– Strindbergs entusiasm för katolicismen: en fråga om religiositet eller om identitet?
August Strindberg skulle livet ut experimentera med olika vetenskapliga, litterära och religiösa ståndpunkter. Detta framgick tydligt under konferensen Strindberg och religionen som arrangerades av Linköpings universitet, Pilgrimscentrum och Svenska kyrkan i Vadstena mellan den 14 och 16 februari 2012. I sitt öppningsföredrag talade Björn Sundberg om Strindberg som en ”villrådig sökare” som försöker ”finna ordning i oredan”, som strävar efter att ”skapa mening i ett mönster som kan övervinna kluvenheten”.1 Strindberg är ”ingen partianhängare” och kommer alltid att ompröva sina ställningstaganden. Ändå skulle allt ha en mening. Strindbergs uppfattning att ”allt tjänar” skulle bli ett rättesnöre för honom efter Infernoperioden.
Strindberg har oftast, och med rätta, förknippats med Swedenborg, ockultismen, spiritismen, teosofin och buddhismen, men katolicismen har varit helt bortglömd eller nämnts i förbigående som ett exotiskt drag. Ändå har katolicismen varit av stor betydelse för Strindbergs produktion. Runt 1900 är Strindberg mer än någonsin mottaglig för den katolska traditionen och många av hans dramatiska och (själv)biografiska texter präglas av den. Men han är fast besluten att inte bli katolik. Till sin vän Leopold Littmansson skriver Strindberg den 26 mars 1899: ”Jag är icke katolik endast amatör och kan icke binda mig i någon bestämd form.” Att binda sig var för Strindberg det kanske mest avskyvärda som kunde hända honom. Fri skulle han vara och fri var han!
I modernitetens gryning gör sig Strindberg till ”amatörkatolik”,2 men vilken sorts amatörism handlar det om? Och på vilket sätt präglas Strindbergs texter av denna tradition? Avslutningsvis kan det vara värt att reflektera över hans avsikter och motivationer.
För att svara på frågan måste vi först förflytta oss till Paris där han bodde i minst två omgångar på 1890-talet och där han kanske starkast präglades av den katolska världen. Under hösten och vintern 1897 är Strindberg fullt upptagen med att skriva färdigt Legender och Jakob brottas och börjar vid sekelskiftet med ett nytt drama, Till Damaskus. Vid denna tid frekventerar han också andlighetens högborgar i Quartier Latin, såsom kyrkorna Saint-Germain-l’Auxerrois, Saint-Sulpice och Notre-Dame. Han börjar också läsa och köpa katolsk litteratur för att lära känna denna västerländska tradition. Talrika böcker relaterade till katolicismen kan fortfarande hittas i Strindbergs eget bibliotek, vare sig det handlar om skönlitteratur, mystik eller liturgiska och didaktiska verk om den katolska tron. Här kan nämnas några viktiga verk i Strindbergs samling av katolsk litteratur, som också cirkulerade bland 1800-talets antingen franska eller nordiska katoliker och som synes är de skrivna på olika språk: L’Imitation de Jésus-Christ av Thomas a Kempis, sL’Ornement des noces spirituelle av Ruysbrœk l’admirable, Die Bekenntnisse des heiligen Augustinus, Les Pensées av Pascal, Våra fäders tro av Gibbons, Den katholske kirkes skjønhed, folkelig fremstillet i den religiøse skikke og ceremonier av Rippel, Nouveau paroissien romain contenant les offices des dimanches et des principales fêtes, Leonard Goffines Religionshandbok för katholska församlingar, bönboken Skyddsengeln. Bönbok för katolske kristne. Förutom att Strindberg, genom att inskaffa katolsk litteratur, gör sig förtrogen med denna tradition är det fascinerande att se hur han väver in den i sitt verk och låter sig inspireras av detta kulturella arv. Det kan här vara av särskilt intresse att lyfta fram vad Strindberg förknippade med katolicismen.
Strindbergs romantiska katolicism
För Strindberg är katolicismen nära knuten till den ursprungliga kristendomen, en idealiserad och romantiserad kristendom, så som man finner den i Le Génie du christianisme av Chateaubriand, denna bok som enligt honom ”är rolig, flott, vacker, såsom Katolicismen i sitt ljusa sätt att se på tingen är gent emot protestantismen”.3 Enkelheten i en barnslig tro utan dogmer, frånvaron av protestantismens stränghet, återvändandet till ursprunget, traditionen och motståndet mot modernismen är alla starka lockelser för Strindberg. Den svenske författaren fascineras också av den katolska liturgin och strävar efter att förstå betydelsen av de katolska symbolerna, någonting som också förbryllade Chateaubriand.
