Varför delar tiggarfrågan Sverige?

av SUSANNA HAKELIUS POPOVA

Tiggare på gatan ger svenskarna konvulsioner. För att börja med det som är bra – så skönt att vi fortfarande berörs av det faktum att fattiga människor sitter på gatan och ber om pengar till uppehälle. Vi har inte vant oss, inte blivit förhärdade, varken accepterat eller gett upp. Tiggarna på våra gator väcker fortfarande frågor.

Sedan till frågorna: är tiggeri att betrakta som ett arbete? Kan det förbjudas? Är det organiserat? Förlänger det lidandet eller är det en lösning?

Och så finns det några påståenden, där särskilt ett sticker ut: Man kan inte förbjuda fattigdom.

Och svaren går att dela längs önskan att förbjuda tiggeriet, eller upprördhet in till benet av tanken på att människor inte ska få välja att sitta på gatan och be om sitt levebröd.

Varför delar tiggarfrågan Sverige? Kanske vår historia härbärgerar en del av svaret. Det är ett faktum att människor dog av svält i Sverige, så nära som för bara 150 år sedan. Åren 1867, 1868 och 1869 upplevde vi hungerkatastrofer i olika delar av Sverige, beskrivet till exempel av Magnus Västerbro i Svälten. Hungeråren som formade Sverige, (2018).

Ute i Europa engagerade man sig. The Times of London skrev den 17 oktober 1867: ”… barnens rop efter bröd och den stilla klagan från män och kvinnor som håller på att dö av brist på det”. Det handlade om Norrland och hjälp sändes från andra länder.

När människor nu sätter sig utanför mataffärerna och ber oss om pengar, är det väl inte långsökt att tro att erfarenheten av svält­åren finns i vårt kollektiva medvetande? Där rör sig också alla våra olika erfarenheter av eget eller andras lidande, av hur familjer och släkter på skilda sätt levt genom dödlig hunger och olika erfarenheter av hur individens och samhällets fattigdom utrotats.

När det, oftast romska, handlingsmönstret läggs ovanpå bleknade bilder av dem som dog och dem som klarade sig i det gamla Sverige, ser vi olika saker. Och det rastret gör oss nästan oförmögna att förstå vår meningsmotståndare. Och så detta att hungersnöden blev startskottet för massemigrationen, främst till Amerika. Vad betyder det för oss som kollektiv att vissa lämnade oss för att överleva? Vilka är då vi som blev kvar? Ser vi annorlunda på hot och överlevnad än de som emigrerade?

Vi kommer inte till konsensus om en politisk lösning av tiggarfrågan, genomförd på svensk mark. De djupa skillnaderna mellan dem som hade nära som dog, dem som lämnade landet och dem som knappt märkte att något hänt eller ville glömma, är för stora. En politik som inte splittrar oss mer än i dag, måste antagligen innebära att vi söker lösningar i de länder vars medborgare tigger i Sverige.

En av dem som ägnat tid att tänka igenom frågan är författaren Merete Mazzarella. Hon skrev nyligen: ”För egen del tycker jag att en gräns är överskriden om en tiggare uppmanar mig att gå till bankomaten” (SvD 30/9).

För henne är säkerligen min text lika märklig som hennes gränsdragning är för mig. Jag försöker vänja mig vid tanken att vi har så svårt att hitta en kompromiss. Trots att ingen vill att tiggarna sitter där.

 

Susanna Hakelius Popova är journalist och författare.

 

Detta är en gästkrönika i Signum nr 7/2019.