Föredrag av Cantalamessa: Nåd och försoning för hela kyrkan

av RANIERO CANTALAMESSA O.F.M. Cap.

Nedanstående text är ett föredrag som kapucinbrodern Raniero Cantalamessa höll under fastetiden 2017. Cantalamessa är sedan 1980 det påvliga hushållets predikant. Föredraget hölls i påven Franciskus närvaro på italienska och har här översatts i sin helhet av Olle Brandt. Originalet finns här via denna länk

Hur 500-årsminnet av den protestantiska reformationen kan bli en stund av nåd och försoning för hela kyrkan

1. Den protestantiska reformationens ursprung

Den heliga Anden som leder oss till den fulla sanningen om Kristi person och om hans påskmysterium belyser också en annan viktig sida av vår tro på Kristus, nämligen hur den frälsning han utverkat når oss idag i kyrkan. Med andra ord: den stora frågan om hur den syndiga människan rättfärdiggörs genom tro. Att kasta ljus över denna debatts historia och tillstånd idag, är det bästa sättet att göra 500-årsminnet av den protestantiska reformationen till en stund av nåd och försoning för hela kyrkan.

Först och främst måste vi läsa hela det stycket i Romarbrevet som denna debatt handlar om. Det lyder så här:

”Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om – en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus. Vad blir då kvar av vår stolthet? Ingenting. Vilken lag säger det, gärningarnas? Nej, trons lag. Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar.” (Rom 3:21–28).

Hur gick det till när detta trösterika och strålande budskap blev ett stridsäpple för den västerländska kristenheten och splittrade kyrkan och Europa i två olika religiösa världsdelar? I vissa länder i Nordeuropa är denna lära för vanliga troende vattendelaren mellan katolicism och protestantism. Jag har ofta fått frågan från lutherska lekmän: “Tror du på rättfärdiggörelsen genom tron?” som ett villkor för att kuna lyssna på vad jag sade. Denna lära definierades av dem som inledde reformationen som ”trosartikeln varmed kyrkan står eller faller” (articulus stantis et cadentis Ecclesiae).

Man måste gå tillbaka till Martin Luthers berömda “tornerfarenhet” som ägde rum 1511 eller 1512 (den kallas så för man tror att den ägde rum i en cell i augustinerklostret i Wittenberg som kallades “Tornet”). Luther var full av ångest, förtvivlad och arg på Gud, för trots alla sina religiösa gärningar och botgöringar lycktes han inte känna sig mottagen och i frid med Gud. Det var här som han plötsligt kom att tänka på vad Paulus säger i Romarbrevet 1:17: ”Den rättfärdige skall leva genom tron”. Det blev en befrielse. Han berättar själv om denna erfarenhet när han är nära döden och skriver: “När jag upptäckte detta kände jag mig pånyttfödd, och det var som om paradisets portar slogs upp för mig.”

En del historiker menar med rätta att detta är den verkliga början på reformationen, alltså några år före 1517. Vad som förvandlade denna inre erfarenhet till en verklig religiös lavin var frågan om avlat, som ledde till att Luther sände sina berömda 95 teser till sin ärkebiskop Albrecht av Brandenburg och sedan till lärarna på universitetet, den 31 oktober 1517. Det är viktigt att lägga märke till i vilken ordning de olika händelserna ägde rum. Tesen om rättfärdiggörelse genom tron och inte genom gärningar var inte följden av polemiken med dåtidens kyrka, utan dess orsak. Det var en upplysning ovanifrån, en ”erfarenhet”, Erlebnis, som han själv definierar den.

Man frågar sig spontant: varför blev Luthers ställningstagande till en jordbävning? Vad var det som var så revolutionärt i det? Flera århundraden tidigare hade Augustinus gett samma förklaring som Luther till uttrycket ”Guds rättfärdighet”. ”Guds rättfärdighet (iustitia Dei) – skrev han – är den som gör oss rättfärdiga genom hans nåd, precis som Guds frälsning (salus Dei) (Ps 3:9) är den med vilken Gud frälser oss.”

Gregorius den Store sade: ”Man går inte från dygderna till tron, utan från tron till dygderna.” Och Bernhard: ”Det som jag inte kan ge mig själv, det grabbar jag förtröstansfullt åt mig från Herrens genomborrade sida, för den är full av barmhärtighet. […] Och min rättfärdighet då? Herre, jag skall bara minnas din rättfärdighet. För den är också min, för du är för mig rättfärdighet från Gud.” (jfr 1 Kor 1:30)” Thomas av Aquino gick ännu längre. I en kommentar till Paulus ord ”bokstaven dödar, men Anden ger liv” (2 Kor 3:6), skriver han att ”bokstaven” också syftar på evangeliernas moraliska föreskrifter, vilket betyder att ”också evangeliernas bokstav dödar om man inte, i den, lägger till den helande trons nåd”.

