Pojkarna i den thailändska grottan och den bibliska människosynen

av JOHN SJÖGREN
Vi har de senaste veckorna kunnat följa det hjärtskärande dramat med de tolv pojkarna som tillsammans med sin fotbollstränare sitter instängda i grottan Tham Luang i norra Thailand. En händelse som fått snart sagt en hel värld att engagera sig. Räddningspådraget är enormt och flera av räddningsarbetarna riskerar sina liv (en har till och med fått sätta livet till) i försöken att få pojkarna levande ur grottan.

Engagemanget ter sig på ett sätt självklart: Vilka vore vi om vi inte gjorde allt för att rädda en samling nödställda unga människor undan döden? Samtidigt skulle man kunna säga att den enorma uppslutningen kring räddningsarbetet visar på hur en bibliskt förankrad människosyn, som alltmer sällan tydligt formuleras, ändå lever kvar och varje gång läget blir akut visar sig vara sann.

Som påven Franciskus många gånger poängterat präglas den sekulära modernitetens människosyn på många sätt av en ”slit-och-släng-kultur”. Människor behandlas alltmer som ting och varor. När en människa inte längre gör nytta, eller passerat sitt bäst-före-datum, slängs hon bort. Äldre, sjuka, handikappade och ofödda kasseras; människan som konsumtionsvara. En sådan kultur är givetvis grundad i en materialistisk, för att inte säga animalistisk, syn på människan. Men är det inte just denna människosyn, som varje gång vi drabbas av en stark bild av mänsklig utsatthet, om det så är ett gäng pojkar instängda i en grotta eller en liten barnkropp uppspolad på Medelhavets strand, som slås hål på?

För om människan inte var något annat än ett hyperintelligent djur, om hon var reducerbar till enbart det materiella, varför skulle vi då vara villiga att gå genom vatten (i fallet med pojkarna i Tham Luang bokstavligen) och eld för att rädda ett enskilt, eller några enskilda, människoliv? En hel värld skulle ju knappast engagera sig på samma sätt om det var en hund som satt instängd där i grottan. Visst skulle vi tycka att det var en sorglig historia, men vi skulle knappast anse det rimligt att arbeta natt och dag, riskera liv och lem, för att rädda djuret. Men när en människas liv står på spel anser vi en sådan insats vara det enda rimliga.

Människan är Guds avbild.
Adam och Eva av Lucas Cranach den äldre, 1513.

Vad händelserna i Thailand, det enorma räddningsarbete som pågår där, visar på är snarare att den klassiskt kristna människosynen, förankrad i Bibeln, är den som vi instinktivt, när ett människoliv är hotat, inser är sann. Människan må vara ett djur, men hon är ett djur med en öppning mot det transcendenta, med en skärva av det gudomliga och eviga inom sig. Människan är en skapad varelse, som i sig är en bild av sin Skapare. Och detta utmärker henne bland alla de andra skapade varelserna, detta skänker henne en okränkbar värdighet, ett värde som inte går att mäta, knappt att uttrycka i ord. Ett värde och en värdighet som sammanfattas i den geniala, och djupt sanna, bibliska formuleringen: skapad till Guds avbild.

Vad världen har insett, men kanske inte riktigt lyckats formulera, är att i en grotta i Thailand håller just nu tretton av Guds självporträtt på att mista livet, en samling mästerverk där varje enskild person är värd mer än alla jordens samlade rikedomar.

John Sjögren 2018-07-08

För bakgrund läs inlägg i Nyheter24 via länken här och Expressen via länken här