Franciskus möter diplomaterna

av ULF JONSSON

– Påvens tal till diplomaterna vid Heliga stolen.

Måndagen den 9 januari träffade påven Franciskus i Sala Clementina i Vatikanen de ambassadörer som är ackrediterade vid Heliga stolen. Det är sedan länge tradition att man i Vatikanen har en mottagning för den diplomatiska kårens medlemmar i början av det nya året, och det tal som påven då håller brukar anses som ett av hans viktigaste tal under hela året.

Nästan alla världens drygt 200 stater har numera formella diplomatiska relationer med Heliga stolen, och 84 av dem har egna ambassader i Rom för sina kontakter med Heliga stolen. Andra, som exempelvis Sverige, har sin ambassadör vid Heliga stolen stationerad i den egna huvudstaden. Vid årets diplomatmottagning deltog representanter för 182 olika länder. Sverige representerades av sin nytillträdda ambassadör Cecilia Björner, som överlämnade sina kreditivbrev till påven vid en audiens i det apostoliska palatset i Vatikanen så nyligen som den 15 december.

Som brukligt gjorde påven också i år i sitt tal till diplomatiska kåren en överblick över läget i olika delar av världen, i synnerhet av områden som plågas av särskilt svåra problem och konflikter. Bland dessa framhävde påven bland annat Irak, Jemen, Syrien, Ukraina, samt även konflikten mellan Israel och Palestina.

Frågorna om fred och fredsbefrämjande åtgärder stod i centrum av talet och gick som en röd tråd genom hela framställningen. I början av sitt tal påminde påven om att för hundra år sedan, 1917, rasade första världskriget i Europa, ”ett meningslöst slaktande av människor som hotade att utvidga sig och att få alltmer globala dimensioner”. Och han fortsatte: ”Också i dag lever miljontals människor mitt i meningslösa konflikter. Även i regioner som tidigare ansågs som säkra och stabila utbreder sig en oro och ängslan inför framtiden.”

Påven lade stor vikt vid att allt religiöst motiverat våld måste bekämpas, och att religiösa ledare har en särskild förpliktelse att inte ge legitimitet åt sådana handlingar: ”Vi vet mycket väl att det förekommer en hel del religiöst motiverat våld. En del av detta har sin bakgrund i konflikter i Europa långt tillbaka i historien mellan olika kristna grupper. Under mitt besök i Sverige nyligen nämnde jag det stora behovet av att läka dessa sår och att tillsammans fortsätta vandringen framåt mot gemensamma mål. Den processen behöver baseras på en uppriktig dialog mellan olika religiösa grupper. Den dialogen är både möjlig och nödvändig.” Med hänvisning till det interreligiösa fredsmötet i Assisi i höstas påminde Franciskus om att ledare från alla de stora världsreligionerna där förpliktade sig att fördöma varje försök att motivera våld i religionens namn, och att tydligt förkunna att man aldrig får missbruka religionen för att legitimera våld och terror: ”Fundamentalistisk terror växer fram ur en andlig tomhet, som i sin tur ofta hänger samman med social utarmning. Detta leder till en fundamentalistisk galenskap, som dödar i Guds namn för att kunna dominera över andra och få makt. Jag kräver av alla religiösa ledare att de entydigt förenas i bekännelsen att man aldrig får döda i Guds namn.”

Samtidigt påminde påven om att många initiativ till freds- och försoningsprocesser växer fram just ur religiösa grupper, och han uppmanade diplomaterna att underlätta dessa gruppers arbete. Men för att så ska kunna ske är det viktigt att man från politiskt håll upprätthåller respekten för religionsfriheten, som är under hård press på många håll i världen: ”Politikerna har plikten att garantera religionsfriheten och möjligheten att tron får ta sig uttryck i det offentliga rummet. Därigenom erkänner man de religiösa gruppernas positiva bidrag till civilsamhället och att den andliga dimensionen är en viktig aspekt av det mänskliga livet.”

Också flyktingfrågan fick en framträdande plats i påvens tal till diplomaterna i år, där han underströk vikten av att migranters och flyktingars rättigheter upprätthålls och att inga länder får dra sig undan detta ansvar: ”Det behövs ett gemensamt engagemang för värnandet av migranters och flyktingars rättigheter. Samtidigt får migranter och flyktingar heller inte glömma sin förpliktelse att respektera de lagar och traditioner som finns i det land dit de kommer. […] En försiktig strategi från myndigheternas sida ska inte likställas med att stänga dörren för migranter. Det innebär i stället att man bedömer i vilken utsträckning ens land, på ett klokt och långsiktigt hållbart sätt, och utan skada för medborgarnas gemensamma goda, kan erbjuda anständiga levnadsvillkor för dem som kommer, i synnerhet för dem som verkligen har behov av skydd. […] Det går inte an att somliga länder slår döv­örat till när det gäller migrationsfrågan, medan andra länder får ta på sig hela bördan av en nödsituation som tycks vara utan slut. Alla behöver ta sitt ansvar för att tillsammans hitta lösningar som håller globalt. […] Jag är tacksam för de många länder som generöst har tagit emot människor i nöd, däribland vissa länder i Europa, särskilt Italien, Tyskland, Grekland och Sverige.”

Mot slutet av sitt tal lyfte påven särskilt fram klimatfrågan som en central gemensam uppgift för mänskligheten. På så sätt underströk Franciskus inför den församlade diplomatiska kåren att klimatfrågan fortsatt behöver räknas till de främsta prioriteringarna för regeringarna över hela världen, inklusive fasthållandet vid Parisavtalet: ”Ers excellenser, mina damer och herrar! Att bygga fred innebär att aktivt arbeta för att ta hand om världen. Parisavtalet om klimatfrågan, som nyligen började gälla, är ett viktigt gemensamt initiativ för att vi ska kunna ge vidare en hel och sund värld till generationerna som kommer efter oss. Jag hoppas att det som man har lyckats uppnå under senare tid för att motverka klimatförändringar ska mötas av en bred och ökande uppslutning från alla håll. Ty världen är allas vårt gemensamma hem, och vi måste inse att våra egna val har konsekvenser för alla.”

 

Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.