Välkommen utredning om svenskt Förintelsemuseum

av PER HÖJEBERG

Statliga utredningar är inte något som normalt recenseras i denna kulturtidskrift, då de oftast uppehåller sig vid administrativa och tekniska frågor. Den 15 april i år presenterades dock en utredning av en lite annan karaktär: Sveriges museum om Förintelsen (SOU 2020:21). Utredningen, som har letts av professorn i etnologi Birgitta Svensson, har under ett år undersökt ”hur ett museum för att bevara och föra vidare minnet av Förintelsen ska inrättas”. Det är en gedigen utredning som inte enbart uppehåller sig vid praktiska detaljer, utan som även hanterar mer djupgående frågor kring Förintelsens plats i den svenska och europeiska historiekulturen och de moraliska och existentiella frågor som denna katastrof väcker.

Redan år 2003 fick Sverige en statlig institution som skulle hantera denna fråga: Forum för Levande historia, FLH. Utredningen konstaterar dock att FLH fick ett allt för vitt och pedagogiserat uppdrag, att dokumentationen av och minneskulturen kring Förintelsen kommit allt för mycket i bakgrunden, på bekostnad av allmänna resonemang kring alla människors lika värde. Utredningen slår nu fast att ”genom att inrätta ett museum betonas att Sveriges relation till Förintelsen och minnen och berättelser från överlevande från Förintelsen med anknytning till Sverige är ett kunskapsområde i sin egen rätt”. Det betonas vidare att detta museum bör ”i sin basutställning tydligt och fördjupat fokusera på Förintelsen som historiskt skeende. Det bör ha en tydlig plats för berättelser från överlevande och därtill ta utgångspunkt i kopplingen mellan Förintelsen och det land som museet ligger i.”

Det är alltså Sveriges anknytning till och roll i Förintelsen som skall hanteras av detta museum. Det blir ett uppdrag med både politisk och etisk sprängkraft och kommer just därför att bli mycket intressant och fruktbart. Museet kommer säkerligen att bli inte bara en dokumentationscentral för ett antal berättelser utan även ett centrum för reflektion och rannsakan, där moraliska och etiska frågor kommer att bearbetas.

Redan de två bilder som pryder omslaget på den drygt 300 sidor långa utredningen visar på det spänningsfält som döljer sig bakom Sveriges förhållande till Förintelsen.

Framsidan visar på en hjältemodig svensk insats, Svenska Röda Korsets räddningsaktioner i krigets slutskede. De vita bussar som åkte ner till koncentrationslägren i norra Tyskland och förde hem några spillror av mänskligt liv till Sverige. På baksidan finns en skammens artefakt avbildad, ett tyskt pass med ett rött J instämplat, för att markera att innehavaren var jude. En åtgärd som infördes på svensk och schweizisk begäran, så att dessa länder lättare skulle kunna avvisa judiska flyktingar som sökte sig till dessa länder. Sveriges roll i Förintelsen var alltså i högsta grad ambivalent. Vårt land spelade både rollen som räddare och medlöpare. Det är ett spänningsfält som kommer att målas upp på detta museum, både det praktiska politiska handlandet och moraliska ställningstaganden, eller rättare sagt bristen på moraliska ställningstaganden.

Utredningen sätter även in Förintelsen i ett vidare europeiskt perspektiv. ”Förintelsen är en avgörande händelse i Europas historia, inte bara för de miljoner som förföljdes och mördades utan även för efterkrigstidens syn på humanism och etik. Ett fokus för museet ska ligga på hur samhället och historien förändrats och fortfarande påverkas av Förintelsen.”

Ingen som reflekterar över det mänskliga handlandet kan gå runt denna händelse, och etiker eller moralteologer måste förhålla sig till den på något sätt. Vissa har uttalat tvivel om att en etisk reflektion över huvud taget är möjlig efter Auschwitz, andra påpekar att en etisk reflektion just på grund av Auschwitz är mer angelägen än någonsin.

Det har nu gått 75 år sedan koncentrations- och förintelselägren befriades och denna katastrof stoppades. De överlevandes skara minskar och snart finns deras berättelser enbart i nedtecknad eller inspelad form. Den levande kontakten med denna katastrof försvinner och därmed inleds en ny fas i bearbetningsprocessen. Förintelsen har blivit en del av en europeisk berättelse och den etiska problematiken har vidgats, inte minst gäller det frågan om skuld och ansvar. Länge distanserade sig Sverige från denna diskussion, men de senaste 20–30 åren har även vårt land tvingats inse att Sverige spelade en betydligt större roll i detta drama än vad som tidigare erkänts.

Det pågår en reflektion över hela Europa kring denna kluvenhet, där olika länder dock hanterar denna spänning på lite olika sätt. Offerskap och hjältemodiga insatser är det lätt att hantera, svårare är det att hantera medlöperiet som var mycket utbrett i alla Europas länder, ockuperade eller inte. Förutom att det historiska avståndet till Förintelsen har ökat, har nya politiska förutsättningar lett till en fördjupad reflektion kring det egna landets roll och ansvar. Detta har även lett till en ny typ av förnekande av Förintelsen. Detta fenomen är numera inte enbart begränsat till olika extremistgrupper utan har även blivit en del av en mer allmän politisk arena. Denna problematik tar utredningen fasta på och konstaterar att: ”Detta är en pågående trend särskilt i flera länder i östra Europa, men något som även kan förekomma i Sverige och på andra platser när olika länders agerande i relation till Förintelsen diskuteras i offentligheten. Snarare än att rakt av förneka Förintelsen, förvanskas i stället oftare Förintelsens innebörd och olika länders delaktighet i nazisternas folkmord relativiseras, presenteras på tendentiösa sätt eller skyls över.”

Insikten att Förintelsen är en hela Europas angelägenhet har vuxit sig starkare under senare år, vilket visar sig inte minst i skolans undervisning i hela Europa. I den svenska grundskolans läroplan är Förintelsen den enda historiska händelse som inte får hoppas över, i övrigt har de svenska historielärarna stora friheter. Den händelse som tidigare inte fick hoppas över var reformationen, en intressant förskjutning.

Utredningen målar upp ett före, under och efter. Orsakerna som gjorde Förintelsen möjlig skall lyftas fram, Sveriges ställningstagande under Förintelsen skall belysas, och inte minst skall sensmoralen, konsekvenserna av den behandlas.

Vad gäller orsakerna till Förintelsen måste förstås årtusenden av europeisk antisemitism behandlas, något som inte var en tillräcklig, men dock en nödvändig, orsak till Förintelsen. ”Ett svenskt museum om Förintelsen behöver därför behandla den svenska antisemitismen och Sveriges relation till Nazityskland före och under de inledande krigsåren.” I detta sammanhang kommer naturligtvis årtusenden av kristen antisemitism upp på bordet.

Denna utredning och det kommande museet väcker alltså frågor och manar till ställningstaganden och debatt. Utredningen finns tillgänglig på Kulturdepartementets hemsida. Den är väl värd att läsa för ett vitt spektrum av svenskar, inte minst för personer som i sin dagliga gärning hanterar värdegrundsfrågor.

Per Höjeberg är fil. dr i historia, universitetslektor vid Institutionen för de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnenas didaktik vid Stockholms universitet.

Ur Signum nr 6/2020.