Genusdoktrinen väcker debatt

av KJELL BLÜCKERT
De flesta i vårt samhälle är överens om att jämlikhet och jämställdhet bör försvaras och befordras. Det handlar i grund och botten om alla människors lika värde. Vi kan vara oense om hur målen ska uppnås och därför vara beredda att argumentera och komma fram till olika strategier och taktiker. Om vissa delmål kanske vi alls inte är överens. Den svenska staten har sedan 1994 ”använt jämställdhetsintegrering som huvudsaklig strategi för att förverkliga de jämställdhetspolitiska målen”. Meningen med strategin är att jämställdhetsarbetet inte bara ska vara ett särskilt område i den offentliga verksamheten utan finnas med i all ordinarie verksamhet. Sedan 2018 hanteras dessa frågor av Jämställdhetsmyndigheten, tidigare var det Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet.

Pedagogikforskaren Anna-Karin Wyndham arbetade under några år på sekretariatet med dessa frågor, och kom under denna tid att utveckla en mer och mer kritisk inställning, vilket ledde till att hon småningom lämnade sitt arbete. Bekymrad över hur dessa viktiga frågor hanterades på ett vänsterpolitiserande, inskränkt och delvis ovetenskapligt sätt av hennes tidigare arbetsplats och vid de svenska universiteten och högskolorna bestämde hon sig för att skriva en bok – och hon slog sig samman med Ivar Arpi, ledarskribent på Svenska Dagbladet, som själv skrivit ett antal artiklar om dessa frågor. Arbetet resulterade i den nu mer och mer (om)diskuterade boken Genusdoktrinen (Fri Tanke förlag).

I korthet kan genusdoktrinen, enligt dessa författare, sägas vara en socialkonstruktivistisk och normkritisk teori som beskriver världen i maktordningsstrukturer och intersektionellt dissekerar relationer mellan människor och olika kategorier av människor. Ett viktigt perspektiv är att identiteter ses som flytande och något som individen råder över. Kategorierna man och kvinna ses inte alltid som nödvändiga för att beskriva människan. Vetenskapen är i förstone en maktstrid. Wyndham/Arpi menar att denna utgångspunkt härskar mer eller mindre oinskränkt i alla de sammanhang där genusagenter av olika slag verkar – och att inga andra perspektiv kan göra sig gällande i de statliga organ där jämställdhetsintegrering skall befrämjas. Fiendebilden vid de svenska universiteten är, som en av de tongivande arbetarna i denna vingård – sociologen Fredrik Bondestam – målar upp, ”en redan uppburen elit av svensktalande, protestantiska, ljushyade kättare vilket inget hellre vill än att undgå att veta om sitt eget våldsutövande”. Kättare är alla de som i någon bemärkelse menar att det finns en objektiv sanning att sträva mot.

Genusdoktrinen tar sin utgångspunkt i en rad fall vid svenska universitet som bland annat beskriver hur högröstade studentminoriteter spelar ut identitetspolitiska kort mot akademiska lärare och sedan hur fyrkantig administration och räddhågsna universitetsledningar inte står upp till försvar för vetenskaplighet och akademisk frihet utan faller till föga för vänsterpolitisk agitation. Boken är en svidande kritik mot det ovetenskapliga sätt som den svenska jämställdhetsintegreringen styr den svenska högskolan. En omfattande implicit kritik riktas också mot alla de universitetsanställda, rädda om sina karriärer, som håller tyst och hoppas på att denna modefluga ska gå över. Men boken ger också prov på intellektuella akademiker som vågat opponera, som inte böjt sig.

I en första våg av recensioner diskuterades Genusdoktrinen av skribenter med hemmahörighet i olika feminismer, som exempelvis Nina Björk i Dagens Nyheter och Ebba Witt-Brattström i Svenska Dagbladet. De och andra betonade vikten av frågorna som Wyndham/Arpi tar upp, men fokuserade på detaljkritik av genomförandet. Vi kan se hur recensenter med hemmahörighet i genusforskning och/eller feministisk aktivism har kastat sig över boken och i viss utsträckning uppfyllt de förutfattade meningar om tillåten kritik som Genusdoktrinen lyfter fram, nämligen att kritik mot företrädare för genusdoktriner inte bemöts sakligt utan personligt. Som kritiker av genusdoktrinen betraktas man per definition som motståndare till allt jämställdhetsarbete och som allmänt bakåtsträvande. Man fulas ut.

I en andra våg av läsningar har ledarsidor och akademiska forskare som inte hör hemma inom genusvetenskapen i stället valt att ta upp de frågor som Wyndham/Arpi diskuterar. Professorn i franska vid Stockholms universitet Fanny Forsberg Lundell skriver i Universitetsläraren och vill diskutera med författarna och föra diskussionen vidare, exempelvis om de forskningsresultat som ger vid handen att könsblandade team inte resulterar i bättre forskning, och om huruvida jämställdhetsintegrering behöver tillämpas alltid och överallt.

Det mest kvalificerade bidraget till diskussionen, som jag läst, är språkdoktoranden Matilde Tiozzo vid Göteborgs universitet som skrivit en längre recensionsartikel i tidskriften Respons. Hennes slutord om att denna bok, som hon även kritiserar, är mycket viktig eftersom den utgör ”ett motstånd mot dem som med makt utövar maktkritik”, pekar på att vi i genusdoktrinen har att gör med en ny sorts överideologi eller med Tiozzos ord: ”Ibland får man intrycket att genusvetenskapen skall fungera likt den orörde röraren, det rena teoretiska förnuftet som sätter igång (forsknings)världen runt omkring sig utan att själv någonsin bli satt i rörelse eller ifrågasatt.”

Lena Andersson i Dagens Nyheter (den 4 juli) ställer sig på Wyndham/Arpis sida och levererar en osedvanligt ironisk och syrlig kritik mot jämställdhetsintegreringens apostlar som medverkande i den statliga kulturrevolutionens ”omskolningsläger”. Det är starka ord men om man (!) som undertecknad arbetar nära universiteten är det svårt att inte finna denna kritik relevant.

Kjell Blückert 2020-09-07