Ordning på ovanlig måltid

av TORD FORNBERG

I en debattartikel i tidningen Dagen [”Nattvardens huvudplats: hemmet”] skriver en för mig obekant pastor Rickard Cruz, att Nya testamentet ingenstans säger, att kyrkans nattvardsfirande måste äga rum i en kyrkobyggnad, ledas av en präst eller pastor och ha formen av en fixerad liturgi. Nej, det är naturligtvis sant, åtminstone vad gäller de två första påståendena, men observera att NT:s brev visst nämner biskopar (episkopoi), präster (presbyteroi) och diakoner (diakonoi) och vad de förväntas göra.

Han skriver vidare, att Jesu sista måltid med lärjungarna var en helt vanlig kvällsmåltid, och att det då var självklart att man delade bröd och vin med varandra. Författaren tycks vara ovetande om att Jesu sista måltid alldeles uppenbart firades i samband med påsken, och även om den judiska påskmåltiden ännu inte hade fixerats liturgiskt sådan vi känner den från en text som Mishna Pesachim kapitel 10 (omkring år 200 e.Kr.), är den liturgiska ramen tydlig.

Det är bara att läsa evangelietexterna om Jesu sista måltid: I stället för att identifiera det brutna brödet med ”bedrövelsens bröd som fäderna åt i Egyptens land” identifieras det av Jesus med hans kropp, varpå Välsignelsens bägare på motsvarande sätt identifieras med hans blod. Bara timmar senare skulle hans kropp brytas ner på korset och hans blod skulle utgjutas, droppa ner på marken och enligt en senare legend till och med droppa ner på Adams skelett som ett tecken på att Jesus dog för att sona hela mänsklighetens synder.

Man kan konstatera, att Jesu sista måltid långt ifrån var en ”vanlig” oliturgisk måltid; det var frågan om en omtolkad judisk påskliturgi. Men än viktigare är frågan om kyrkosynen. Tanken att vilka grupper eller familjer som helst kan fira Herrens eukaristi (nattvard) för sig själv i sitt eget hem ger uttryck åt den individualistiska kyrkosyn som präglar en stor del av vår tids kristenhet men som alls inte är urkyrklig, katolsk eller ortodox. [Ikonen föreställer Dionysios Areopagita, en av medeltidens viktigaste teologer som i början av 500-talet beskrev ordningen för den syrisk-ortodaxa eukaristin, i boken Den kyrkliga hierarkin.]

Det är ingen tillfällighet, att kristna grupper som ställer frågan om något står i Bibeln endast sällan frågar sig vem som kan göra anspråk på att auktoritativt tolka bibeltexten, utan det förutsätts normalt stillatigande att detta kan göras av mer eller mindre vem som helst som delar den egna gruppens trosföreställningar. Kyrkans heliga måltid måste i stället firas i gemenskap inte endast med Jesus utan också med den världsvida kyrka som utan avbrott går tillbaka till de tolv (eller elva, ifall Judas redan hade lämnat de övriga) apostlarna, och vars biskopar står i obruten kontinuitet med dessa apostlar.

Det är naturligtvis ett historiskt faktum, att den eukaristiska måltiden många gånger har firats i privata hem, exempelvis i den äldsta kyrkan innan det ännu fanns några kyrkobyggnader eller man måste fira sin gudstjänst i hemlighet på grund av en förföljelsesituation. Man kan tänka på de stora förföljelserna kring åren 250 och 300, när den romerska kejsarmakten systematiskt sökte utplåna kyrkan, eller vår egen tids förföljelser.

Ingen period i kyrkans historia har sett så många martyrer som de senaste årtiondena. Man kan tänka på de miljontals martyrer som nazism, kommunism och nu senast extrem islamism har skapat. Men det betyder inte, att ett privat firande inom det egna hemmet eller internt i den egna individuella gruppen skulle vara något att sträva efter.

Den katolska kyrkan är ett kollektiv, inte en samling individer som alla kan göra anspråk på tolkningsföreträde för egen del. Kyrkans trosarv är omistligt och måste föras vidare till nästa generation utan den osäkerhet som präglar vår tids västerländska individualism med sitt fokus på vad en enskild individ eller grupp tycker sig finna exempelvis i bibelordet.

Tord Fornberg 2015-03-18

Rickard Cruz, ”Nattvardens huvudplats: hemmet”, Dagen, 2015-03-17