Retorik och sanning

av JOHN SJÖGREN

– Är vältalighetens uppgift att förföra eller att övertyga?

Varje år utser Oxford Dictionaries årets engelska ord. Ett ord som på något sätt ska spegla året som gått. 2016 års ord ansåg man vara post-truth. Begreppet lär ha börjat cirkulera redan 1992, men under det gångna året ska användningen av ordet ha ökat med 2 000 procent, främst i samband med Brexit och den amerikanska presidentvalskampanjen. Man kan inte säga något annat än att det är ett väl valt ord, som på ett oroande sätt speglar tendenser i tiden. Vi tycks ju alltmer ha gått in i ett slags post-sanningens tidsålder. Faktaresistens är en åkomma som allt fler människor, inklusive makthavare, beskylls lida av. Och bland populistiska politiker råder en relativismens retorik. En retorik som kan handskas nästan hur vårdslöst som helst med sanningen, men ändå vinna sina åhörares förtroende. En retorik som nu, besynnerligt och osannolikt nog, tagit Donald Trump ända till Vita huset.

Sanningens förhållande till retoriken har alltid varit omdiskuterad. Är vältalighetens uppgift att förföra eller att övertyga? Om man ser retoriken främst som en förförelseteknik, då är dess förhållande till sanning ovidkommande. Ja, då kan rent av lögnen vara en av de bästa troperna. Djävulen, det vet varje syndare, är en mästare i retorisk förförelse. Ingen ljuger så vältaligt som Satan. Men ser man retoriken i första hand som en argumentationsteknik, som ett sätt att försöka övertyga, då blir förhållandet till sanning i stället ofrånkomligt. Ty att försöka övertyga är alltid att argumentera för något som man håller för sant. En meningsfull, ärlig och argumenterande retorik vilar alltid på någon form av sanningsanspråk.

Ett sätt att se på den populistiska retoriken är att se den som en vältalighet där sanningen förlorat markant i betydelse, en retorik där man snarare försöker förföra än övertyga. Och man gör det med en argumentationsteknik som i bästa fall kan beskrivas som haltande. Aristoteles menade att tre egenskaper krävs hos den argumenterande för att hon ska lyckas övertyga sin åhörare. För framgång krävs att den argumenterande besitter etos, logos och patos. Etos handlar om den argumenterandes karaktär, logos om sakskälen och patos om förmågan att visa och väcka känslor. Alla tre aspekterna är givetvis viktiga. Men man kan tycka att tyngdpunkten bör ligga på logos, själva sakargumenten.

Vad man kan se hos de populistiska retorikerna är en förskjutning av denna tyngdpunkt, från logos till etos och patos. Fast när man ser på utgången av det amerikans­ka presidentvalet lockas man att tro att inte heller etos, som handlar om duglighet, dygd och god vilja, spelat någon större roll. Här tycks patos, förmågan att väcka känslor, helt och hållet ha fått styra. Populismens retorik är alltså inte bara en relativismens retorik utan i lika hög utsträckning en känslornas retorik.

I en läsvärd understreckare i Svenska Dagbladet, under rubriken ”Var och en sin egen sannings smed”, satte konstvetaren Anna-Maria Hällgren fingret på denna känslornas hegemoni. Hon skriver: ”Det är helt enkelt väldigt mycket som känns nuförtiden. Det känns som att situationen i Syrien har urartat sedan länge. Det känns som att skillnaden i inkomster har ökat. Det känns som att klimatförändringarna har blivit allt mer akuta. Varför envisas vi med att säga att saker och ting ’känns som att’ när det så uppenbart handlar om fakta?” (SvD, 11/11 2016)

Att känslorna så kommit att ta överhanden i den populistiska retoriken har självfallet med sanningsbegreppets försvagande att göra. När det inte längre finns någon objektiv sanning finns endast de subjektiva känslorna kvar. Vad är det då som lett oss till denna situation? Någon skulle kanske vilja hävda att det är det postmoderna tänkandet, med dess ifrågasättande av all objektivitet, som lagt grunden för en värld där allting anses relativt. Någon annan skulle kanske hävda att det är ett kritiskt tänkande som tagits för långt och fått löpa amok. Dessa är säkert delar av förklaringen, pusselbitar i en komplex process som lett oss fram till där vi befinner oss i dag. Men kanske är det trots allt den utbredda individualismen som är den största boven i dramat. En individualism som säger att sanningen inte kan komma någon annanstans ifrån än inifrån mig själv. En individualism som ständigt upprepar subjektivitetens stora credo: ”du har din sanning, jag har min”.

Kanske handlar det ytterst om det moderna jagets slutenhet kring sig självt, det som filosofen Charles Taylor kallar för the buffered self. Med detta begrepp åsyftade Taylor i första hand ett jag avskuret från det transcendenta. Men handlar inte allt verkligt sanningssökande om ett slags själv-transcendens, om att söka en verklighet som är större än enbart det egna jaget? Och blir inte i förlängningen ett sådant slutet och avskuret jag också avstängt från alla djupare impulser utifrån? Ett jag instängt i sig självt kan till sist inte uppfatta någon annan verklighet än den hon själv skapar. Det jaget kan till slut inte tänka på något annat än det egna tänkandet. Det jaget är inte öppet för en verklighet utanför sig självt. Det jaget är fast i de egna känslornas snårskog. Det jagets sanning kan aldrig bli något annat än ”min sanning”.

Givetvis finns ingen fullständigt ren och objektiv sanning helt tillgänglig för människan. Allting filtreras genom våra begränsade subjekt. Det vi uppfattar som verkligheten är alltid vår tolkning av verkligheten. Det är dock långt ifrån detsamma som att säga att det inte finns någon sanning, eller att det står var och en fritt att tolka verkligheten precis som hon vill. Det är ju därför vi argumenterar, mer eller mindre retoriskt framgångsrikt, för att utforska och försöka förstå vilka tolkningar som har bäring, som faktiskt har med verkligheten att göra. Och utan ett ärligt sökande efter sanning, där människan letar sig ut ur sig själv, mot en verklighet större än det egna jaget, blir allt seriöst tänkande till sist omöjligt.

Det sista samtidsmänniskan behöver är den populistiska retorikens relativism, som endast bekräftar den falska individualismens subjektivism. Vad samtidsmänniskan behöver är någonting som kan slå hål på det självcentrerade och slutna jaget så att en liten strimma ljus, verklighet och kanske rent av sanning kan lysa in. Måhända att en seriös retorik, en ärlig argumentationsteknik som söker sanning och tar verkligheten på allvar, skulle kunna vara ett medel för detta. I vilket fall som helst är det hög tid att vi slutar betrakta sanning endast som någonting vi själva konstruerar. Sanning är inte något vi uppfinner, det är något vi upptäcker.

John Sjögren är kulturskribent och kritiker, Uppsala.