Socialläran visar vägen

av CHARLOTTA LEVAY

– Den katolska kyrkans sociallära behövs i en tid då de politiska ideologierna förlorar i betydelse.

De politiska ideologierna som vi har vant oss vid dem har tappat i kraft. Fram till nyligen gick den centrala skiljelinjen i politiken mellan marknadsvänlig höger och socialistisk vänster. Den stora stridsfrågan var hur stor roll staten skulle spela för ekonomi och välfärd, vilket i svenska val kokade ned till om skatten skulle höjas eller sänkas. Nu gör nygamla ideologier sig påminda. Nationalismen har fått ny kraft, och amerikansk utrikespolitik präglas av en sorts nymerkantilism som siktar på att maximera exporten och minimera importen. Mot detta står klassiskt liberalt försvar av öppna gränser och en väns­ter som alltmer fokuserar rättvisa med tanke på ras, kön och sexualitet snarare än ekonomiska produktionsförhållanden. Den nya skarpa frågan i svensk politik har blivit: större eller mindre invandring.

Många famlar efter hållpunkter i det nya politiska landskapet. Grundläggande frågor av närmast filosofisk karaktär väcks på nytt och kräver svar och ställningstaganden. Vad är egentligen ett samhälle? Var går gränserna för medmänskligt ansvar? Har jag ansvar för hela världen eller främst för nära och kära och dem som bor i mitt land? Vad har de styrande för förpliktelser gentemot den egna befolkningen och gentemot andra?

Detta är ett utmärkt tillfälle att damma av påvliga rundskrivelser om den katolska kyrkans samhällslära och läsa dem med stor uppmärksamhet. Därför är det välkommet att Veritas förlag utkommer med ett kompendium med centrala dokument på svenska, från Leo XIII:s encyklika om kapital och arbete (Rerum novarum) från 1891 fram till nuvarande påven Franciskus Lovad vare du (Laudato si’) från 2015. Inte därför att dessa texter har alla svar, utan därför att de hjälper oss att ställa frågorna på rätt sätt. De erbjuder ett språk och gemensamma principer för att resonera om specifika ämnen utifrån olika övertygelser och intressen. De fokuserar just de grundläggande frågor om samhälle, ansvar och moral som har fått förnyad aktualitet i dagspolitiken.

Den katolska socialläran har skämtsamt kallats kyrkans bäst bevarade hemlighet, men den har faktiskt redan påverkat svensk politik. Via EU-medlemskapet har vi lärt oss att tänka på politiska nivåer i termer av subsidiaritetsprincipen, det vill säga att beslut bör fattas på lägsta effektiva nivå, eftersom de högre nivåerna i första hand bör stödja – subsidiera – de lägre nivåerna och inte i onödan ta över deras uppgifter eller inskränka deras handlingsfrihet. Mindre känt är att den kompletteras av solidaritetsprincipen, som går ut på att lägre nivåer bör se till helheten, det gemensamma goda. Exakt vad som är den lägsta effektiva nivån och vad solidariteten kräver i varje enskild fråga kan diskuteras, såsom i sommarens diskussion om kommunernas respektive statens ansvar för brandbekämpning och krisberedskap. Men subsidiaritets- och solidaritetsprinciperna utgör goda riktlinjer för sådana diskussioner.

Vad gäller den brännande frågan om flyktinginvandring erbjuder den katolska social­läran vissa ramar för en gemensam diskussion om de svåra avvägningar som måste göras. Vi har alla en plikt att bistå världens flyktingar, och det gäller inte minst alla som kallar sig kristna. Men hur det biståndet ska utformas kan man ha olika uppfattningar om. Allt stöd behöver inte ske genom staten, och staterna har även ett legitimt intresse av att upprätthålla sina gränser.

Den katolska socialäran behandlar gemensamma angelägenheter i vid mening, inte bara rent politiska frågor, och den fokuserar vad som är moraliskt riktigt, inte bara vad som är effektivt i materiell bemärkelse. På så vis rimmar den väl med hur många människor ser på sitt samhällsengagemang i dag. Kanske ger den därmed bättre vägledning i det nya politiska landskapet än de politiska ideologierna.

Det privata är politiskt, brukar det sägas för att framhålla att våra individuella val och valmöjligheter präglas av och får konsekvenser för samhället i stort. Med inspiration av den katolska kyrkans samhällslära kunde man också säga att det politiska är privat, i den meningen att hur vi förhåller oss i samhället handlar om personligt ansvar och ytterst är en samvetsfråga.

Var och en av oss har ett ansvar att ta ställning i politiska frågor inte bara utifrån vad vi tror är bäst för oss personligen utan också vad vi tror gynnar det gemensamma goda. Vi bör inte betrakta oss som politiska konsumenter som väljer och vrakar bland politiska produkter efter tycke och smak utan som medborgare med en plikt att informera oss om viktiga frågor och inte låta oss vilseledas av förenklade budskap och röstfiske. Vi har även samhällsförpliktelser som sträcker sig utöver rösthandlingen. Hur hederligt jag bedriver mina affärer, hur väl jag tar hand om dem jag ansvarar för i arbete och familjeliv, hur jag engagerar mig i ideella organisationer, hur jag behandlar behövande männi­skor jag möter och vilken ton jag håller i sociala medier – allt detta är med och skapar samhället som vi alla ska leva i.

Socialläran riktar sig till alla oavsett trosövertygelse – till ”alla människor av god vilja” som det brukar uttryckas i encyklikorna – men den är givetvis särskilt angelägen för katoliker. Den visar vilken roll vi bör försöka spela i samhället och i vilken riktning vi bör försöka påverka det. Liksom kyrkans lära i allmänhet är den en samvetsfråga, ett uppdrag att leva upp till. Och liksom när det gäller kyrkans lära i övrigt finns det en frestelse att närma sig den som ett smörgåsbord och ta fasta på det man redan håller med om. Men om tron ska påverka ens liv är det just på de områden där man inte håller med som man behöver låta kyrkan informera ens samvete. Samma sak gäller på samhällsnivå. Om kyrkans sociallära ska betyda något i samhället, om vi kristna ska vara det ”jordens salt” som det står om i evangeliet, så måste vi våga framhålla även de delar som inte omedelbart väcker anklang i samhället i stort.

Det är enkelt att se vilka aspekter av social­läran som är obekväma att påtala i dagens Sverige. Att tala om respekt för människolivet är populärt så länge det handlar om dödsstraff men betydligt mindre populärt när det handlar om aborter eller så kallad dödshjälp. Just därför är det viktigt att inte låta bli. Vi måste våga påminna om att ett samhälles halt och rättfärdighet ytterst beror på hur det behandlar sina svagaste medlemmar. Dessa frågor som många menar bör vara upp till vars och ens individuella val angår därmed oss alla. De angår oss på ett privat, djupt personligt plan. Det är en samvetsfråga för var och en av oss att sträva efter största möjliga omsorg om de minsta och mest försvarslösa ibland oss – inklusive oss själva, när vi en dag kanske blir så svaga att vi frestas att stöka undan oss själva.

 

Charlotta Levay är docent i företagsekonomi vid Lunds universitet.