Snarare än en uppsättning dogmer och teologiska ståndpunkter förnimmer Strindberg i katolicismen den ursprungliga kristendomen. I mycket var Strindberg lik andra nordiska konvertiter under 1800-talet för vilka katolicismen framstod som ”livsform och kulturellt system”.4
Men vad som också framkommer av Strindbergs texter, där han förefaller intagen av katolicismen, är aversionen mot protestantismen, ett återkommande tema hos de skandinaviska konvertiterna.5 Protestantismen, som han skriver till sin dotter Karin den 31 januari 1898: ”synes mig vara revoltörens religion, fritänkarens bottenlösa räsonneranden om tron, dogmatik, teologi, men ej religion”. Slutligen anklagar han den lutherska protestantismen för att vara en kylig rationalism.
En likhet mellan Strindberg och hans franska själsfränder är att dessa omvända intellektuella ”ansluter sig till en traditionell kristendom som stöder sig på uppenbarelsen snarare än på det intellektuella sökandet, på traditionen mer än på innovationen, på enkelhet mer än sofistikerade resonemang”.6 Strindberg vill inte veta av något tal om dogmatik, han eftersträvar ett icke-intellektuellt moraliskt och estetiskt system. Han ser i katolicismen ett rikt kulturellt arv ur vilket han kan ösa inspiration och skapa mening. Liturgin är därför inspirerande och visar sig vara ett nyckelbegrepp som Strindberg medvetet utnyttjar i sina nya religiösa dramer runt 1900. Det liturgiska greppet dubblerar effekten på scenen: den osynliga verkligheten materialiseras och tar människans sinnen i bruk för att upplevas. Många understrykningar i hans böcker, bland annat i Le Génie du christianisme och Goffines Religionshandbok för katholska församlingar, vittnar om och bekräftar hans intresse för påskens liturgi och det sakramentala livet med eukaristin i centrum som kommer fram i hans dramer. Jungfru Maria visar sig också oerhört betydelsefull för Strindberg och åskådliggör för hans protagonister vägen för att närma sig Gud och frälsningen, vilken författaren, liksom Jakob, brottades med.
Strindberg, kosmopoliten
Den estetiska aspekten i katolicismen är inte det enda som lockar; katolicismens kulturella och universella dimension har lika stark dragningskraft. Synonym med en västerländsk kultur och tradition symboliserar katolicismen, ”den allmänneliga kyrkan”, också en universell princip och en europeisk kulturell identitet för Strindberg som går emot den svenska identiteten. Bortom katolicismen skymtar Strindberg en väg för framtiden, närmare bestämt en väg till försoning: tanken på en ” stor kompromiss ” är född och uttrycks tydligt genom berättarens ord i Inferno: ”protestantismen är ett straff som ålagts Nordens barbarer; protestantismen är Landsflykten, den babyloniska fångenskapen, och återkomsten synes förestå, återkomsten till det förlovade landet. Katolicismens ofantliga framsteg i Amerika, i England och i Skandinavien profetera om den stora försoningen”.7 Det handlar om en religiös synkretism, en framtida religion, till vilken de andra konfessionerna kommer att ansluta sig. Strindberg gör antydningar om en sådan ”konfessionslös” universalreligion, som skulle kunna locka välkända skandinaviska konvertiter eller ej omvända sympatisörer (Cavallin, Fröding, Kleen, Hansson, Jörgensen, Garborg, Nyblom). Han återkommer regelbundet till tanken på en universell religion där judar, protestanter och katoliker skulle förenas. Bland annat denna idé hämtar han i Jacques-Bénigne Bossuets Correspondance avec Leibniz (1691–1693)om religiös synkretism, en av de franska böckerna om katolsk reformation som uppskattades mycket av epokens franska intellektuella konvertiter.
Universalismen i det katolska tänkandet verkar vara en central idé i Strindbergs egenartade katolicism, en betydelsefull princip som också är styrande när han skriver direkt på franska och strävar efter att erövra den litterära världen, med andra ord Paris. Den katolska franska litteraturen blev därför en framtidsväg som skulle ge Strindberg dels inspiration och skaparkraft, dels en identitet som kosmopolit.
För den svenske författaren symboliserar också katolicismen i högsta grad opposition och motstånd mot den liberala och konservativa makten. Strindberg arbetar med katolska teman, tydligen för att motverka den nationalistiska grundsyn han finner i Sverige och speciellt i den svenska litteraturen. Strindbergs ambition famnar andra horisonter än den svenska: han vill bli mottagen som europeisk författare. När han tillgodogör sig den katolska repertoaren i sin produktion blir han också anhängare till den katolska och litterära rörelse som speciellt omfattar Frankrike, med Huysmans, Bloy, Coppée och Bourget i spetsen.8 På så sätt utmärker sig Strindberg och hävdar sitt oberoende av det litterära, politiska och lutherska Sverige. När Strindberg lämnar Frankrike för gott och kommer tillbaka till sitt hemland i april 1898 vill han skapa sig en ny identitet. Genom att ta till sig den katolska rörelsen inom fransk litteratur får han chansen att bli en internationell författare i likhet med franska intellektuella konvertiter.
