Lady Bird visar oss vägen till sant självförverkligande

av JOHN SJÖGREN
Ofta hör man talas om människor som uppfinner sig själva. För det mesta handlar det om konstnärer av olika slag, kanske allra oftast om popstjärnor. Hur många gånger har man till exempel inte hört att David Bowie var en artist som ständigt uppfann sig själv på nytt? En kulturjournalistisk kliché måhända.

Men denna självuppfinnande tendens hittar man lite överallt. På sajten motivation.se, ”en kunskapsbank för dig som vill bli en bättre ledare”, hittar jag en artikel om behovet av att med jämna mellanrum återuppfinna sig själv: ”Det som var ditt sanna jag igår behöver inte vara det idag.”

Att få förverkliga sig själv är givetvis en av våra djupaste drivkrafter som människor. Men när vi börjar tala om detta självförverkligande i termer av uppfinnande tror jag att vi lätt hamnar fel. För sanningen är ju att vi faktiskt inte kan uppfinna oss själva. Vi är alla, på gott och ont, födda in i sammanhang som vi inte själva har valt, vi har utrustats med gåvor och talanger som lagts ner i oss utan att vi haft särskilt mycket med saken att göra.

Även om man fått usla eller lysande förutsättningar att spela med så är det i slutändan omöjligt att betrakta livet och den egna personen som något annat än gåva. Jag har givits ett liv, talanger och förutsättningar som det är min uppgift att förvalta. Inte sällan kan dock en sådan förvaltning handla om en förvandling, om att försöka hela de trasiga förhållanden man fötts in i, om att få en öken att blomma. Men för att en sådan förvandling ska kunna ske måste man förhålla sig till den man faktiskt är.

Man blir inte sig själv genom att försöka uppfinna sig själv i något slags isolerat vakuum. Men blir sig själv genom att bejaka såväl de goda som de mindre goda gåvor man fått. Framförallt blir man sig själv i förhållande till andra människor. Jaget blir ett Jag först i relationen till ett Du. Självförverkligande handlar med andra ord inte så mycket om att uppfinna sig själv som att upptäcka sig själv. Och det är faktiskt en avgrund mellan att uppfinna och upptäcka.Allt detta gestaltas på ett både roligt och rörande sätt i Greta Gerwigs Oscarsnominerade och med rätta hyllade film Lady Bird. Här möter vi den 17-åriga Christine, som dock kallar sig för Lady Bird. Hon vill ha det namn hon har givit sig själv. Hon har helt enkelt gått på bluffen att självförverkligande är detsamma som självuppfinnande. I övrigt är hon som de flesta tonåringar. Hon försöker hitta sin plats i tillvaron genom vänskapsrelationer, romantik och sex. Hon längtar bort från hemstaden Sacramento och den komplicerade relationen till modern, som representerar både de gåvor och de problem hon utrustats med.

Lady Birds jakt på sig själv för henne till New York, där hon ganska snabbt hamnar på botten. Men morgonen efter en alltför spritblöt kväll lyckas hon slutligen släppa alla försök att uppfinna sig själv. Lady Bird har gått på en katolsk high school, en miljö som för övrigt skildras uppfriskande positivt i filmen. Hon är inte själv katolik eller ens särskilt troende, men denna bakfulla söndagsmorgon i New York dras hon av ett plötsligt infall in i en kyrka där en mässa firas. Där upplever hon ett oväntat ögonblick av nåd.

Hon ringer sin mamma och kallar sig nu för sitt rätta namn, Christine. Till sist kan hon uttrycka tacksamhet för det hennes mamma och livet givit henne. Nu har hon äntligen landat i sig själv, i sitt eget namn, och kan säga det ord som är det enda adekvata svaret på livets gåva, det första ordet på vägen mot sant självförverkligande, som också blir filmens sista ord: Tack!

John Sjögren 2018-03-29

Se trailer till filmen Lady Bird via länken här