Konciliet i Trento, som sammankallades som ett svar på reformationen, hade inga svårigheter att upprepa denna övertygelse om trons och nådens primat, även om det menade (liksom för övrigt hela den gren av reformationen som går tillbaka på Kalvin) att lagens gärningar och lydnad för lagen är nödvändiga i hela frälsningsprocessen, enligt Paulus formel ”tron, som får sitt uttryck i kärlek” (“fides quae per caritatem operatur”) (Gal 5:6). Så kan man förstå hur man i det nya ekumeniska dialogklimatet kunde nå fram till den gemensamma deklarationen från den katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet om rättfärdiggörelsen genom tro, som undertecknades den 31 oktober 1999, där man visar att det finns en grundläggande, om än inte fullständig, samsyn beträffande denna lära.

Men var då den protestantiska reformationen ”mycket väsen för ingenting”? Var den följden av ett missförstånd? Vi måste svara bestämt: nej! Det är sant att kyrkans läroämbete aldrig hade upphävt de beslut som fattats på tidigare koncilier (särskilt mot pelagianerna); det hade aldrig förnekat vad som skrivits av Augustinus, Gregorius, Bernhard, Thomas av Aquino. Men revolutioner bryter inte ut på grund av abstrakta ideer eller teorier utan på grund av konkreta historiska situationer, och det var då länge sedan kyrkan verkligen reflekterat dessa övertygelser. Kyrkans liv, trosundervisning, kristen fromhet, andlig vägledning, för att inte tala om förkunnelsen för folket: allt tycktes hävda raka motsatsen, att det som räknas är gärningarna, människans ansträngning. Därtill kommer att med ”goda gärningar” syftade man oftast inte på dem som Jesus räknar upp i Matteus 25, utan vilka han säger att man inte får komma in i himmelriket; man syftade snarare på vallfärder, votivljus, novenor, gåvor till kyrkan, och, i gengäld, avlat.

Henri de Lubac pekar på något som visar hur intresset förflyttades i sin historia om medeltida bibeltolkning. I den äldsta fasen räknade man upp Skriftens fyra innebörder i följande ordning: historisk bokstavlig innebörd, kristologisk och trosmässig innebörd, moralisk innebörd och eskatologisk innebörd. Men allt oftare ersätts denna ordning av en annan, där den moraliska innebörden kom före den kristologiska och trosmässiga. Före ”vad man skall tro” sätter man ”vad man skall göra”. Plikten kommer före gåvan. I det andliga livet, menade man, kommer först reningens väg och sedan upplysningens och föreningens väg. Utan att märka det sade man raka motsatsen till vad Gregorius den Store skrev, att “man går inte från dygd till tro, utan från tro till dygd”.

2. Läran om rättfärdiggörelse genom tro, efter Luther

Genom Luther och sedan genom de andra bägge stora reformatorerna, Calvin och Zwingli, ledde läran om rättfärdiggörelsen genom tron, hos dem som levde för den, till en otvivelaktig förbättring av det kristna livet, genom att Guds ord cirkulerade på folk språket, genom många inspirerade hymner och sånger, och gnom skrivna hjälpmedel som folket fick tillgång till tack vare att man nyligen uppfunnit boktryckarkonsten.

Utåt blev tesen om rättfärdiggörelse genom tro en vattendelare mellan katolicism och protestantism. Snart (och delvis med Luther själv) vidgades denna motsättning och blev också en motsättning mellan kristendom och judendom, där somliga menade att katolikerna förde vidare vad man menade var en legalism och ritualism hos judendomen, medan protestantismen stod för det nya i kristendomen.

Den antikatolska polemiken flätas så samman med den antijudiska polemiken, som, av andra skäl, fanns lika mycket i den katolska världen. Man menade så att kristendomen uppstått som en reaktion på judendomen, som man inte räknade som dess ursprung. Från Ferdinand Christian Baur (1792–1860), talar man om kristendomens två själar: den petrinska, hos den så kallade “proto-katolicismen” (Frühkatholizismus) och den paulinska som tar sig uttryck i protestantismen.

