Uppgiven reaktion mot Kina

av FREDRIK FÄLLMAN

– Kardinal Bos attack väcker frågor.

Kardinal Charles Maung Bo, ärkebiskop av Yangon (Myanmar) och ordförande för de asiatiska biskopskonferensernas federation, gjorde i slutet av mars ett mycket uppseendeväckande uttalande där han hårt kritiserar folkrepubliken Kinas ledarskap (länk). Kardinal Bo angriper det kinesiska kommunistpartiet för hanteringen av coronakrisen, och skriver att de genom sin ”kriminella försummelse och repression” (mina översättningar) har ansvar för pandemins snabba utbredning. Fokus ligger på att kommunistpartiet skulle ha undanhållit information som kunde bidragit till att snabbare hindra spridningen. Kardinalen menar också att kommunistpartiet är ett ”hot mot världen” och att Kinas ledare Xi Jinping och partiet är skyldiga världen en ursäkt. Kardinal Bo avslutar sin text med aposteln Paulus ord om att ”glädjas i sanningen” (1 Kor 13:6) och Jesu ord ”sanningen ska göra er fria” (Joh 8:32).

Uttalandet är uppseendeväckande på flera sätt, dels därför att en högt uppsatt katolsk företrädare öppet uttalar sig om den kines­iska regimen, dels därför att kritiken är så skarp. Det är sällan som ens politiska ledare uttalar sig så hårt; det brukar i stället vara förbehållet aktivister av olika slag. Heliga stolen och folkrepubliken Kina har inte heller diplomatiska förbindelser och kinesiska katoliker har sedan 1950-talet levt i en mycket speciell och splittrad situation.

Kardinal Bo hänvisar i artikeln till sitt hemland Myanmars utsatthet som grannland till Kina och hur hårt coronapandemin skulle kunna slå mot den fattiga befolkningen och den begränsade sjukvården i landet. På ett sätt är det lite uppfriskande med någon som säger ifrån mot den kinesiska regimens alltmer självsäkra inställning och den självklarhet med vilken man hävdar sin rätt i allt fler frågor. Ett starkt orosmoment när Kina blir allt viktigare som global aktör är hur folkrepubliken Kinas ledning, i form av kommunistpartiet, alltmer betonar ”det kinesiska” och för fram en ”kinesisk” nationalism som i själva verket består i lojalitet med kommunistpartiet och dess maktställning. Detta ”kinesiska” har bara att göra med vad kommunistpartiet för tillfället definierar som ”kinesiskt”. Sedan några år tillbaka pågår till exempel en ”kinesifiering” (Zhongguohua) av religionen i Kina och religiösa organisationer har måst lägga fram femårsplaner om detta (se bl. a. Signum nr 8/2019). Kardinal Bo riktar sig direkt mot kommunistpartiet och är noga med att inte angripa ”Kina” i allmänhet. Han påpekar särskilt faran med att etniska kineser pekas ut som syndabockar och utsätts för rasistiska angrepp utanför Kinas gränser.

Problematiska relationer

Tonen i kardinal Bos uttalande är mer i stil med den som framförs från aktivister av olika slag. Erkända aktörer som Amnesty, Human Rights in China och Civil Rights Defenders har ofta en skarp ton i sina uttalanden, men dessa organisationer är också mycket noggranna med att underbygga sin kritik med fakta och dokument. Kinas regering och kommunistparti är förvisso inte transparenta i sina handlingar och det är högst sannolikt att de mörkat information som lett till en större spridning av covid-19. Kinesiska kritiker av partistatens hantering har också gripits på lösa grunder. Det är dock anmärkningsvärt hur kardinal Bo blandar hårda angrepp på kommunistpartiet med grund i coronahanteringen med kritik mot situationen för mänskliga rättigheter i Kina, trots att dessa frågor inte har något tydligt samband. Han nämner behandlingen av den muslimska uiguriska minoriteten i Xinjiang som satts i läger och han tar upp hur kors bränts på kyrkor och hur hela kyrkor rivits de senaste åren. Kardinalen nämner också organhandel och utfallet av en oberoende tribunal i London i denna fråga. Det finns all anledning att kräva full transparens om organhandel i Kina, men det är också något av en markörfråga där falungongrörelsen ofta ser sig ha företräde och tar över narrativet. Det gäller tyvärr också den tribunal som kardinal Bo hänvisar till, trots att den leds av den välkände juristen sir Geoffrey Nice. De flesta av vittnesmålen i tribunalen har kommit från falungongutövare eller personer som är falungongrörelsen närstående på olika sätt, bland andra David Matas och Clive Ansley, båda kanadensiska jurister. Oavsett sakfrågan, tyder den oreflekterade referensen till tribunalen på att kardinal Bo har tagit till sig vinklad information eller har rådgivare med en vinklad syn på Kina. Balanserad Kinarapportering och -forskning brukar hålla armlängds avstånd från falungongrörelsen och dess medier som Epoch Times. Rörelsen intar ofta inställningen att de har en moralisk rätt att gå främst i frågor om mänskliga rättigheter, i­bland under namn av en sådan tribunal som nämnts eller enstaka framstående personligheter. Kopplingen till tribunalen och därmed falungong sänker trovärdigheten i kardinal Bos anklagelse och gör det också lättare för Kina att avfärda hans uttalande i alla avseenden.

