”Älsken edra fiender”

Av E. Wessel

Predikan på 21 söndagen efter pingst

”Då kallade hans herre honom till sig och sade till honom: Du onde tjänare, jag har efterskänkt dig hela skulden. Borde då icke även dit hava förbannat dig över din medtjänare?” Matt. 18: 32–33.

Vem känner sig icke illa berörd av den obarmhärtige tjänarens handlingssätt? På hans bön om uppskov efterskänkte honom hans herre hela den ofantliga skuld han aldrig kunde betala. Strax därpå mötte han en av sina medtjänare, som var honom skyldig den obetydliga summan av hundra silverpenningar. ”Och han tog honom fast, grep honom vid strupen, … och lät kasta honom i fängelset, till dess han betalade skulden.” Är det då förunderligt, att hans herre med den obarmhärtige tjänaren förfar efter hela sin stränghet? Var han icke berättigad att säga till honom: ”Du onde tjänare, jag har efterskänkt dig hela skulden. Borde då icke även du hava förbarmat dig över din medtjänare?”

Detta är liknelsen. Tillämpningen göres av Frälsaren själv. ”Så skall ock min himmelske Fader”, säger han, ”göra eder, om I icke av hjärtat förlåten var och en sin broder”. Med anledning av denna liknelse skall jag i dag tala till eder om budet om kärleken till fienden. För att övertyga eder om nödvändigheten att uppfylla detta bud, säger jag: Gud är berättigad att befalla oss att vi förlåta oförrätter, som man tillfogat oss.

Han är berättigad därtill såsom herre, såsom fader, såsom förebild, såsom domare; såsom herre genom den lag han föreskriver oss; såsom fader genom de välgärningar, varmed han överhopar oss; såsom förebild genom det exempel han giver oss; såsom domare genom den förlåtelse han i ena fallet vägrar, i andra fallet lovar oss. Må vår gode Frälsare, som är så angelägen om att vi göra vad hans himmelske Fader föreskriver, giva sin välsignelse till vår betraktelse.

I.
För att förebygga missförstånd får jag först säga några ord om vad som är befallning i budet om kärleken till fienden och om vad som är endast ett råd. Befallning är först och främst, att vi varken göra eller önska ovännen något ont, att vi avstå från all hämnd enligt Herrens ord: ”Hämnen eder icke själva; ty det står skrivet: min är hämnden, jag skall vedergälla”. (Rom. 12: 19) Detta utesluter icke att vidtaga lagliga åtgärder för att få gottgörelse för liden oförrätt, i synnerhet när det handlar om större skada till ära eller förmögenhet, förutsatt att det icke sker av hämndlystnad. Befallning är vidare att icke utesluta fienden från de kärleks- och hövlighetsbevis den allmänna kärleken fordrar. Så är det till exempel otillåtet att icke besvara ovännens hälsning på gatan eller att icke vilja tala med honom, då den ömsesidiga ställningen förpliktar därtill. Otillåtet vore även att utesluta honom från den allmänna bönen, från de vanliga allmosorna eller att icke vilja hjälpa honom, när han är i nöd och man kan hjälpa honom. Allt detta skulle andas hämnd. Men att företrädesvis göra ovännen något gott, då han icke befinner sig i ett nödläge, att återknyta vänskapens band, varigenom han förr varit förenad med oss, detta och dylikt är icke ett bud, utan ett råd, som ädla, storsinta själar väl taga sig till efterrättelse. Anmärka får jag ännu, att man ej bör förväxla känslan med viljan. Mot vår vilja kunna känslor av agg och hämndlystnad resa sig i vårt hjärta; om viljan icke samtycker och vi efter förmåga bekämpa dem, så synda vi icke mot budet om kärleken till fienden.

