Stuprörssamhället

GÄSTKRÖNIKÖR: ELISABETH SANDLUND

För några år sedan fick Hasse Boström, min dåvarande kollega på Dagens ledarredaktion, och jag för oss att vi skulle sätta ett verkligt avtryck i den svenska samhällsdebatten och se till att Dagen hamnade på kartan en gång för alla. Vi bestämde oss för att initiera en diskussion om stuprörssamhället.

Vi samlade exempel och grävde i teorierna om samhällsorganisation. Det var inte svårt att hitta fall där människor hamnat mellan stolarna på grund av att myndigheter inte samarbetade med varandra. En av de mest gripande historierna vi återberättade handlade om en liten flicka med obotlig cancer som skickats hem för palliativ vård under sina sista månader, men som inte fick smärtlindring eftersom kommunen inte erbjöd hemsjukvård till personer under en viss ålder och landstinget slog fast att familjen bodde för långt bort från sjukhuset för att dess personal skulle kunna göra en insats.

Det blev inte så mycket av vår kampanj. En fin vinjett som kanske drog ögonen till sig. Några ledare som säkert upprörde en och annan, en berättelse om ett lyckat lokalt experiment där flera myndigheter samarbetat, ett antal, men inte särskilt många, läsarreaktioner. Vår stolta plan att få någon i alliansregeringen att kommentera gick i stöpet. Trots stora ansträngningar lyckades vi inte ens få kanslihuset att begripa vad vi var ute efter. Stuprörssamhället var, på politisk nivå, helt enkelt en icke-fråga.

I dag tänker jag att vi helt enkelt var för tidigt ute. Begreppet hörs faktiskt allt oftare i den offentliga debatten och det fick ett rejält uppsving i samband med skandalen på Transportstyrelsen. När varje minister i regeringen har sitt eget bord och inte vill/vågar snegla mot vad som ligger på kollegernas är risken att det som borde vara allas ansvar blir ingens ansvar.

Stuprören, vare sig det är på högsta politiska nivå eller på kommunkontoret i Knäcke­brohult, byggs i stor utsträckning av rädsla. Rädsla för att överskrida gränser, rädsla för att få kritik för att ha lagt sig i andras områden. Att medborgarens behov och intressen åsidosätts noteras i bästa fall i förbigående.

I dag tänker jag också att vi som kristna har ett särskilt ansvar och speciella förutsättningar att, så gott vi kan och på olika sätt, motverka stuprörssamhället och satsa på att anlägga hängrännor i stället. Enhet, i motsats till splittring, är en av den kristna trons grundbultar. Att Gud i sig är treenig är bara början. Jesus Kristus såg under sin tid på jorden, och ser fortfarande, till varje människa som en helhet med inte bara kroppsliga utan också andliga behov. Tänk som ett exempel på när han först förlåter den lame mannens synder och sedan ger honom tillbaka rörelseförmågan. Och när Paulus liknar oss vid lemmarna i en kropp som alla är beroende och påverkas av varandra tänker han förstås i första hand på den framväxande kyrkans behov av enhet och samverkan. Men bilden kan – och bör – lika väl användas på samhället.

Elisabeth Sandlund är opinionsredaktör för tidningen Dagen.