Kardinal Bo är noga med att peka på hur vanliga kineser drabbas av coronakrisen, men udden är ändå riktad mot att coronaviruset skulle vara ett specifikt ansvar för just Kina. Pandemierna ”Asiaten” (1956–1958) och ”Hongkonginfluensan” (1968–1970) hade visserligen sitt ursprung i Kina liksom sars-epidemin 2003, men det är på intet sätt självklart hur hanteringen av en pandemi är kopplad till vilken regim ett enskilt land har eller var pandemin uppstått. Kardinal Bos kritik mot kommunistpartiet i allmänhet är rimlig och lovvärd, men sättet som han gör det på blir problematiskt. I sista stycket av texten menar kardinal Bo att den kinesiska regimen är skyldig världen en ursäkt och att man ”som minimum borde skriva av andra länders skulder för att täcka kostnaderna för covid-19”. Ett sådant krav på skuldavskrivning blir komplicerat. Å ena sidan vore det bra om större krav ställdes på folkrepubliken Kina att respektera internationella överenskommelser och att vara en ansvarstagande medlem av världssamfundet, och att inte inta en position vid sidan om eller på särskilda villkor som dagens regim gärna vill göra. Man talar till exempel ofta och gärna om ”nationella villkor” (guoqing) och ”kinesiska särdrag” (Zhongguo tese), både i fråga om mänskliga rättigheter, religion och ”socialistisk marknadsekonomi”. Å andra sidan innebär kardinal Bos krav på skuldavskrivning ett slags accepterande av den kinesiska regimen som legitim och en del av världssamfundet. Om det kinesiska kommunistpartiet är ”ett hot för världen”, som kardinal Bo skriver, så kan man knappast kräva det på skuldavskrivning, och hela idén går då emot det som han själv påstår. Vilket svar man än skulle få på en förfrågan om skuldavskrivning blir då utifrån kommunistpartiets egna förutsättningar och på deras villkor, och de kan då inta en position med ”kinesiska särdrag”.

Det är också mycket intressant vad kardinal Bo inte säger. Han riktar ingen kritik mot eller ens nämner det ”provisoriska avtal” som slöts mellan Heliga stolen och folkrepubliken Kina i september 2018 angående biskopsvigning (länk), men han blir ändå med sitt uttalande indirekt en del av denna kritik. Om kommunistpartiet är ett ”hot mot världen”, hur kan då Heliga stolen ingå avtal med en sådan motpart? Kardinal Bo tillhör Salesianorden liksom sin frispråkige kardinalskollega Joseph Zen Ze-kiun, ärkebiskop av Hongkong 2002–2009 (koadjutor 1996–2002). Kardinal Zen har länge varit en hård kritiker av Peking-regimen, tidvis också kritisk mot Vatikanens Kinapolitik, och han var också mycket kritisk till det provisoriska avtalet från 2018. En annan mer uttalad Kinakritiker är ärkebiskop Savio Hon Tai-fai, sekreterare i Kongregationen för folkens evangelisering 2010–2017 och där­efter apostolisk nuntie för Grekland, salesian från Hongkong även han. Ärkebiskop Hon var under en period lärare vid Holy Spirit Seminary i Hongkong där också kardinal Zen undervisat, och det finns starka kopplingar dem emellan. Ärkebiskop Hon var ansvarig för översättningen av Katolska kyrkans katekes till kinesiska (1992) och har liksom kardinal Zen undervisat på många seminarier i Kina. Har dessa varit inspiratörer för kardinal Bo? Kan det vara så att Vatikanens inställning till Kina blivit mer kritisk? Inga officiella kommentarer har kommit till kardinal Bos artikel, men som ledande asiatisk biskop har han en stark ställning och hans uttalanden får stor tyngd.

