Recension: bok om Sverige och Nato

sverige-nato-och-sakerheten-betankande-av-natoutredningen_haftadRECENSION
av STEFAN OLSSON

Sverige, Nato och säkerheten: betänkande av Natoutredningen. Hans Blix, Rolf Ekéus, Sven Hirdman, Lars Ingelstam (huvudsekreterare), Stina Oscarson, Pierre Schori, Linda Åkerström. Celanders 2016, 221 s.

Sverige har fått en debatt om ett eventuellt Natomedlemskap. Frågan har legat och bubblat under ytan i flera år men har åtminstone sedan Ryssland invaderade Krim blivit aktuell för en bredare allmänhet. I maj i år ratificerade också riksdagen det nya ”värdlandsavtalet” med Nato som regeringen tidigare undertecknat, och som reglerar de rättsliga förhållandena vid de tillfällen Natostyrkor ska vara verksamma på svenskt territorium.

Debatten om värdlandsavtalet har fört det goda med sig att vi också fått en debatt om fullvärdigt Natomedlemskap för svensk del, och boken ”Sverige Nato och säkerheten: Betänkande från Natoutredningen” är ett inlägg i denna diskussion. Boken är redigerad av den samhällsengagerade professorn i teknik och samhälle Lars Ingelstam men bland författarna finns namn på seniora diplomater som Rolf Ekéus, Sven Hirdman och Pierre Schori. En drivande aktör bakom projektet är även dramatikern Stina Oscarson. Tillsammans kallar de sig för ”Natoutredningen”.

Gruppen bakom boken kan sägas utgöra kärnan i det gryende mer organiserade motståndet mot ett svenskt Natomedlemskap, och även om boken publicerades för att hinna med att påverka riksdagsbeslutet om värdlandsavtalet, är det i första hand en bok som ska försöka förklara för allmänheten varför ett medlemskap i alliansen inte är en bra idé.

Hur väl lyckas man? Dessvärre måste det sägas att boken präglas av en naiv inställning till Ryssland, en allmänt fientlig inställning till Nato som sådant samt pinsamma kunskapsluckor som svensk försvarspolitik.

Centralt för författarna, och som också är centralt för Natodebatten i stort, är frågan vad som skapar stabilitet i Sveriges närområde. Med kriget i Ukraina har säkerhetsläget i hela östra Europa försämrats, vilket även gäller för Östersjöområdet.

Enligt författarna bör Sverige i detta läge bidra till avspänning genom att inte provocera Ryssland. En Natoanslutning skulle tvinga Ryssland att rusta mot Sverige och på så vis öka risken för krig. Detta är också vad den ryska regimen ofta brukar säga, att svenskt Natomedlemskap kommer att kräva motåtgärder från rysk sida.

Ska vi tro på detta? Ska vi tro att risken för krig ökar? Nej, inte alls. Vad författarna förespråkar är en eftergiftspolitik riktat mot det land som orsakat det spända läget som vi nu har fått, i tron att den som agerar aggressivt kommer att lugna ned sig om han får som han vill. Att denna typ av politik inte fungerar är ett känt faktum. Aggressiva regimer uppfattar inte eftergifter som en fredsinvit utan som ett tecken på svaghet. Historiens mest kända eftergift var Münchenöverenskommelsen 1938 då västmakterna sålde ut Tjeckoslovakien i hopp om att Adolf Hitlers aptit på territorium skulle minska. Det hände inte. Den ökade i stället.

Det finns alltså inget skäl att tro att den eftergiftspolitik som ”Natoutredningen” propagerar för ska vara framgångsrik. Tvärtom talar allt för att medgörlighet hos regimen i Kreml uppfattas som att den aggressiva politiken är framgångsrik.

Idén om att ett svenskt Natomedlemskap är en aggressiv handling riktad mot Ryssland kommer sig sannolikt av att författarna också har en fientlig attityd till Nato som sådant. Logiskt sett är det ju möjligt att tycka Nato är en bra organisation även om man avråder Sverige från att gå med.

Men författarna lägger stor vikt vid att beskriva ”Natos krig” som man menar har varit misslyckade (Afghanistan, Libyen), vilket långt ifrån är en självklar åsikt eftersom insatserna alla utom bombningarna till försvar av Kosovo 1999 gjordes med FN-mandat. Märkligast är ändå författarnas beskrivning av hur ”Nato expanderat österut”. Efter kalla kriget var det många före detta öststater som anslöt sig både till EU och Nato.

Författarna kallar detta för att Nato ”sedan kalla krigets slut ensidigt utvidgat sin militärallians österut”. Det är Nato som har ”expanderat”, inte länderna själva.

