Ny text av Benedictus XVI om övergreppsskandalerna

Joseph Ratzinger, alias den emeriterade påven Benedictus XVI, har sedan sin abdikation som påve i februari 2013 knappast alls talat offentligt eller publicerat några texter alls. Men just i dag, torsdagen den 11 april, har han tagit till orda och offentliggjort en längre text om en mycket allvarlig fråga i vår tid, nämligen skandalen med sexuella övergrepp inom kyrkan. Texten bär titeln ”Kyrkan och skandalen med sexuella övergrepp” (Die Kirche und der Skandal des sexuellen Missbrauchs). Publiceringen av texten sker med den nuvarande påven Franciskus goda minne.

I textens inledning skriver Ratzinger att omfattningen av dessa övergrepp är djupt skakande för både präster och lekfolk, och att han själv med sin text vill försöka ge ett bidrag till ett nytt uppbrott ur denna djupt problematiska situation. I grunden, menar Ratzinger, är övergreppskrisen en troskris: den bristande tron på Gud gör att människor, också inom kyrkan, förlorar förmågan att orientera sitt liv i riktning mot Gud och därmed förlorar man också förmågan att skilja klart mellan det goda och det onda. Texten består av tre huvudavsnitt: 1) Den kulturella kontexten under åren 1960–1980; 2) Följderna för prästutbildningen och prästernas livsstil; 3) Försök till svar från kyrkans sida på denna situation.

Hela texten finns tillgänglig i den tyska originalversionen via följande länk:

https://www.vaticannews.va/de/papst/news/2019-04/papst-benedikt-xvi-wortlaut-aufsatz-missbrauch-theologie.html

Här följer några utdrag ur några centrala avsnitt ur texten i en preliminär och icke-officiell översättning:

Del I

Bland de friheter som revolutionen år 1968 ville erövra hörde den fullständiga sexuella friheten, som inte längre ville tillåta några etiska normer alls. Det gick hand i hand med en mentalitetsförändring som kom till uttryck i en ökad beredskap att använda sig av våld. (…) Också sättet att klä sig skulle vara provokativt och väcka människors aggressioner. Det ledde till att man på sina håll måste införa skoluniformer för att alls kunna genomföra någon undervisning. 1968-revolutionen propagerade idén att pedofili bör betraktas som tillåtet och helt normalt. Det var en svår tid för kyrkligt engagerade ungdomar, men inte bara för dem. Jag har alltid undrat hur det var möjligt att under sådana omständigheter över huvud taget några ungdomar alls ville bli präster. Resultatet av utvecklingen blev förstås att antalet prästkandidater minskade massivt och att många präster lämnade prästämbetet. (….) Samtidigt med dessa händelser hamnade den katolska moralteologin i en kris som gjorde kyrkan helt oförmögen att reagera på samhällsutvecklingen.

Påven Johannes Paulus II, som kände till moralteologins situation mycket väl och följde den uppmärksamt, började utarbeta en encyklika som skulle svara på denna utveckling. Den publicerades under titeln ”Veritatis splendor” (Sanningens strålglans) den 6 augusti 1993. Den möttes av starka motreaktioner från moralteologernas håll. Men redan dessförinnan hade ”Den katolska kyrkans katekes” på ett övertygande sätt framställt kyrkans morallära.

Del II

Den upplösningsprocess av den kristna moraluppfattningen som skedde på 60-talet hade en radikalitet som saknar motstycke i historien. Den ledde också till en upplösning av kyrkans moraliska auktoritet som fick konsekvenser på många olika områden. Bland annat visade det sig i ett vittgående sammanbrott av det dittillsvarande sättet att utbilda präster. (…) I åtskilliga prästseminarier uppstod det homosexuella klubbar. (…) I sådana miljöer var det inte möjligt att få en bra förberedelse för livet som präst. I Vatikanen hade man en bristfällig kännedom om denna utveckling. Men så småningom började man genomföra visitationer av en del prästseminarier i USA.

Så vitt jag minns började man uppfatta pedofili som ett brännande problem först under andra delen av 80-talet. I USA hade det då blivit ett allmänt känt problem, och de amerikanska biskoparna vände sig till Rom för att få hjälp. Man tyckte inte att den nya kyrkolagen från början av 80-talet gav tillräckligt klara anvisningar för hur man skulle hantera frågan. Och faktum är att kyrkorättsexperterna vid den tiden ofta menade att det räckte med att avkraga pedofilpräster bara under en viss begränsad tid, för att de skulle kunna bli fria från sina problem. (…)

Ansvaret för att hantera pedofilprästerna flyttades av påven Johannes Paulus II från Kleruskongregationen till Troskongregationen, för att göra det möjligt att utdöma strängast möjliga kyrkliga straff (dvs livslång avsättning från prästämbetet) mot präster som begått sexuella övergrepp. Att sådana handlingar ska beläggas med kyrkans strängaste straff beror på att det rör sig om mycket allvarliga handlingar som också tillfogar tron stor skada. Det är viktigt att inse vilken oerhörd skada som sådana handlingar av präster tillfogar tron. Sådana handlingar kan bara genomföras av människor vilkas handlingar inte längre präglas av tron. Men för att kunna utmäta ett sådant strängt kyrkligt straff måste det också finnas bevis för att handlingarna faktiskt har ägt rum – det krävs rättssäkerhet och ett verkligt rättsligt förfarande. (…) Det tog tid att ge de rättsliga instanserna de nödvändiga resurserna för att hantera alla dessa fall inom rimlig tid, det är en process som har fortsatt under påven Franciskus.

Del III

Vad ska vi då göra åt detta? Måste vi kanske grunda en helt ny kyrka, för att lösa dessa problem? Sådana experiment har redan prövats i historien, och de har misslyckats. Det är bara lydnaden och kärleken till vår Herre Jesus Kristus som kan visa oss den rätta vägen. (…)

Ett samhälle som avvisar Gud, som inte känner Gud och inte erkänner Guds existens, förlorar sin måttstock. Man har sagt att människan blir fri om Gud dör. I verkligheten visar det sig att om Gud försvinner ur samhället så innebär det slutet för friheten. Frihet hänger nämligen samman med mening och det rätta måttet, som hjälper oss att skilja mellan gott och ont. Människorna förlorar sin orienteringsförmåga utan Gud (…) Så var det med frågan om pedofili, när man började teoretisera om att pedofili var någonting normalt och gott. I dag, några årtionden senare, ser vi de förödande följder som detta har haft för våra barn och ungdomar. Att den attityden också fick fäste inom kyrkan och bland prästerna är en fruktansvärt skakande erfarenhet.

För att vända denna utveckling måste vi på nytt vända oss till Gud och börja leva för Gud. (…) Inte heller i vår tid består kyrkan endast av rötägg och ogräs. Guds kyrka lever också i vår tid, och hon är det verktyg genom vilket Gud vill rädda oss. Ja, i kyrkan finns synden och det onda. Men det finns också den heliga och oförstörda kyrkan. Också i vår tid finns ödmjuka, kärleksfulla och lidande människor genom vilka Gud visar oss sin kärlek. Gud har sina vittnen i världen också i dag. Vi måste bara vakna upp för att se och höra dem.

Till slut vill jag tacka påven Franciskus för allt han gör för att ständigt påminna oss om Guds ljus, som lyser också i vår tid. Tack Helige Fader!

Benedictus XVI

Red. 2019-04-11

Läs även:

https://www.vaticannews.va/sv/vatikanen/news/2019-04/paven-emeritus-benedictus-xvi-atervand-till-gud.html