En motbild

En helt annan röst med lång Kinaerfarenhet är den franske jesuiten Benoît Vermander (f. 1960). Vermander är sinolog och konstnär, professor vid Fudan University i Shanghai och akademiskt ansvarig för Xu-Ricci Dialogue Institute vid Fudan. Institutet är benämnt efter Matteo Ricci (1552–1610) och Xu Guangqi (1562–1633). Xu Guangqi var en lärd ämbetsman och vän till Matteo Ricci och döptes 1603. Han var biträdande storsekreterare i den kejserliga regeringen och en förebild för många kinesiska katoliker genom tiderna. Vermander har skrivit två artiklar i La Civiltà Cattolica under våren 2020 där han dels tar upp kritiken mot det provisoriska avtalet från 2018, dels diskuterar Kina och coroankrisen. Vermander har levt mer än 20 år i den kinesiska kultursfären, först på Taiwan och sedan i folkrepubliken. Han intar en annan hållning än kardinal Bo både i fråga om coronakrisen och det provisoriska avtalet. Benoît Vermander menar att man inte bara kan se till partistatens agerande utan också måste se till enskilda kinesers lidande under krisen, men även hur olika grupper i det kinesiska samhället upplevt krishanteringen och hur man går vidare. Vermander pekar på möjligheten att den relativa framgången i Kinas ”vetenskapliga” hantering av krisen, tillgängliggörandet av skyddsmateriel och det eventuella framtagandet av ett vaccin kan göra folkrepubliken till en förebild och skapa ännu mer av ett beroendeförhållande till landet. Detta skulle enligt Vermander kunna leda till en sorts ”tribut”-relationer mellan Kina och andra länder. I stället för att som förr ge och ta emot gåvor skulle det i dag kunna handla om att få och ge diplomatiskt stöd, investeringar, bistånd och tekniköverföring.

Vermander nämner inte uttryckligen kardinal Bos kritik i sina artiklar, men han nämner faran med att exkludera folkrepubliken Kina från världssamfundet. I stället måste man fortsätta hitta vägar till dialog, utan att sluta säga sanningen och stå för det rätta. Detta är en mycket viktig ståndpunkt, men allt svårare att stå fast vid med Kinas ökade makt. Kritiken måste vara saklig och framför allt inte framställa Kina som att det kan få ha sina ”kinesiska särdrag”. Kina måste ses som en jämbördig del av världssamfundet som därmed behandlas som alla andra länder – och även ställas inför samma krav. Kardinal Bos skarpa angrepp framstår som en mer uppgiven reaktion som möjligen motverkar sina syften. I artikeln som handlar om det provisoriska avtalet skriver Benoît Vermander om ”den donatistiska frestelsen” och syftar på rörelsen i Nordafrika under 300- och 400-talet som menade att endast helt rena och syndfria präster kunde förrätta giltiga sakrament. Parallellen med Kina är de illegitimt vigda biskopar som av påven Franciskus 2018 återupptogs i full kyrklig gemenskap, och kritiken som framförts mot detta, bland annat av kardinal Zen. Vermander hänvisar också till Franciskus brev till kinesiska katoliker, som publicerades strax efter att det provisoriska avtalet skrivits under. Där talar påven om att kinesiska katoliker kan ”bidra profetiskt” till samhällets bästa, vilket också kan inkludera kritiska uttalanden. Benoît Vermander och kardinal Bo talar båda om sanning och kritik men har helt olika angreppssätt. Frågan är vad som bäst tjänar relationen till Kina, hård öppen kritik och konfrontation eller intern subtil kritik och långsam påverkan genom att vara en förebild i vardagen.

Fredrik Fällman är docent i sinologi vid Göteborgs universitet.

Ur Signum nr 5/2020.