Torgny Lindgren har avlidit

av JOHN SJÖGREN
På torsdagskvällen kom det sorgliga beskedet att Torgny Lindgren gått bort, 78 år gammal. Lindgren var utan tvekan en av våra allra största romanförfattare och prosaister. Han debuterade dock med en diktsamling, Plåtsax, hjärtats instrument, redan 1965. Det var emellertid först i början av 1980-talet, inte långt efter att Lindgren konverterat till den katolska kyrkan, som han fick sitt verkligt stora genombrott med Ormens väg på hälleberget, ett slags parafras på Jobs bok. Det var också med denna bok som Lindgren återvände till den västerbottniska miljö i vilken han växte upp och som Lindgren sedan i sina berättelser skulle förvandla till ett alldeles eget litterärt, närmast mytologiskt, landskap.

Torgny_Lindgren_reduxEfter Ormens väg på hälleberget följde i snabb takt ett antal böcker som på allvar etablerade Lindgren som en av den svenska litteraturens verkligt stora berättare: Merabs skönhet, Bat Seba, Ljuset. I dessa böcker blir det uppenbart att Lindgrens författarskap hämtade näring ur primärt två källor: Bibeln och den västerbottniska, muntliga, berättartraditionen. I Bat Seba återberättar Lindgren på sitt egensinniga och nästan muntra sätt historien om Kung David och Bat Seba ur Andra Samuelsboken och Första Kungaboken. Men även Merabs skönhet, novellsamlingen skriven på ett slags talad västerbottniska, genomsyras av bibliska motiv. Och i just det korta formatet var Lindgren en riktig mästare. Titelnovellen i Merabs skönhet är en av den svenska litteraturens verkliga små juveler.

Den serie av romaner, från början en triptyk som sedan växte till en kvartett, som går under samlingstiteln Nåden har ingen lag kom att prägla den senare delen av Lindgrens författarskap. Här återfinns två av de romaner som jag personligen håller som de kanske två främsta: Hummelhonung och Pölsan. Även dessa präglas starkt av filosofiska och religiösa motiv. Hummelhonung är ett slags modern helgonlegend och Pölsan en mycket lekfull och underfundig gestaltning av människans kreativitet och tillvarons helighet.

Just det lekfulla är genomgående hos Lindgren. Han var en av den svenska litteraturens mest utpräglade ironiker, på den punkten säkerligen djupt inspirerad av idolen Thomas Mann. Lindgren hade en fantastisk förmåga att skriva om de allra största frågorna på ett lätt och inte sällan mycket roligt sätt, utan att för den skull någonsin förenkla mysterierna. Det var alltid tillvarons mångtydighet som han var ute efter att gestalta.

Det som kanske allra tydligast genomsyrar hans författarskap är vad man skulle kunna kalla för en ”sakramental livskänsla”. Livets och människans okränkbara helighet var det som Lindgren gång på gång kom tillbaka till i sina romaner och noveller. Hans livssyn sammanfattas bäst av en av hans egna romanfigurer, författaren i Dorés Bibel. Det handlar om ”själva existensen uppfattad som sakrament”. Rader som skulle kunna stå i eldskrift över det stora författarskap som nu har tystnat.

Requiescat in pace

John Sjögren 2017-03-16

Läs också genom att klicka på länkarna:

Torgny Lindgren, ”Pirita”, Signum, nr 1/1977

John Sjögren, ”Helighetens pris”, Signum nr 5/2013

Magnus Ringgren, ”Ironikern Torgny Lindgren”, Signum nr 5/2005

Torgny Lindgren skrev dessutom flera artiklar i Signums föregångare, tidskriften Credo.