Pax vobiscum

av HEINZ WERNER WESSLER

– Varken användningen av kärnvapen eller tillverkningen och utplacerandet av dem kan rättfärdigas moraliskt.

Shalom – Pax – Salam  – Om Shanti: Att önska varandra frid är vanligt inom många olika religioner. Antagligen önskar människorna varandra frid eftersom var och en vet att det inte alls är självklart att vi verkligen håller fred. Enligt senaste Global Peace Index går 12,6 procent av världens ekonomi direkt till olika våldsamma konflikter. 136 krig eller krigsliknande konflikter pågick i världen under år 2016 säger Uppsala Conflict Data Program.

Bakom statistiken finns det obegripliga lidandet av miljoner människor som dödas, lemlästas, våldtas, fördrivs och blir berövade sin egendom. Men har det inte alltid varit så i stora delar av världen? Måste vi acceptera att det är som det är, och att allt annat bara är illusion?

Religionerna pekas ofta ut som orsak till konflikter och krig. Den välkände brittiske biologen Richard Dawkins ställer även en ännu mer grundläggande fråga: Han argumenterar för att det är religionerna – inte nationerna eller ideologierna – som skapar åtskillnaden mellan ”oss” och ”de andra”. Det är den dualismen, menar han, som driver ”oss” till att i slutändan döda ”de andra”. Om man på något sätt helt kunde avskaffa religionen, så skulle världen bli mera fredlig.

Det här resonemanget riktar sig i synnerhet mot de monoteistiska religionerna. Egyptologen och kulturvetaren Jan Assmann försöker i många av sina publikationer ställa polyteismens allmänna tolerans mot monoteismens fanatism. Rivalitet mellan olika monoteistiska sanningsanspråk leder enligt det här tänkesättet automatiskt till konflikter.  Är det då inte bättre att tänka att allt är relativt? Kan vi inte leva i ro och frid utan att leta efter sanningen?

Historiskt sett är det dock tvivelaktigt huruvida relationen mellan de olika kulterna i antikens Egypten eller i andra polyteistiskt präglade kulturer verkligen kan tas som förbild för fredlig samvaro. Även 1900-talets sekularisering skapade allt annat än en hållbar fred. I och med första världskriget – 1900-talets urkatastrof – har krigens karaktär och civilisationens förhållande till krig förändrats i grunden. Benedictus XV, som blev påve precis när första världskriget bröt ut, uppmanade i sitt berömda fredsbudskap i september 1917 – tre år efter krigets början – till allmän nedrustning, inrättandet av en bindande internationell domstol som skulle befatta sig med konflikter mellan nationer, och till att ”den moraliska kraften i lagen ska ersätta vapenmakten”.

När Europa stod på randen till civilisationens sammanbrott ville påven inte att kyrkan skulle stå vid sidan av som observatör och enbart befatta sig med sina så kallade egna angelägenheter. Det hör till första världskrigets tragiska historia att påvens erbjudande om att medla i kriget inte togs tillvara. Inte ens biskoparna i de krigförande länderna, i synnerhet i Tyskland, tog initiativet på särskilt stort allvar. Ytterligare ett år fortsatte den ”hemska slakten” – så skrev Benedictus XV redan i sin första encyklika, Ad beatissimi apostolorum 1914 – och miljontals människor måste gå sin död till mötes innan kriget upphörde för i dag hundra år sedan.

Det fruktansvärda krigsraseriet satte ett frågetecken efter den traditionella tilltron till det ”rättfärdiga kriget” (bellum iustum) då ingenting annat hjälper (ultima ratio) – detta bekväma argument som även kan användas för att legitimera angreppskrig. Andra världskriget och i synnerhet utvecklingen av atomvapen har än mer skärpt känslan av att läget i grunden har förändrats. Skulle Kim Jong-Un eller Donald Trump – eller antagligen båda, den ene efter den andre – trycka på knappen, kan det leda till massdödande av miljoner människor. Oavsett vem som är skyldig och vem som är oskyldig kan läget, med Kina som Nordkoreas skyddsmakt, eskalera till ett nukleärt Harmagedon.

Sedan augusti 1945 ”står mänskligheten på tröskeln till en nukleär förintelse”, beskrev kardinal Peter Turkson läget kort och koncist på Vatikanens nedrustningskonferens i november 2017. Slutdokumentet gjorde åter igen klart att inte bara användningen av kärnvapen utan även tillverkningen och utplacerandet av dem egentligen inte kan rättfärdigas moraliskt.

Under de senaste sju årtiondena har det kanske bara handlat om änglavakt att vår värld ännu inte har flugit i luften. Incidenter liknande Kubakrisen 1962, då världen stod på randen till en nukleär katastrof, kan inte uteslutas. Efter Nordkorea är det inte alls omöjligt att ännu fler länder eftersträvar att bli kärnvapenmakter under de kommande åren. Det är inte säkert att den internationella gemenskapen lyckas förhindra den nukleära upprustningen i Gulfregionen. Med sådana nya kärnvapenmakter blir det redan i dag spröda icke-spridningsavtalet ännu mera sprött.

Risken att en konflikt eskalerar eller att ett datorfel leder till ett nukleärt krig lär växa under överskådlig framtid. Problemet med nukleär avskräckning är att den inte fungerar om en atommakt inte är redo att faktiskt använda vapnen. Men används de, även om det sker som reaktion på fientliga angrepp, leder det till oöverskådliga och gränslösa konsekvenser. Vare sig vi vill eller inte, och oavsett om vårt land har kärnvapen eller inte: mänskligheten står hela tiden vid randen till avgrunden.

För bara några år sedan fick Barack Obama Nobels fredspris för sin vision om en värld fri från kärnvapen. I samband med den kärnvapenkonferens som hölls i Vatikanen i november, gratulerade kardinal Turkson särskilt organisationen International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN), som fick Nobels fredspris förra året. Vatikankonferensensens slutdokument, påven och även ledare för andra kyrkor uppmuntrar nu världens alla regeringar att underteckna FN:s Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons från juli 2017. 57 stater har redan tagit steget, bland annat Heliga stolen.

Sveriges fredspolitiska kompetens är högt uppskattad världen runt. Det räcker nu inte att bara sitta stilla och avvakta utvecklingen. Med kärnvapenförbudsavtalet har det kommit ny dynamik i saken. Insatsen behöver förstås åtföljas av grundliga konsekvensanalyser, men tidsfönstret att förhind­ra en fortsatt spridning av kärnvapen måste utnyttjas. Om inte kärnvapenmakterna sätts under tryck sker ingenting. Precis likadant var det när avtalet om förbud mot anti-personella minor och klustervapen lanserades: initiativet utgick från NGO-organisationer världen över – som av många i början av processen betraktades som helt naiva – och från stater som inte hade den typen av vapen i sin arsenal. Frågan om hur atomkrigsrisken kan minskas hör hemma högt upp på dagordningen vid den planerade stora fredskonferensen i Paris i november 2018, 100 år efter första världskrigets slut. I arbetet för nukleär nedrustning bör Sverige och Vatikanen nu arbeta tillsammans.

Heinz Werner Wessler är professor i indologi vid Uppsala universitet.