Denna övertygelse leder till att man avlägnsar den kristna religionen så mycket som möjligt från judendomen. Men försöker förklara de kristna lärorna och mysterierna (inklusive titeln Kyrios, Herre, och vördnaden för Jesus som Gud), som frukter av kontakter med hellenismen. Kriteriet för att räkna ett uttalande eller en berättelse i evangelierna för sant är om det avviker från vad manvet om den tidens judiska miljö. Om detta inte var huvudorsaken bekom antisemitismens tragiska epilog, är det ändå säkert att den, tillsammans med anklagelsen för gudamord, gav den en tyst religiös täckmantel.

Från 1970-talet har det skett en radikal omvändelse i denna del av bibelforskningen. Det är nödvändigt att säga några ord om den, för att visa hur det står till idag med Paulus och Luthers lära om rättfärdiggörelsen genom tron. Här behöver jag inte citera namnen på de moderna författare som är engagerade i denna debatt. Den som är bekant med ämnet har inga svårigheter att ge namn åt de olika teser jag här skisserar, och andra, tror jag, är mer intresserade av ideer är av namn.

Det är fråga om den så kallade “tredje forskningsvägen om den historiske Jesus” (den tredje efter 1800-talets liberala och efter Bultmann och hans efterföljare på 1900-talet). Detta nya perspektiv går ut på att se judendomen som det verkliga ursprung där kristendomen uppstått och ta avstånd från tanken att kristendomen är helt annorlunda än judendomen. Kriteriet för att bedöma den större eller mindre trovärdigheten i att ett uttalande eller en händelse i Jesu liv är äkta, är om det är förenligt med den tidens judendom, inte om den är oförenlig, som man menade tidigare.

Några fördelar i denna nya inställning är uppenbara. Man återfinner en kontinuitet i uppenbarelsen. Jesus placeras i den judiska världen, i de bibliska profeternas följd. Man gör också mer rättvisa åt judendomen på Jesu tid genom att visa dess rikedom och mångfald. Men man har gått så långt i denna vinning att den har blivit till en förlust. Hos många företrädare för denna tredje forskningsväg, försvinner Jesus helt i den judiska världen, som han inte längre skiljer sig från utom i tolkningen av någon del av Torah. Han reduceras till en av de judiska profeterna, en ”vandrande karismatiker”, ”en judisk medelhavsbonde”, som någon har skrivit. Man har återfunnit kontinuiteten och tappat bort nyheten. Den ”nya forskningen” om den historiske Jesus har producerat forskning på högre nivå (t. ex. James D. G. Dunn och hans ”nya perspektiv på Jesus”); men vad jag antydde var den version som spritts mest till allmänheten och som mest har påverkat den allmänna opinionen.

Den som visat hur bedräglig denna inställning är för en seriös dialog mellan judendom och kristendom är en jude, den amerikanske rabbinen Jacob Neusner. Den som har läst Benedictus XVI:s bok om Jesus från Nasaret känner till tankevärlden hos denne rabbin, med vilken han för en dialog i ett av bokens mest spännande kapitel. Jesus kan inte betraktas som en jude som andra, visar Neusner, eftersom han sätter sig över Moses och förkunnar att han är “herre också över sabbaten”.

Men det är främst vad gäller Paulus som den nya forskningen visar hela sin otillräcklighet. Enligt en av dess mest välkända företrädare, existerar i själva verket inte den gärningarnas religion som aposteln Paulus angriper så våldsamt i sina brev. Också på Jesu tid är judendomen en ”förbundets nomism” (Covenantal Nomism), alltså en religion som bygger på Guds fria initiativ och hans kärlek. Laglydnad är dess följd, inte dess orsak. Den krävs för att stanna kvar i förbundet, inte för att träda in i det. Den judiska religionen fortsätter att vara patriarkernas och profeternas religion, i vars mittpunkt man finner hesed, Guds nåd och välvilja.

Så söker man efter andra måltavlor för Paulus polemik: inte “judarna” utan de “judisk-kristna”, eller den typ av fanatisk judendom som kände sig hotad av den omgivande hedniska världen och reagerade som Mackabeerna. Alltså det som var hans judendom, innan han omvände sig, den som gjorde att han förföljde hellenska troende som Stefanos.

Men dessa förklaringar håller inte och gör Paulus tanke obegriplig och motsägelsefull. Paulus har formulerat en anklagelse som är lika universell som mänskligheten själv: ”Här görs ingen åtskillnad. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud” (Rom 3:22–23); tre gånger upprepas i Romarbrevets tre första kapitel uttrycket “judar och greker”, alltså judar och hedningar. Hur man kan mena att en så universell anklagelse bara är riktad mot en liten, begränsad grupp troende?

