Starkt om synd och försoning i The Irishman

av JOHN SJÖGREN

Martin Scorseses nya film The Irishman var ordentligt omskriven långt innan den alldeles nyligen, onsdag den 27 november, hade premiär på Netflix. Inte bara för att denna en av vår tids allra främsta regissörers mest påkostade film någonsin producerades av en streamingtjänst (filmen visades endast på utvalda biografer en kort tid innan premiären på nätet) utan framförallt för att Scorsese i denna film återvänder till den maffiavärld som han skildrade i två av sina allra främsta filmer, Maffiabröder (1990) och Casino (1995). I filmen återförenas Scorsese också med medarbetare från dessa filmer, inte minst skådespelarna Robert De Niro och Joe Pesci. Dessutom gör Al Pacino sin debut som Scorsese-skådespelare. Inte märkligt att förväntningarna var höga.

Och, det kan sägas direkt, de infrias. För det är verkligen en fin film, som förtjänar de entusiastiska recensioner filmen fått. Visst påminner den till stora delar om de två ovan nämnda mästerverken från 90-talet (till vars nivå den inte riktigt når upp), men har ändå en alldeles egen karaktär och ton. Filmen bygger på boken I Heard You Paint Houses av Charles Brandt och berättar den påstått sanna historien om yrkesmördaren Frank Sheeran (Robert De Niro) som arbetar för maffiabossen Russell Bufalino (Joe Pesci) och som blir en av fackpampen Jimmy Hoffas (Al Pacino) närmaste män. I filmen får vi veta vad som egentligen hände Jimmy Hoffa, som mystiskt försvann 1975, samt vilka som låg bakom mordet på president John F. Kennedy. Som sagt, filmen bygger på påstått sanna händelser, men dess sanningsanspråk bör nog tas med en nypa salt.

Robert De Niro och Joe Pesci i The Irishman. Foto: Imdb.

Martin Scorsese är förmodligen den amerikanska filmhistoriens mest katolskt präglade regissör (för en längre text om detta, läs denna artikel ur Signums artikelarkiv). The Irishman är inget undantag. Här finns kyrkan och sakramenten med som en ständigt återkommande inramning (håll för övrigt utkik efter den berömde jesuiten James Martin, som är med i en liten roll i filmen). Här finns centrala scener kring dopet och äktenskapet. Men också eukaristin anspelas det på, närmast övertydlig i Sheerans och Bufalinos återkommande måltid: bröd och vin (i fängelset ersatt med bröd och druvjuice).

Det är dock mot slutet av filmen som den kyrkliga och andliga tematiken hamnar i förgrunden. De Niros rollfigur, yrkesmördaren Sheeran, sitter nu på ett katolskt ålderdomshem och ser tillbaka på sitt liv. Han bär på en enorm skuld; alla dessa människoliv som han släckt, de familjer, inklusive sin egen, som han förstört, det enorma svek mot en trogen vän som är hjärtat i filmen. Han får besök av en präst, de ber Ave Maria tillsammans. Prästen frågar om han ångrar sig. De Niros rollfigur svarar att han har svårt att känna någon ånger. Kanske, svarar prästen, är ånger inte primärt en känsla, utan en viljeakt. Vill han ångra sig?

Robert De Niro i The Irishman. Foto: Imdb.

I filmens allra sista scen får vi se hur den åldrade Sheeran ändå väljer att ta emot försoningens sakrament (bikten). Innan prästen går ber Sheeran prästen att inte stänga dörren helt efter sig, utan lämna en liten glipa öppen. I filmens sista bild får vi se den rullstolsbundne Sheeran sitta där med sina synder förlåtna, sedd genom den lilla glipan i dörren. En vacker bild för hur nåden, hur långt vi än förfaller i synd, alltid står öppen för oss. Gud stänger aldrig dörren.

Synd och försoning är två av de stora teman som går genom Scorseses konstnärskap. Frågan är om de skildrats så tydligt och starkt som i The Irishman.

John Sjögren 2019-11-27

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

The Irishman kan ses via länken här.

Den 7 mars firar Signum 100 år med en temadag på Norra Latin i Stockholm, mer information och anmälan via länken här.