Denna föreställning om Nato som en aktör med ett eget liv odlas i Ryssland och är en av förklaringarna till varför Putinregimen för krig i Ukraina, men föreställningen är felaktig eftersom Nato inte är en självständig aktör med en egen agenda. Det är de före detta öststaterna som själva anslutit sig och gjort så för egen maskin. EU har haft en ambition att inkludera så många europeiska länder som möjligt, men Nato för ingen aktiv utvidgningspolitik. Att Nato vuxit beror på enskilda länders självständiga beslut.

Att Ryssland har uppfattat detta som provocerande må vara hänt, men ska fria stater inte ha rätt att besluta om sin egen utrikespolitik? Ska Rumänien, Bulgarien eller Lettland alltid fråga Ryssland om lov först?

Vidare måste det tyvärr sägas om boken att författarna inte gjort sin försvarspolitiska hemläxa ordentligt. Avsnittet om det svenska försvarets utveckling sedan kalla kriget är mycket magert, vilket är obegripligt, eftersom försvaret av Sverige är vad hela frågan ytterst handlar om.

Författarna påstår saker som att försvarsanslaget inte minskat nämnvärt sedan kalla krigets tid och varnar för att en Natoanslutning skulle orsaka en fördubbling av försvarsutgifterna. Samtidigt saknas en analys av hur stort försvar Sverige bör ha, vilken typ av hot det ska kunna klara av att hantera, och vad det kräver i form av investeringar givet att Sverige ska vara alliansfritt. Författarnas uppfattning tycks vara att försvaret så som det ser ut idag, med den anslagsnivå som vi har idag, är fullt tillräckligt för ett alliansfritt land. Detta är i så fall en befängd tanke.

Under kalla kriget byggde den svenska försvarspolitiken på att Sverige skulle klara sig självt, och hoppas på hjälp, om Sovjetunionen anföll. Vi hade därför en stor värnpliktsarmé som fullt mobiliserad kunde räkna 800 000 soldater. Då planerade vi för att en regelrätt invasion var en realistisk möjlighet, och även om vi aldrig skulle kunna vinna ett krig mot Sovjetunionen skulle vi ge fienden en rejäl snyting först. Detta skulle få honom att inte vilja attackera.

Hela denna omfattande krigsapparat är avvecklad till sista patronhylsan. Istället har vi ett litet försvar som när det är utbyggt ska kunna försvara en plats (huvudstaden) i en vecka, vid ett fullskaligt angrepp. Detta försvar har kommit att kallas för ”enveckasförsvaret” och är ännu inte fullt utbyggt.

Politiken bakom detta lilla försvar är att Sverige sin alliansfrihet till trots ändå ska få hjälp av sina grannländer. Sverige har utfärdat en ”solidaritetsförklaring” där vi säger att vi har för avsikt att hjälpa det EU-land eller nordiskt land som hamnar i en militär kris och att vi förväntar oss hjälp om det är vi som hamnar i en kris. Om denna politik fungerar kommer Sverige inte att behöva ett stort eget försvar.

Denna linje förutsätter dock att Sverige har goda relationer till de länder som vi förväntar oss ska komma till vår undsättning, att vi är med i EU, att vi är med i Natos partnerskap för fred, att vi samövar med Nato och att vi har fungerande samarbetsavtal, där värdlandsavtalet är ett av flera olika avtal som Sverige har med omvärlden.

”Natoutredarna” tycks dock argumentera för att Sverige inte ska ha nära relationer till alliansen alls (eftersom man så hårt attackerat värdlandsavtalet) utan ska förlita sig på sin egen försvarsmakt som vi gjorde under kalla kriget – fast utan den stora värnpliktsarmén.

Det är tydligt att denna politik inte går ihop. Antingen är ett land alliansfritt och har ett stort försvar eller så är landet med i en allians och anpassar sitt försvar till vad alliansen behöver. Alternativet att ha ett litet försvar och nära relationer med den stora alliansen, som man hoppas ska komma till ens försvar utan att några löften avgivits i förväg, är vår nuvarande politik. Den kan fungera men är ett vågspel. Det som dock inte fungerar alls är att ha ett litet försvar, inte vara med i någon allians och inte heller vilja samarbeta med den stora alliansen. Tyvärr tycks detta vara vad ”Natoutredarna” förespråkar.

Sammantaget får det därför tyvärr sägas att det som är en lovvärd ambition – att höja allmänhetens kunskapsnivå om Nato – faller på fördomar och okunskap. Förståelse för den ryska aggressionens natur är obefintlig. Viktiga fakta om vad som ligger bakom Natos utvidgning har ignorerats trots att de rimligen måste vara kända av författarna. Uppdaterade kunskaper om aktuell försvarspolitik saknas helt och hållet.

Stefan Olsson 2016-06-16