Kan man ångra sig?

av SYSTER INGRID OSB
Nästan 25 000 skilsmässor ägde rum i Sverige 2018, vilket är nästan tusen fler än året innan. Antalet skilsmässor har varierat under 2000-talet, men trenden har varit stigande. Lägst antal var det 2005 då cirka 21 000 gifta par gick skilda vägar. Det kan jämföras med 2013 då 27 000 skilsmässor registrerades. Vanligast är skilsmässa i åldrarna 35–49 år. För de skilsmässor som ägde rum 2018 var genomsnittslängden på äktenskapet drygt 11 år. Detta enligt Statistiska centralbyrån.

Varför skriver jag om det här? Som en av de systrar som regelbundet tar emot grupper och studiebesök i vårt kloster har jag slagits av att en fråga ständigt återkommer, om än med lite olika formulering, från besökare i alla åldrar. ”Kan man ångra sig/lämna klostret efter man har avlagt sina löften?”

Benediktinklostret Montserrat, Katalonien. Foto: Wikimedia commons.

Ibland har jag känt mig lite irriterad över den frågan och tänkt att det väl borde finnas mer relevanta saker som rör tron, klosterlivet och livet i allmänhet att undra över. Föreställ er en intervju med ett äkta par och hustrun får frågan ”Ångrar du att ni gifte er? Tänker du på att det är möjligt att begära skilsmässa?” Det vore en absurditet, som om man förutsatte att äktenskapet inte var lyckligt och att lösningen på alla eventuella problem vore att bryta upp. Fram till nyligen har jag tänkt att frågan om man kan lämna klosterlivet ställs för att man vill höra att det är möjligt att även i detta sammanhang ändra sig och efter en tid prova något nytt.

Men på senare tid har jag börjat tänka om. Jag undrar om inte frågan ställs för att man medvetet eller omedvetet hoppas få höra att det går att vara trogen och konsekvent i sitt livsval. Just för att vårt moderna samhälle mer än någonsin präglas av rörlighet – i såväl yttre som inre mening – och tanken att livet består av oändliga valmöjligheter är kanske behovet av en motvikt större än någonsin. Men finns det i så fall förebilder som visar på något annat än ytlig framgång och det perfekta livet som så kallade influerare visar upp? Statistik från SCB visar att det faktiskt gör det. Antalet guldbröllop ökar. År 2016 kunde 22 000 par fira guldbröllop, ett historiskt högt tal!

Vigselringar. Foto: Wikimedia commons.

Förklaringarna är flera: demografiska förutsättningar, ökad livslängd, ålder när äktenskapen ingicks. Här finns det uppenbarligen en stor erfarenhetsbank att ta tillvara! Men hur ofta skapar ett guldbröllop, eller andra långvariga relationer stort medialt genomslag? Mycket sällan, om ens någon gång. Och det är väl just det ”vanliga livets” storhet att det inte i första hand är något som går att visa upp utan något som har ett alldeles eget värde som är svårt att sätta fingret på eller förklara.

Kanske kan det vara så att vi idag trots alla möjligheter till ständig kommunikation lever mera utlämnade åt oss själva? Vi ”matas” med andras liv och relationer men har samtidigt mindre tid och möjligheter att vårda det egna livet och de nära relationerna. Vi kan vara överallt och delta i allt och samtidigt är man ju då ingenstans och framförallt inte verkligt närvarande någonstans. Är det självklart att antalet valmöjligheter gör oss mera fria? Kan det inte snarare vara så att det skapar en oro för att inte ha valt det ”mest optimala”? Och då behöver man ha en bakdörr öppen om det skulle visa sig att något mer lockande dyker upp. Men vad blir då kvar av långvarigt förtroende och engagemang, inte minst i de nära relationerna?

Det personliga mötet väger ofta tyngre än det vi endast läser eller hör talas om. Skulle det vara möjligt med ett slags ”fadderskap” för nygifta? Ett äldre par som kan fungera som bollplank i såväl glädje som svårigheter. Som kan stötta och ge råd men framförallt ”bara” visa genom sina livs exempel att det är möjligt att leva och utvecklas, att växa tillsammans. Långvarig trohet är inte motsatsen till utveckling och växande utan detta är snarare en förutsättning för att alla relationer skall fungera.

Nästa gång jag möter frågan om man kan lämna klosterlivet ska jag ställa en motfråga. Vad är det som gör att man stannar kvar – i klosterlivet, i ett äktenskap. Kanske kan det då öppna för ett samtal och utbyte.

Syster Ingrid, Heliga hjärtas kloster, 2019-11-19

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.