Kainsmärkets återkomst

av MINNA SALMINEN KARLSSON

– Hur vet man att någon är kristen?

”Kain sade till Herren: ’Rastlös och rotlös kommer jag att vara på jorden. Vem som helst som möter mig kan döda mig.’ Herren svarade honom: ’Jag lovar att Kain skall bli hämnad sju gånger om, om någon dödar honom.’ Och Herren satte ett tecken på Kain, för att han inte skulle bli dräpt av vem som helst som mötte honom.” 1 Mos 4:14–15.

Människosläktets första flyktinghistoria i Första Moseboken: Kain har mördat sin bror, och Gud driver honom från hans hemort. Men Gud gör också klart att flyktingen har rätt att leva. Han är märkt och ingen får skada honom.

På senaste tiden har det funnits medierapportering om konversionernas roll i svenska asylprocesser. Den påbörjades med Merit Wagers inlägg i Svenska Dagbladet den 3 maj 2017, där hon tog upp problematiken och antydde att det är fråga om en process där både de asylsökande och svenska kristna samfund använder regler i den svenska asylprocessen till sin egen fördel – de asylsökande genom att plötsligt konvertera efter ett avslag, och samfunden genom att snabbt öka sitt medlemsantal. Hennes inlägg besvarades i Svenska Dagbladet den 7 maj av Christoffer Abrahamsson som för sin del argumenterade för att konversioner efter ett avslag mycket väl kan vara äkta och att hans samfund (EFS) inte döper människor oövervägt, utan att ett dop skall föregås av en lång process. Båda inläggen refererade till Migrationsverket, genom kunskap från ”erfarna tjänstemän vid Migrationsverket” (Wager) och ”förhör som jag suttit med i” (Abrahamsson).

Det hedrar den svenska lagstiftningen att Migrationsverket inte går på Wagers linje, där sådana konversioner viftas bort som rena opportunismen. Det kan  ju vara fråga om att personen verkligen har blivit kristen och därmed har ett folkrättsligt godtagbart asylskäl, om han (de flesta fallen handlar om unga män) riskerar förföljelse på grund av sin religiösa övertygelse i hemlandet. Jag tvivlar inte på att båda företeelserna förekommer: proselytism bland asylsökande hos en del samfund, och konversioner bland asylsökande som en sista utväg för att försöka få stanna i Sverige. Men asylrätten är individuell – även om den absoluta majoriteten av sådana konversioner skulle vara opportunistiska, kan man inte helt enkelt utgå från att alla är det.

Jag tar mig friheten att referera till en tredje källa inom Migrationsverket, en tjänsteman som våndas med frågan: Hur kan man veta att någon är kristen? Hur kan man veta om personen verkligen bekänner sig till sin nya tro, om man som tjänsteman på Migrationsverket vill utföra sitt arbete samvetsgrant?

Det svenska religionsbegreppet har inte riktigt förstått att en religion både kan vara ett trossystem för individen och en tillhörighet i en viss grupp. I flera europeiska länder fungerar det mer eller mindre så: Man är antingen katolik eller protestant. Man är antingen muslim eller kristen. Det skulle vara enkelt för tjänstemannen på Migrationsverket om kristendom kunde ses i den bemärkelsen: Om man tillhör en kristen kyrka, då är man kristen, tillhör man inte en kristen kyrka, är man inte kristen. Men eftersom denna definition inte fungerar i Sverige – inte heller för infödda svenskars del – hamnar tjänstemannen på Migrationsverket på ett gungfly. Vad skall man fråga för att försäkra sig om någons religiösa övertygelse?

Abrahamsson refererar till absurda förhör om bibelkunskap på Migrationsverket, och jag tvivlar inte på att de har förekommit. Å andra sidan anser min källa att bibelkunskap inte säger så mycket – Bibeln kanske inte ens går att få tag i på det aktuella språket. Frågor om kristna högtider som personen kan ha varit med om i Sverige kanske är mer relevanta? Eller skall man fråga om hur själva konversionsupplevelsen var? Eller vad betyder tron för vederbörande?

Det handlar om att försöka utröna om personen ifråga har en fast religiös övertygelse, som är så grundläggande att han kommer att riskera förföljelse för den. Men det hela blir ganska absurt: På grund av den rådande svenska religionssynen och den förda asylpolitiken skall en tjänsteman inom svensk statsförvaltning bedöma människors religiösa upplevelser – med insikten att en felbedömning kan ha fatala konsekvenser för personen ifråga.

Vissa asylsökande löser problemet för tjänstemannen: Det lär numera förekomma att de tatuerar ett kors på pannan. Då är utgången mer given: Det är sannolikt att den asylsökande kommer att utsättas för förföljelse i hemlandet och därmed har rätt till asyl. Plötsligt blir man tvungen att övergå från den svenska definitionen av ”kristen” som en som har en upplevelsebaserad tro till den som tillämpas i flyktingens hemland, där det inte frågas om personen ifråga har en personlig tro, bara om personen tillhör gruppen kristna. Ett kors i pannan för att få stanna i Sverige – på något sätt känns det som en nusvensk variant av Kainsmärket.

Minna Salminen Karlsson är docent i sociologi samt jämställdhetsspecialist vid Uppsala universitet.