Raniero Cantalamessa

3. Rättfärdiggörelse genom tron: är det Paulus eller Jesus?

Jag tror att svårigheten beror på att bibeltolkningarna om Paulus ofta beter sig som om problemet började med honom och som om Jesus aldrig hade talat om det. Läran om rättfärdiggörelse genom tro är ingenting som Paulus har uppfunnit, utan det centrala budskapet i Kristi evangelium, i vilken form aposteln än må ha lärt känna det, vare sig det var genom en direkt uppenbarelse från den Uppståndne, eller genom den ”tradition” som han säger sig ha mottagit och som säkert inte begränsades till de få orden i kerygma (jfr 1 Kor 15:3). Om det inte var så, skulle de ha rätt som säger att Paulus var kristendomens verklige grundare, inte Jesus.

Kärnan i denna lära finns redan i ordet ”evangelium”, glad nyhet, som Paulus säkert inte hämtade ur det blå. I början av sin offentliga verksamhet förkunnade Jesus: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” (Mark 1:15) Hur skulle denna förkunnelse kunna kallas “glad nyhet” om den bara var en hotfull uppmaning att ändra livsstil? Det som Kristus omfattar med uttrycket “Guds rike” – alltså Guds frälsande initiativ, hans erbjudande om räddning för mänskligheten – det är vad Paulus kallar “Guds rättfärdighet”, men det är i grunden detsamma. ”Guds rike” och ”Guds rättfärdighet” förknippas av Jesus själv när han säger: ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.” (Matt 6:33)

När Jesus sade ”omvänd er och tro på budskapet” undervisade han alltså redan om rättfärdiggörelse genom tron. Före honom betydde omvändelse alltid att ”återvända”, vilket är innebörden i det hebreiska ordet shub; det betydde att återvända till det förbund man brutit mot genom att på nytt lyda lagen. Att omvända sig hade därför framför allt en asketisk, moralisk innebörd som handlade om botgärning, och som man genomförde genom att ändra sin livsstil. Omvändelsen ses som en förutsättning för frälsningen; innebörden är: omvänd er så blir ni räddade; omvänd er och räddningen skall komma till er. Detta är innebörden i omvändelsen ända till och med Johannes Döparen.

När Jesus talar står inte längre denna moraliska innebörd i förgrunden (åtminstone i början av hans förkunnelse). Den överskuggas av en ny och tidigare okänd innebörd. Att omvända sig betyder inte längre att återvända, till forntidens förbund och till att lyda lagen; det betyder snarare att ta ett steg framåt och träda in i det nya förbundet, att gripa tag i detta Rike som har kommit hit och träda in i det. Och att träda in i det genom tron. “Omvänd er och tro” betyder inte två olika saker, den ena efter den andra, utan en och samma sak: omvänd er, det vill säga tro; omvänd er genom att tro! Att omvända sig betyder här mindre ”ångra sig” och mer ”uppmärksamma”, lägga märke till det nya, tänka på ett nytt sätt. Redan humanisten Lorenzo Valla (1405–1457) påpekade i sina Adnotationes in Novum Testamentum att ordet metanoia fått en ny innebörd i Markusevangeliet.

Oräkneliga uppgifter i evangelierna, och bland dem säkert flera Jesusord, bekräftar denna tolkning. En är hur Jesus betonar att man måste bli som ett barn för att komma in i himmelriket. Det som utmärker barnet är att det inte har något att ge, det kan bara ta emot. Det ber inte sina föräldrar om något för att det har förtjänat det, utan bara för att det vet att det är älskat. Det accepterar att inte kunna ge något tillbaka.

Också Paulus polemik mot anspråket att kunna rädda sig själv genom gärningar är inget som uppstår med honom. Man måste förneka en hel del för att kunna utesluta ur evangelierna varje polemisk hänvisning till “skriftlärda, fariseer och laglärda”. I liknelsen om fariseen och publikanen i templet ser vi bägge dessa typer av religiositet, som sedan skall sättas i motsättning av Paulus: den som förlitar sig på sina egna religiösa prestationer, och den som förlitar sig på Guds barmhärtighet och som går hem ”rättfärdig” (Luk 18:14).

