, vulkanutbrott eller översvämningar bistår man alltid, liksom det nu är aktuellt till exempel med utdelning av livsmedel till de fattigaste. Kyrkliga skolor har öppnats för ”yrkesgrupper vid fronten”, som läkare och vårdpersonal vid närbelägna sjukhus, och andra har ställts i ordning som karantänlokaler.

Kathpress 2020-04-16

Detta är en nyhetstext.