Vad är nytt i Vatikanens syn på Palestina?

Tillkännagivandet att en omfattande överenskommelse mellan Heliga stolen och den Palestinska staten kommer att ratificeras ”inom en nära framtid” har utlöst olika reaktioner. Medierna har fokuserat en stor del av intresset på det faktum att detta initiativ innebär att man erkänner en stat som i själva verket ännu inte existerar, eftersom den saknar fastställda gränser och verklig suveränitet. Somliga anser att det är något helt nytt, medan andra har betonat att erkännandet inte alls är en nyhet.

Å ena sidan är det sant att den Heliga stolen numera tar erkännandet av Palestina för givet. Deklarationen från Vatikanen tillkännagavs dagen efter den omröstning i november 2012, som tillerkände Palestina icke-medlemskap och observatörsstatus i Förenta Nationerna och välkomnades av alla i Vatikanen. Från och med då började Vatikanstaten använda benämningen ”Staten Palestina” i alla officiella dokument och kommunikéer och påven Franciskus använde denna benämning i de officiella uttalanden han gjorde under sin resa i det Heliga landet i maj 2014. Vid de två tillfällen då president Abu Mazen besökt Vatikanen efter omröstningen i FN, har man refererat till honom som ”president i staten Palestina”, vilket man också gjorde vid lördagens audiens hos påven. På sätt och vis kan man säga att staten erkändes redan för två år sedan.

Å andra sidan går det emellertid inte att förneka att det är något nytt i gårdagens tillkännagivande. Den diplomatiska överenskommelse man nått fram till i texten och den ömsesidiga ratificeringen av den utgör ytterligare ett viktigt steg framåt i så måtto att benämningen ”Staten Palestina” kommer att finnas i ett nyckeldokument av stor betydelse för relationerna mellan den Heliga stolen och palestinierna. Dokumentet kommer att påverka talrika konkreta aspekter av katolska kyrkans liv i de områden som behärskas av Palestine National Authority.

Vatikanen har förordat en tvåstatslösning i decennier, i såväl påvliga tal som officiella dokument och den ömsesidiga överenskommelsen beträffande frågor som gäller de kristna grupperna i Heliga landet kunde inte annat än erkänna det faktum att palestinierna betraktar sig som en statsbildning, fastän de ännu inte har en och att man i varje dokument använder den benämningen. Israels reaktion, som uttalades av dess utrikesminister, var väntad. Den uttryckte besvikelse över Vatikanens beslut, ”som inte gynnar fredsprocessen”. Men beträffande detta konstaterande är det emellertid värt att notera, att bara 24 timmar efter att premiärminister Netanyahu bildat sin nya regering, kungjorde han byggandet av 900 nya bostäder för bosättare i Ramat Shlomo, en bosättning i östra Jerusalem. Man måste då fråga sig hur detta steg kommer att gynna fredsprocessen. Det skall bli intressant att se vilken effekt offentliggörandet av överenskommelsen med palestinierna kommer att få på de långa bilaterala förhandlingarna mellan den Heliga stolen och staten Israel, vars slutförande alltid tycks vara nära, men aldrig avslutas.

Debatten över erkännandet av Staten Palestina får inte överskugga andra avsnitt i dokumentet, som verkar bli betydelsefulla. De har inte offentliggjorts, men sammanfattades av undersekreteraren för relationerna med andra stater, fader Antoine Camilleri, som leder Vatikanens förhandlingsdelegation. Efter att ha nämnt att ingressen uttrycker en förhoppning om en tvåstatslösning (som förutsätter fullt erkännande av staten Israels existens) förklarade han att överenskommelsen innehåller ”ett mycket omsorgsfullt och detaljerat kapitel om religions- och samvetsfrihet”. Texten anger ett antal grundläggande punkter rörande dessa rättigheter, som berör alla som lever och arbetar i de palestinska områdena. Garantier beträffande respekt för gudstjänstlokaler, frihet för kyrkan att verka, skydd för dess sociala och karitativa verksamhet, samt rätten att främja kommunikation, har angetts i klartext.

”Då överenskommelsen berör kyrkans närvaro i det land där kristendomen föddes är den av mycket stort värde”, enligt fader Camilleri. ”Dess erkännande av kyrkan och religionsfrihet borde kunna följas av andra länder, inklusive dem med muslimsk majoritet och visa att ett sådant erkännande inte är oförenligt med det faktum att en majoritet av landets befolkning bekänner sig till en annan religion.”

Andrea Tornielli, Vatican Insider/La Stampa, 2015-05-14