Det handlar inte om en tendens som finns i en religion, utan i alla religioner, naturligtvis också i de kristnasw religion. (Evangelisterna berättade inte vad Jesus sade mot fariseerna för att tillrättavisa fariseerna, utan för att förmana de kristna!) Om Paulus kritiserar judendomen, är det för att det var det religiösa sammanhang där han och hans läsare levde, men det handlar om en religiös kategori, inte en etnisk. Judar är i detta sammanhang, till skillnad från hedningarna, människor som har en uppenbarelse, de vet vad Gud vill, och därför är de säkra på att de är på Guds sida och dömer resten av mänskligheten. Redan på 200-talet sade Origenes att de som Paulus kritiserade nu var ”kyrkoledare, biskopar, präster och diakoner”, folkets ledare och lärare.

Svårigheten i att förena bilden som Paulus ger oss av den judiska religionen med vad vi vet om den från andra källor beror på ett grundläggande metodfel. Jesus och Paulus ägnar sig åt det levande livet, åt hjärtat; forskarna åt böcker och skriftliga vittnesbörd. Muntliga och skriftliga utsagor säger vad dessa människor vet att de bör vara och vill vara, inte nödvändigtvis vad de är. Det är inte överraskande att i bibeln och i den tidens de rabbiniska källor finna gripande och uppriktiga uttalanden om nåd, barmhärtighet, om Gud som tar första steget; men en sak är vad bibeln säger och vad lärarna undervisar, en annan sak är vad människor har i hjärtat och som styr deras gärningar.

Det som hände på den protestantiska reformationens tid hjälper oss att förstå situationen på Jesu och Paulus tid. Om man ser på den lära som undervisades i tidens teologiska skolor, på de forntida uttalanden som aldrig ifrågasatts, på den stora vördnaden för Augustinus skrifter, eller rentav bara Om Kristi efterföljelse, som fromma människor läste varje dag, då finner man en storslagen lära om nåden och man förstår inte vem Luther kritiserade. Men om man ser på hur de kristna levde på den tiden är resultatet, som vi har sett, helt annorlunda.

4. Hur man i dag kan förkunna rättfärdiggörelse genom tron

Vilka slutsatser kan man då dra om man ser tillbaka till de fem århundraden som gått sedan början av den protestantiska reformationen? Det är viktigt att åminnelsen av reformationen inte slösas bort genom att förbli fången i det förflutna och genom att försöka slå fast vem som har rätt eller fel, om än i mer fridsam ton än tidigare. Vi måste i stället ta ett steg framåt, som när ett fartyg kommer fram till en sluss och fortsätter sin resa på en högre nivå.

Läget har förändrats sedan dess. De frågor som ledde till splittringen mellan Roms kyrka och reformationens handlade främst om avlat och hur den syndiga människan rättfärdiggörs. Men kan vi säga att dessa är de problem varmed vår tids människas tro står eller faller? Jag minns att kardinal Walter Kasper en gång sade följande: för Luther var det främsta existentiella problemet hur man skulle övervinna skuldkänslan och få en välvillig Gud; i dag är problemet det motsatta: hur man kan ge tillbaka till människan den sanna känslan av synd som hon har förlorat helt och hållet.

Det betyder inte att förneka berikandet som kom från reformationen eller att vilja gå tillbaka till tiden före den. Det betyder snarare att låta hela kristenheten få ta till sig dess många och viktiga erövringar, efter att de befriats från en del förvrängningar och överdrifter som beror på den tidens överhettade atmosfär och på att det var nödvändigt att rätta till grova missbruk.

Bland överdrifterna som uppstått genom att man i århundraden koncenterat sig på frågan om syndarens rättfärdiggörelse, menar jag att en är att ha gjort den västerländska kristendomen till en dyster förkunnelse, som kretsade kring synden, och som den sekulära kulturen har bekämpat och tagit avstånd från. Det viktigaste är inte vad Jesus med sin död har tagit bort från människan – synden -, utan vad han har gett henne, den heliga Anden. Många bibeltolkare menar idag att man inte kan skilja Romarbrevets tredje kapitel om rättfärdiggörelse genom tro från det åttonde kapitlet om Andens gåvor.

Den oförtjänta rättfärdiggörelsen genom tron på Kristus borde idag förkunnas av hela kyrkan och mer kraftfullt än någonsin. Men inte i motsättning till de ”gärningar” som Nya testamentet talar om, utan i motsättning till den postmoderna människans anspråk på att rädda sig själv genom sin vetenskap och teknik eller med improviserad och lugnande andlighet. Detta är de ”gärningar” som många människor förlitar sig på idag. Jag är säker på att om Luther kom tillbaka idag, skulle också han förkunna rättfärdiggörelsen genom tron på detta sätt.