Efter dessa förklaringar kommer jag till vårt egentliga ämne. Jag sade: Gud är berättigad att fordra av oss förlåtelse för lidna oförrätter och detta i första rummet såsom herre genom den lag han givit. Förnimmen Frälsarens ord i bergspredikan: ”I haven hört, att det är sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger eder: Älsken edra fiender, gören gott mot dem, som hata eder, och bedjen för dem, som förfölja och baktala eder” (Matt. 5: 43-44). Detta är icke ett råd, utan ett bud; ty Herren tillägger: ”på det att I mån vara eder Faders barn, som är i himmelen.” Vad som är nödvändigt till att uppnå eller bevara Guds barnaskap, kan icke anses blott som ett råd. För övrigt är budet att förlåta oförrätter så gammalt som religionen. Du skall älska din nästa och hata din fiende, detta var ett ord av fariséerna, vilka förfalskat den mosaiska lagen. Jesus Kristus har icke infört en ny lag, då han sade: ”Älsken edra fiender.” Han har blott på nytt inskärpt den lag, som slocknat i människors minne. ”Men jag säger eder: Älsken edra fiender.” Med vilket eftertryck betonar icke Frälsaren detta bud!

Vad är således det kortaste, det avgörande svaret på alla ursäkter, varav hämndlystnaden brukar begagna sig till sitt försvar? Det är: Gud vill det! Kan däremot något invändas, som håller streck? Du säger kanske: Detta offer kostar mig för mycket. Gud vill det! Kosta vad det vill; det finns ingenting, som icke bör offras åt Gud. En annan säger måhända: Det överstiger min naturs krafter. Gud vill det! Han fordrar det icke av dig enligt din natur, utan enligt sin nåd, som är mäktig att understödja dig. Men, säger du, jag känner inom mig en motvilja, som jag icke kan övervinna. ”Du misstager dig”, svarar den helige Hieronymus. ”Om Gud befaller något, så är det också möjligt; ty Gud kan icke befalla något omöjligt.” Men du tänker kanske, vad skall världen säga? Låt den säga vad den vill. Guld vill det! Du har icke att rätta dig efter världens falska begrepp, utan efter Guds befallning: ”Jag säger eder: Älsken edra fiender.”

II.
Dock icke blott genom tvungen lydnad vill Gud förmå oss att iakttaga hans heliga lag. Fordrar han, att vi skola förlåta, så gör han det mer i sin egenskap av välgörande fader än av lagstiftande herre. Om han befallde oss att älska våra fiender för deras egen skull, kunde hans bud förefalla oss hårt. Ty om vi se på fiendens person, finna vi hos honom blott det, som för oss är misshagligt, ja motbjudande och upprörande. Vad gör nu Gud? Han vänder våra blickar bort från den förolämpandes person hän till sig själv. Han säger icke: Förlåten honom för hans skull, utan för min skull. Han säger icke: Förlåten honom, emedan han förtjänar det. Nej, han säger: Förlåten honom, emedan jag förtjänar det, jag, eder och hans fader. På så sätt rörde Jakobs söner sin broder Josefs hjärta, honom, vilken de så svårt förorättat. Efter faderns död fruktade de, att Josef kunde hämnas på dem. De sände därför bud till honom och läto säga honom: ”Din fader bjöd oss före sin död: Så skolen I säga till Josef: käre, förlåt dina bröder vad de brutit och syndat; förlåt din faders Guds tjänare vad de förbrutit” (1 Mos. 50: 16-17). När Josef tänkte på sin fader Jakob, av vilken han så ömt älskades, rördes han till tårar och långt ifrån att utbrista i hotelseord mot sina bröder, sade han till dem: ”Frukten icke! I tänkten ont emot mig, men Gud har vänt det till det goda. Jag skall försörja eder och edra barn.”

