Var P O Enquist en kristen författare?

av JOHN SJÖGREN

I söndags kom beskedet att P O Enquist gått bort. Utan tvekan en av våra allra främsta och mest mångsidiga författare. Tidningarnas kultursidor fylldes dagen efter med hyllningar. Två texter är särskilt värda att nämna, då de på varsitt mycket fint sätt lyckades ringa in författarskapet: Therese Erikssons understreckare i Svenska Dagbladet och Leif Zerns minnesruna i Dagens Nyheter. I den senare återfinns en formulering som är värd att reflektera kring. Leif Zern skriver: ”Jag vet inte om han trodde på Gud – kristen var han i alla händelser.”

Hur förhåller det sig egentligen med den saken? Är det riktigt att kalla Enquist för en kristen författare? Om än inte särskilt troende? Enquist var den sista att lämna oss av den västerbottniska trio som för alltid skrivit in sig i den svenska litteraturhistorien, där Sara Lidman och Torgny Lindgren är de andra två. Alla dessa tre författare var djupt präglade av den väckelsefromhet som länge var en självklar del av den västerbottniska kulturen. Lidman var en av våra mest bibelsprängda författare. Torgny Lindgren var utan tvekan kristen; katolsk konvertit i vuxen ålder och varje bok, som han själv hävdade, skulle läsas som en teologisk avhandling.

Med Enquist var det annorlunda. Han hade inte Lindgrens filosofiska och teologiska bildning. Hans skarpsinne låg mer på det psykologiska planet och i förmågan att se och skapa oväntade samband i romaner och pjäser som stundtals kunde bli närmast oändligt mångskiktade. Det var, för att än en gång låna ett uttryck från Leif Zern, berättelser där ”allt speglas i allt”. I denna mångtydiga poetik fanns den kristna föreställningsvärlden ständigt närvarande. Enquist hade den ju med sig sedan barndomen. Men han använde sig av den på ett alldeles eget och smått skruvat sätt.

P O Enquist. Foto. Wikimedia Commons.

I den märkvärdiga pjäsen I lodjurets timma är Gud en katt. I romanen Kapten Nemos bibliotek kan en sekvens ur Nalle Puh förvandlas till en av Jesu liknelser. I Enquists värld kan man vilja dö i Guds armveck, gömma sig i såret i den korsfästes sida. Guds röst hör man, kalla vinternätter, i telefontrådarna som går in i det gröna huset (där Enquist växte upp); den flera gånger återkommande ”himlaharpan”. Återuppståndelsen är också ett återkommande tema, om det så gäller den döda katten i I lodjurets timma eller den alkoholiserade pappan som Selma Lagerlöf i pjäsen Bildmakarna ska låta återuppstå i sina berättelser – inte som det var, utan som det borde vara.

Enquist var med andra ord öppen för den religiösa erfarenheten, och fann ofta särpräglade sätt att gestalta den på. För Enquist var det religiösa en djup underström inom människan, besläktad med en annan lika stark och djup underström: erotiken. I det erotiska mötet kunde dörren till det transcendenta öppna sig. Och i den stora romanen om den svenska pingströrelsens grundare Lewi Pethrus, Lewis resa, fann Enquist samband mellan den extatiska och utlevande pentekostala andligheten och erotiken. Något som han delvis fick kritik för, men som förmodligen var alldeles rätt.

Det går inte heller att blunda för att Enquists självbiografiska roman Ett annat liv är en historia om frälsning. I den bokens avslutande del berättar Enquist om en resa ned i helvetet, om de mörka år på 80-talet när han nära nog söp ihjäl sig. I slutet av romanen flyr han från ännu ett behandlingshem, beläget på Island, och beger sig ut i natten för att dö i snön. Men där, på den absoluta botten, kommer frälsningen.

I ett samtal med Eric Schüldt, gjort för Expressen, får Enquist frågan när han bad senast i vuxen ålder. Det har han aldrig gjort, säger han. Han tror nämligen inte att Gud finns. Bad du inte ens där i snön på Island, frågar Schüldt. ”Jo”, säger Enquist, ”jag tror att jag bad.” ”Och vad blev svaret?”, frågar Schüldt. ”Att jag ställde mig på mina ben och gick. Och blev på det sättet räddad.” Så lägger han till: ”Om jag hade gjort det även utan bön, si det vet jag inte.”

En bön till en Gud som inte finns, alltså. Jo, Leif Zern hade nog rätt i sin formulering. Enquist var inte särskilt troende. Men i alla händelser, och i synnerhet när det verkligen gällde, trots allt kristen.

John Sjögren 2020-04-29

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna. 

Lyssna på samtalet mellan P O Enquist och Eric Schüldt via länken här.

Läs Leif Zerns text via länken här.

Läs Therese Erikssons understreckare via länken här.