En annan viktig sak borde vi alla hämta från reformationens upphovsman, vare sig vi är luteraner eller katoliker. Vi har sett att för honom var rättfärdiggörelsen genom tron framför allt en upplevd erfarenhet, som först senare blev en teori. Men tyvärr har den efter honom allt mer blivit en teologisk tes att försvara eller bekämpa och allt mindre en personlig befriande erfarenhet, som man upplever i sin egen inre relation till Gud. Den gemensamma deklarationen från 1999 påminner helt riktigt om att den samsyn som uppnåtts av katoliker och luteraner om de grundläggande sanningarna om rättfärdiggörelsen, måste leda till följder, inte bara i kyrkornas undervisning, utan också i människors liv (nr 43).

Vi får aldrig glömma det viktigaste i Paulus budskap. Vad han är mån om i Romarbrevets tredje kapitel är inte att vi rättfärdiggörs genom tron, utan att vi rättfärdiggörs genom tron på Kristus; inte att vi rättfärdigas genom nåden, utan att vi rättfärdigas genom Kristi nåd. Kristus är kärnan i budskapet, långt före nåden och tron. Han är idag den trosartikel med vilken kyrkan står eller faller; en person, inte en lära.

Vi måste glädjas över att detta är vad som faktiskt sker i kyrkan, mer än man ofta tror. De senaste månaderna har jag deltagit i två möten: ett i Schweiz, som organiseras av evangeliska kristna men där också katoliker deltog, och ett i Tyskland, som organiserats av katoliker men där också evangeliska kristna deltog. Det sistnämnda ägde rum i Augsburg i januari och föreföll mig verkligen vara ett tidens tecken. Där var 6 000 katoliker och 2 000 lutheraner, de flesta unga, från hela Tyskland. Den engelska titeln var Holy Fascination. Det som fascinerade denna folkmassa var Jesus från Nasaret, som var närvarande och nästan påtaglig genom den Heliga Anden. Bakom allt detta stod en lekmannagemenskap och ett bönehus (ty. Gebetshaus), som verkat i många år i full gemenskap med den katolska lokalkyrkan.

Det var ingen flummig ekumenik. Där firades en mycket katolsk mässa, med rökelse och allt, som en gång leddes av mig och en gång av en hjälpbiskop i Augsburg; en annan dag firades nattvarden av en luthersk pastor, var och en i full respekt för den andres liturgi. Tillbedjan, undervisning, musik: en atmosfär som bara vår tids unga kan organisera och som skulle kunna vara en förebild för något inslag i världsungdomsdagarna.

Jag frågade en gång de ansvariga om jag skulle tala om kristen enhet, och de svarade: ”Nej, vi föredrar att leva i enhet i stället för att tala om den.” De hade rätt. Det är tecken på i vilken riktning Anden – och med honom påven Franciskus inbjuder oss att gå.

Raniero Cantalamessa, O.F.M. Cap., fastetiden 2017

Översättning: Olle Brandt

Källor:

  1. M. Luther, Inledning till verken på latin, Weimarutgåvan vol. 54, p. 186.
  2. Augustinus, De Spiritu et littera, 32,56 (PL 44, 237).
  3. Gregorius den store, Homilior om Hesekiel, II, 7 (PL 76, 1018).
  4. Bernhard av Clairvaux, Predikningar om Höga Visan, 61, 4-5( PL 183, 1072).
  5. Thomas av Akvino, Summa theologiae, I-IIae, q. 106, a. 2.
  6. Konciliet i Trento, “Decretum de iustificatione”, 7, i Denzinger – Schoenmetzer, Enchiridion Symbolorum, ed. 34, nr. 1531.

Denna ordning uttrycks av en klassisk vers: Littera gesta docet, quid credas allegoria. / Moralis, quid agas; quo tendas anagogia. Bokstaven lär vad som hänt; allegorin vad du skall tro. / Moralen, vad du skall göra; vart du skall, anagogin.

  1. Jfr. Henri de Lubac, Histoire de l’exégèse médiévale. Le quatre sens de l’Ecriture, Paris, Aubier, 1959, Vol. I,1, 139-157.
  2. Jacob Neusner, A Rabbi Talks with Jesus, McGill-Queen’s University Press, Montreal 2000 (sv. övers. En rabbin samtalar med Jesus. Verbum. Stockholm 1996).
  3. Origenes, Kommentar till Romarbrevet, II, 2 (PG 14, 873).