Thomas Merton – ett hundraårsminne

av SVEN HEILO

När den amerikanske trappistmunken Thomas Merton under sin Asienresa 1968 besökte ett buddhistiskt tempel i Polonnaruwa på Sri Lanka, var det en och annan som betänksamt skakade på huvudet. Men när påven Franciskus, vid sitt besök på Sri Lanka nyligen, besökte ett buddhistiskt center torde det inte ha varit många som höjde på ögonbrynen. Det har skett stora förändringar i kyrkans syn på andra religiösa traditioner under det senaste halvseklet.

Thomas Merton föddes den 31 januari 1915 i Prades, en liten by i södra Frankrike. Föräldrarna var konstnärer och hans uppväxt präglades av ständiga resor och uppbrott och vistelser på internatskolor i Frankrike och England. Relegerad från universitetet i Cambridge kom han till USA och studerade vidare vid Columbia University med sikte på en akademisk karriär.

För många av oss som var unga katolska studenter på 1960-talet var han något nytt och spännande. Att en begåvad litteraturvetare och skribent plötsligt vid 26 års ålder lämnar alltsammans för att 1941 inträda i den asketiska trappistorden tedde sig nästan skrämmande. Vi läste emellertid med stigande intresse hans första bok på svenska, förtjänstfullt utgiven av Petrus de Daciaförlaget 1954, Vägen till kontemplation. Hans beslut väckte bestörtning hos de många vännerna i New York. De suckade: ”Så synd! Nu kommer han väl aldrig att skriva mer…”

De hade fel! Abboten i klostret Our Lady of Gethsemani i Kentucky var en talangscout. Om en novis hade en särskild begåvning eller utbildning, skulle den tas till vara. Här kom en ung man med skrivklåda, som sade sig vilja lämna skrivandet bakom sig som botgöring. Han kunde dessutom franska och spanska. Så mycket bättre! Klostret behöver böcker och översättningar av böcker om det andliga livet. Och skriver han under lydnadslöftet behöver han inte ha några samvetsbetänkligheter.

Det dröjde inte länge förrän Merton kom igång med att skriva och översätta. Till en början rörde det sig om översättningar av uppbyggelselitteratur och små broschyrer om orden och ordenslivet. Vid sidan av skrivandet ”under lydnad” började han redan under novistiden också att föra dagbok, till en början bestående av korta noteringar och dikter. Vissa av dem, för åren 1946–1952, utgavs 1953 med titeln The Sign of Jonas (svensk översättning av mig, Jonastecknet, Catholica, 1985).

Sitt stora genombrott som författare fick han när hans självbiografi The Seven Storey Mountain utkom 1947. Till allas förvåning, inte minst hans egen, klättrade den snabbt upp på bestsellerlistan och låg kvar där länge, på andra plats efter en lärobok i det populära kortspelet Canasta. Bokens succé betydde dessutom att alla royalties tillföll klostret, vilket var välkommet, för dess ekonomi var inte den bästa. Boken översattes till flera språk, även svenska, då med titeln Kallad till tystnad, sistnämnda översatt från den av Evelyn Waugh stympade brittiska utgåvan Elected Silence. En av mig reviderad version utgavs av förlaget Catholica 1986.

Mertons författarskap fram till hans plötsliga bortgång 1968 inbragte inte bara stora inkomster till klostret, utan ett växande inflöde av unga postulanter, som måste ha utbildning och vägledning. Efter sin prästvigning 1949 fick han därför fler och fler ansvarsfulla uppgifter. 1951 utnämndes han till Master of Students och 1955 till novismästare, en position han sedan innehade i tio år.

Flera böcker följde på självbiografin, många med kontemplation och det inre livet som grundtema. Merton blev ett slags andlig vägledare för otaliga katoliker över hela världen, även genom sin omfattande korrespondens.

Man kan se en skiljelinje i hans författarskap. Det första decenniet kan betecknas som ”det inåtvända”, med kontemplation, klosterlivet och kyrkan som grundtema. Självbiografin handlar mycket om flykten från världen. Den är bitvis apologetisk: att vara katolik är den enda vägen till frälsning. Mot slutet av 1950-talet började han dock vända blicken utåt.

Korrespondensen med människor utanför klostret och frågorna både de och noviserna ställde fick honom att börja tänka om. I sina studier och sin läsning började han vidga sina gränser och ifrågasätta både kyrkans ”belägringsmentalitet” och den snäva tillämpningen av sin egen ordens regel. Ett citat som speglar hans nya syn på andra traditioner är värd att citeras:

Först om jag i mitt innersta kan förena tanken och fromheten hos de kristna både i öst och väst, de grekiska kyrkofäderna med de latinska, de ryska mystikerna med de spanska, kan jag bereda vägen för de splittrade kristnas återförening […] det går inte att förena det som är söndrat genom att tvinga en ny uppdelning på en annan […] vi måste i vårt inre omfatta alla dessa splittrade världar och sedan i Kristus gå utöver dem alla.
(Conjectures of a Guilty Bystander, 1963)

En bitvis roande inblick i hans inre kamp och ifrågasättanden får man i samma bok: ”Varje gång president Kennedy nyser läser de upp det i refektoriet.” Under 1960-talet engagerade han sig i protesterna mot Vietnamkriget, rasdiskrimineringen i USA och fattigdomen i u-länderna. Ordensledningen i Frankrike förbjöd honom dock att skriva mot krig och upprustning – generalabboten var ju en varm förespråkare för franska kärnvapen! Hans syn på Andra Vatikankonciliet präglades av viss skepsis, framför allt beträffande de liturgiska reformerna, som han upplevde som störande för bönelivet. På en fråga om vad man i klostret märkt av konciliet svarade han: ”Jovisst, numera får vi Corn Flakes till frukost.”

Kommunitetslivet började skava i skinnet på honom och han kom mer och mer att få behov av ensamhet och tystnad. 1965 fick han tillåtelse att dra sig tillbaka som eremit på klostrets område. Abboten, vars biktfader han länge varit, hade lyckats tänja den motspänstiga ordensregeln för att göra det möjligt. Sedan en ny abbot tillträtt 1968, avskaffades föregångarens restriktiva reseförbud för Merton och han kunde börja planera en längre studieresa till Asien för att delta i en panasiatisk, katolsk monastisk kongress.

Mellan 1963 och 1968 hade jag förmånen att stå i brevkontakt med honom. Det var en strängt personlig brevväxling, som styrkte och hjälpte mig under några svåra år. Han försåg mig också med stencilerade artiklar som han skickat ut till olika tidskrifter och till sina vänner. Hans plötsliga död genom en olyckshändelse, i Bangkok den 10 december 1968, kom som en chock. Mitt sista brev till honom återkom oöppnat i januari 1969. På kuvertets baksida stod bara ett enda ord, en trappistisk lakonism: obiit – ”han har gått bort”.

Sven Heilo 2015-01-22