Georgien inför påvens besök på fredag

På vägen från flygplatsen inne i staden finns en gata, som fått sitt namn efter USA:s förre president George Bush. ”Om Angela Merkel också besökte oss, skulle vi givetvis visa henne samma ära”, sade Chatuna Oniaschwili. Denna 30-åriga kvinna arbetar bland annat som reseledare för tyska turister. Liksom andra liberala georgier hoppas hon att hennes land på 4 miljoner invånare nu, 25 år efter Sovjets upplösning, skall kunna locka till sig prominenta investerare och framför allt besökare.

Men om det stundande påvebesöket har reseledaren inget att säga. Det kan bero på att den katolska tron är marginell i Georgien, där bara en procent av befolkningen är bekännande katoliker. Sedan den nationella självständigheten 1991 är det den georgisk-ortodoxa kyrkan, som med nytt självförtroende ger sin prägel åt bilden av kristendomen.

Den ortodoxe patriarken Elias II beslutade sig för att inte delta i någon gemensam bön med påve Franciskus, och detta trots att påvens besök hade mottot Pax vobis (Frid vare med Er) och att det budskap påven vill förmedla är fred i Kaukasus, en region präglad av konflikter. Elias II betonar att betydande dogmatiska skillnader finns mellan kyrkorna. Så det kommer inte till bli någon sådan bön vid Franciskus besök i den stora nationalkyrkan i Mzcheta.

Istället låter den ortodoxe patriarken meddela att man skall ta emot Franciskus ”i den georgiska traditionen av gästfrihet och ta emot honom som statsöverhuvud”, alltså som ledare för Vatikanstaten. Av detta följer att det inte märks någon religiös glädje i förberedelserna inför besöket och inga souvenirer är utställda i skyltfönstren på Tbilisis praktgata.

En promenad genom den georgiska huvudstaden modifierar emellertid denna bild en smula. Den officiella tystnaden inför Franciskus besök beror väl inte på en avvaktande hållning hos ortodoxa georgier utan snarare på den ortodoxa kyrkans ledning och dess hållning till den katolska kyrkoledningen. Många som passerar den katolska kyrkan studerar nyfiket det uppsatta plakat, där programmet för påvens besök presenteras.

Många uppskattar den folkkäre argentinaren. ”Vi har åtminstone hört om vad han gjort”, säger två unga män, som promenerar förbi den katolska kyrkan. Kanske kommer de att höra till de människor, som förmedlar ett annat budskap än det som hördes från de demonstranter som leddes av ortodoxa präster. Där sade man att denna republik i Kaukasus inte behövde vare sig Franciskus eller den katolska kyrkans välsignelse. På plakaten betecknade demonstranterna Vatikanen som en ”andlig angripare”.

Trots sitt ringa antal på färre än 50 000 personer betraktas katolikerna som en socialt engagerad gemenskap. Och ett socialt engagemang är en nödvändighet i ett land där de flesta pensionärer får nöja sig med motsvarande 700 kronor i pension i månaden.

Det är också betänkligt att landet officiellt ”bara” har 15 procents arbetslöshet; men bland de 85 procent som har arbete är varannan sysselsatt på ett självhushållningsjordbruk och kan knappast spara något till sin ålderdom. Caritas i Georgien, vars företrädare påven självfallet kommer att träffa, försöker möta detta problem med program för mobila tillsynsgrupper, som också skall stödja socialt svaga familjer och gatubarn.

För den ortodoxa guiden Christin Lela Charkvani betyder konfessionella skillnader inte mycket. ”Vi alla, ortodoxa eller katoliker, älskar och lever med vår Gud.” Hon gläder sig åt påven som ”har mycket att säga till alla”. ”Jag hoppas verkligen att jag skall kunna uppleva honom personligen.”

Kathpress 2016-09-26