Hur stort kontaktnät behöver man ha?

av SYSTER INGRID OSB
Den 18 augusti kunde man i Dagens Nyheter läsa ett brett upplagt reportage om den 15-årige Asad Ali som den 4 februari försvann från sin skola [läs artikeln här]. Först nio dagar senare hittas han, av en skolkamrat, död i ett skogsparti i närheten av skolområdet. Det skall så småningom visa sig att även gärningsmannen är en skolkamrat, och det är denne som slutligen avslöjar var Asad finns. Asad beskrivs av sin mamma med orden: ”Han gillade att laga mat med mig och baka bröd. Han var alltid hjälpsam, ville att jag skulle trivas här.” Hans pappa säger: ”Han var inte bara min son. Han var min vän. Vi pratade mycket med varandra. Nu är det tyst.”

Det är ett reportage som rymmer en oerhörd tragik på flera plan. En 15-åring som mist livet, en familj som förlorat en älskad son och bror samt en ung gärningsman som erkänt att han tagit strypgrepp på Asad men att det inte var hans avsikt att döda. Det är människor vars liv aldrig blir sig likt igen.

Men, som om detta inte vore nog framkommer det att polisen efter att ha tagit emot föräldrarnas anmälan av sonens försvinnande i princip inte agerar alls. Varken skolan eller föräldrarna kontaktas av polisen, ingen sökinsats inleds, inga förhör hålls med eventuella uppgiftslämnare. Ingenting – på sex dagar. Som särskilt anmärkningsvärt slår mig ett uttalande av förundersökningsledaren Richard Wahlkvist med anledning av att det kan ha funnits försvårande omständigheter för polisen: ”Det kan ha att göra med det begränsade kontaktnätet Asad hade.” Smaka på orden ”begränsat kontaktnät”. Tänk dig att du skulle behöva hjälp från polis och bli nekad med anledning av ditt ”begränsade kontaktnät”. Vilket förtroende för polisen eller annan myndighet skulle du ha efter det?

Schema socialt nätverk. Wikimedia commons.

Enligt statistik från SCB för 2018 lever cirka 18 procent av befolkningen i ensamhushåll. Hur många av dessa skulle kunna sägas ha ”tillräckligt stort kontaktnät”? Självklart behöver inte det faktum att någon lever ensam betyda att man är ensam. Men vem av oss kan hoppas ha tillräckligt stort kontaktnät för att bli tagna på allvar? Är det antal kontakter på sociala medier, antal likes eller följare? Asad hade familj och vänner, han gick i skolan – låt vara om han inte hade mängder av sociala kontakter eller att hans familj kanske inte var helt förtrogen med hur det svenska samhället fungerar. Försvårande omständigheter, ja möjligen men knappast så svåra att det var omöjligt att göra något överhuvudtaget. Om det i orden ”begränsat kontaktnät” snarare handlar om vem eller vilka som ingår, snarare än hur många är det allvarligt. Den enskilda människan möjlighet att få myndighetshjälp får inte bero på hennes ”kontakter” utan efter behov.

Sverige anses ibland som ett av världens mest individualiserade länder. I rapporten Den svenska ensamheten: Om hur olika former av ensamhet påverkar vårt välbefinnande (2015) ges delvis en annan bild: ”I Sverige är vi inte bundna till familjen på samma sätt som exempelvis italienare. Det ger oss frihet att välja vilka relationer vi vill ha och detta förklarar förmodligen varför vi känner oss mindre ensamma.” Men frågan är om möjligheten att alltmer ”välja relationer” också gör oss mer utsatta, risken kan vara att relationer blir mer utbytbara och frågan är om de verkligen håller när tillvaron rasar samman. Kanske är det så att vi har en tendens att välja relationer som bekräftar oss själva och vår världsbild snarare än vidgar och utmanar den. Då kan risken vara stor att den som lever i oönskad ensamhet eller med ett tunt socialt nätverk har det svårt att ändra sin situation.

Förhoppningsvis kommer det att göras någon ytterligare genomgång av hur fallet med Asads försvinnande och död hanterats av polisen. Det kommer inte att leda till att hans familj får honom tillbaka men skulle vara en upprättelse och ett ansvarstagande från myndigheternas sida. För oss alla kan det bli en påminnelse om att våga vidga perspektivet när vi ”väljer relationer” och så göra det möjligt för den som befinner sig i utkanten att bli en del av en större gemenskap. Att likt den helige Benedikt öva förmågan att se Kristus i främlingen, pilgrimen och den fattige (Den helige Benedictus regel, nr 53).

Syster Ingrid, Heliga hjärtas kloster, 2019-08-23

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Via länken här finns rapporten Den svenska ensamheten: Om hur olika former av ensamhet påverkar vårt välbefinnande (2015)