Mina åhörare! Jag kommer till eder icke i en jordisk faders, utan i den himmelske Faderns namn; jag talar till eder å Guds vägnar, som är eder skapare; i hans namn, som är eder återlösare. När I någon gång tänkt på alla de välgärningar eder skapare och återlösare bevisat eder, haven I visst med David fulla av tacksamhet utbrustit: ”Varmed skall jag vedergälla Herren allt vad han gjort mig.” Kanske haven I längtat efter ett tillfälle att genom ett säkert kännetecken visa honom eder tacksamma kärlek. Söken icke efter något annat än detta. Om I av hjärtat förlåten edra ovänner, veten I, att I älsken Gud. Varför? Emedan endast kärlek till Gud kan förmå eder att förlåta. Det är icke naturen, som driver eder därtill; den sätter sig emot. Det är icke världen; hon hyser motsatta grundsatser. Gud ensam, kärlek till Gud ensam kan förmå eder därtill. Är det icke den största tröst jag kan hava på jorden, att veta att Gud älskar mig och att jag älskar honom? Måste icke den tanken förmå mig att av hjärtat förlåta min ovän för min himmelske faders skull; för hans skull, vilken jag älskar och av vilken jag är älskad?

III.
Behövs det vidare ett stort exempel, som uppmuntrar oss att älska våra fiender? I finnen det mest lysande hos Gud själv. Vem kunde göra en invändning mot den slutledning, som herren i vårt evangelium gör: ”Jag har efterskänkt dig hela skulden; borde då icke även du hava förbarmat dig över din medtjänare?” Om jag förehölle en var av mina åhörare, mig själv icke undantagen, allt vad Gud under hans liv efterskänkt honom, om jag förehölle honom styggelserna av en ond vana med dess skamliga begär och gärningar, varvid han dödat sitt samvete och kvävt Guds röst i sitt inre, varvid han trampat Guds lag under fötterna, varvid han liksom hånat Gud och föredragit en liten jordisk fördel, ett uselt nöje framför honom, som är det högsta, oändliga goda: kunde då icke Gud tillropa även oss: ”Du onde tjänare, jag har efterskänkt dig hela skulden.” Jag har förlåtit dig allt, jag, världsalltets herre och skapare; jag har förlåtit dig allt, dig, en stackars varelse, som jag dragit ur intets avgrund. Du onde tjänare! Jag hade kunnat störta dig i evigt fördärv; men jag har sökt efter dig för att rädda dig. Jag har liksom glömt min storhet och förlåtit dig din ofantliga skuld, och du vägrar att förlåta din ovän en skuld, som fullständigt försvinner mot den, i vilken du stod hos mig.

IV.
Slutligen är Gud såsom domare berättigad att fordra av oss förlåtelse för lidna oförrätter, såsom domare genom den förlåtelse han i ena fallet vägrar, i andra fallet lovar oss. Hören Herrens hotelse! ”En dom utan barmhärtighet”, säger han genom aposteln Jakobus (2: 13), ”kommer över den, som icke övat barmhärtighet.” Visserligen finnes i Guds kyrka en barmhärtighetens domstol. Gud har givit sina befullmäktigade, de andliga domarne, makten att förlåta synder. Men denna makt upphäves, om syndaren underhåller i sitt hjärta hat mot sin ovän. Då skall domaren avvisa syndaren och säga till honom: ”En dom utan barmhärtighet över den, som icke utövat barmhärtighet.” Enligt Guds vilja skall prästen fördubbla sin möda och omsorg för att försona den sjuke på dödsbädden med hans skapare, men om han ej kan beveka honom till att förlåta sin ovän, kan han i detta ödesdigra ögonblick icke göra bruk av sin makt. Den sjuke dör då utan de heliga sakramenten, dör förkastad av Gud. På honom går då Herrens ord i uppfyllelse: ”En dom utan barmhärtighet över den, som icke övat barmhärtighet.”

Månne denna dom förekommer eder för hård? Besinnen då, att ingenting är så främmande för Jesu Kristi ande, som hatets och hämndens ande. I kännen Frälsarens sista önskan, så att säga hans yttersta vilja, vilken han aftonen före sin död framförde för apostlarna: ”Älsken varandra”, sade han till dem, ”såsom ock jag älskat eder. Därpå skola alla känna, att I ären mina lärjungar, om I haven kärlek inbördes.” Och dagen därpå hören I honom på korset bedja för sina mördare: ”Fader, förlåt dem; de veta icke vad de göra.” Så talar, så handlar Frälsaren. Är det då förunderligt, att Gud genom aposteln Jakobus hotar oss: ”En dom utan barmhärtighet över den, som icke övat barmhärtighet”?

Ännu mer: Vi själva lämna Gud rättigheten att icke förlåta oss, med mindre även vi förlåta. ”Förlåt oss våra skulder”, säga vi i Herrens bön, ”såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.” När du nu med hatfullt och hämndlystet sinne så beder, vad säger du då till Gud? Herre, liksom jag i mitt hjärta hyser hat mot min ovän, så hys även du hat mot mig. Såsom jag aldrig vill se denna människa, så låt även du mig aldrig se ditt ansikte i himmelen. Arbeta på min undergång, liksom jag arbetar på min oväns; betäck mig i helvetet med skam, liksom jag här på jorden gärna skulle se honom överhopad med skymf och smälek. Förlåt mig, Herre, icke mer än jag förlåter min nästa. Jag förbliver alltid hans fiende; förbliv du också alltid min. Jag väntar på tillfällen att hämnas på honom; begagna även du dig av alla tillfällen att hämnas på mig. Jag vill aldrig göra honom något gott; neka ock du mig all ynnest, all hjälp, allt gott. Är det icke en hemsk bön? Herren kommer att höra den, om icke förr, så på domedagen. ”Genom dina egna ord”, skall han säga, ”dömer jag dig”. Du har hundra gånger bett mig, att jag skall förlåta dig, såsom du förlåter din fiende. Du har icke förlåtit honom; så förlåter jag ej heller dig. Gå bort ifrån mig! Genom dina egna ord dömer jag dig. Du är din egen domare, du själv har avkunnat domen över dig.

Huru tröstrikt däremot är icke ett annat ord av samme domare. Det gäller dem, som av hjärtat förlåta. ”Ingen vet”, heter det hos Predikaren (9:1), ”om han är värd kärlek eller hat”, nämligen från Guds sida. Vad vi veta, är, att vi hava syndat; men vi veta icke med full säkerhet, att Gud har förlåtit oss våra synder. Det gives likväl ett osvikligt medel att skaffa oss visshet om syndernas förlåtelse. ”Förlåten”, säger Herren (Luk. 6: 37), ”så skall eder förlåtas”. Vilken grundad anledning till hopp ligger icke i detta korta ord! Behjärten det väl! Gud säger icke: Förlåten, och vissa synder skola eder förlåtas; förlåten, och många synder skola eder förlåtas; förlåten, och senare, sedan I lämnat mig full upprättelse, skola edra synder förlåtas. Nej, han säger: Förlåten, och edra synder, vilka som helst de äro och om de än vore talrika såsom hårstråna på edra huvud, skola förlåtas. Han säger icke: de skola förlåtas efter mångåriga, svåra botövningar. Han säger helt enkelt: ”Förlåten, så skall eder förlåtas”. Om jag således för Guds skull, av kärlek till Gud förlåter mina vedersakare, kan jag lika säkert förlita mig på mina synders förlåtelse, som på Guds osvikliga trohet. Jag kan då förtröstansfullt framträda till honom och säga: Jag har förlåtit. Du har sagt: ”Förlåten, så skall eder förlåtas.” När jag nu biktar, hör jag av din egen mun din ställföreträdares ord: Jag avlöser dig från dina synder. Gå i frid!

Jag underlåter att en gång till kort framföra de fyra bevekelsegrunder, som måste bestämma eder att förlåta lidna förolämpningar och oförrätter. Jag tager för givet, att var och en av eder, som i sitt hjärta hyst agg, hat och hämndbegär mot sin nästa, skall nu instämma i mina ord: Min Herre och min Gud! Av hjärtat förlåter jag alla, som någonsin kränkt eller förorättat mig; jag hyser nu mot dem uppriktig välvilja och kärlek. Ja, jag gör det; ty då har jag rätt att kallas ditt barn, som älskar dig. Jag gör det; ty då vet jag, att jag får förlåtelse för min stora syndaskuld. Jag gör det; ty då har jag grundat hopp att en gång få skåda dig ansikte mot ansikte för att i all evighet deltaga i änglarnas och helgonens salighet och härlighet. Amen.