Katolicismen hos tidens intellektuella är lika mycket ett tecken på modernitet som antimodernitet. Det är en konstnärlig, vetenskaplig, intellektuell och kanske i synnerhet maskulin religion,9 som går i täten och som, enligt Strindberg, i motsats till den lutherska läran kan hävda sig gentemot nationalismens ökade utbredning, protestantismens feminisering,10 den skräckinjagande industrialiseringen vid 1800-talets slut och förlusten av högre värden. Att tränga in i katolicismen är för den svenske författaren att positionera sig ideologiskt, göra anspråk på en legitim rättighet att tillhöra den litterära, religiösa och intellektuella eliten.
Ett katolskt universum i Strindbergs verk
Mellan 1896 och 1901 sympatiserar Strindberg med den andliga rörelsen inom fransk litteratur. Hans brev, ockulta dagbok och litterära produktion visar hans förtrogenhet med de allra första verken som skrevs av franska katolska intellektuella. Strindberg jämförde gärna Inferno med deras skrifter och kände en viss stolthet över att betona hur hans utveckling liknade deras: från ateism till katolicism. Fem magra år har gått när Strindberg återkommer till dramat och skriver Till Damaskus. Han söker efter ett nytt dramaturgiskt skrivsätt och finner i katolicismen en ny skaparkraft.
Vi förundras förmodligen när vi i Strindbergs texter upptäcker talrika katolska symboler. Strindberg utnyttjar flitigt klostertematiken, det ställföreträdande lidandet och den andliga, så kallade syskonkärleken i sina texter. På samma sätt gör han bruk av den katolska liturgin.
De tre huvudteman som dramatikern utvecklar i de verk som skapas efter Inferno står i konflikt med varandra och fullföljer en polemik mot den ideologi som dominerar i Sverige. Traditionellt katolska motiv såsom klosteranläggningar, radband, korsfästelsescener och liturgiska hymner finns inströdda i de dramatiska texterna från åren runt sekelskiftet och bidrar både till att skapa en mystik och att förstärka en ”romantiserande” folklig katolicism i verken. Den katolska liturgin används som ett verktyg för att förkroppsliga den andliga världen på scenen.
Den svenske författaren gör bekantskap med ett annat sätt att tänka när han stångas med teodicéproblemet. Han låter sig inspireras av substitutionslagen i utarbetandet av en egen teori om satisfactio vicaria, det ställföreträdande lidandet. Till slut gör han uppror mot det krucifix där han tycker att den korsfäste saknas, eftersom han inte lyckas utplåna världens lidanden. I stället utropar sig Strindberg till Förlossare och föredrar att tro på människan och hennes förmåga att lida för att bära sin nästas plågor.
Den platonska kärleken är det andra stora temat som löper genom Strindbergs sena produktion, ett omstörtande tema under en tid av sexuell revolution då den maskulina och feminina identiteten söker efter nya definitioner. Strindberg håller fram en sorts platonsk relation som står i diametral motsats till den rådande tidsandan hos de frisinnade svenskarna.
Drömmen om klosterlivet gör sig också gällande från och med Inferno och framstår som ett identitetsskapande rum för sekelskiftesmänniskan så som hon ofta framställs hos Huysmans, Barrès och Bourget. Klostrets domän är utan tvivel en kraftfull symbol för upproret mot den svenska nationalidentiteten.11 Denna ”motvärld” framstår som ett värn för Traditionen men lika mycket som ett rum för vetenskap och förnyelse, där också en modern maskulin identitet tar form, samtidigt som dess slutenhet i högsta grad symboliserar den intellektuelle, vetenskapsmannen och renlevnadsmannen som väljer bort äktenskapet.
”Allt tjänar” för Strindberg, även katolicismen
För att förstå Strindbergs entusiasm för katolicismen är det nödvändigt att gå tillbaka både till de förhållanden som rådde i Sverige och till Strindberg själv, som strävade efter att erövra Paris. Strindberg gör sig till den katolska rörelsens vän inom fransk litteratur samtidigt som han skapar en ny och religiös teater. Strindberg, franskskrivande författare, blir anhängare till katolicismen i avsikt att bygga upp en europeisk och kosmopolitisk identitet.
Strindbergs genialitet består i att ansluta sig till den katolska och franska litteraturrörelsen, genom att öva sig i att skriva och tänka katolskt och ta till sig en tradition som tilltalade många intellektuella i Europa. Denna tradition ger honom möjlighet att jämställas med dessa författare och att samtidigt ta avstånd från Sveriges litteratur, liberalism och statsreligion. I och med detta har den katolska franska litteraturen varit en språngbräda för att bygga upp Strindbergs nya kosmopolitiska identitet och ingått i en rad strategier som ger honom ett verktyg för att hantera sin religiösa kris.
Frälsningen är och förblir en stötesten för Strindberg och hans protagonister. I viss mån har den katolska traditionen hjälpt honom att lösa teodicéproblemet genom att ta till sig det ställföreträdande lidandet. Under vägen låter Strindberg sin berättare i Inferno alltmer upptäcka Jungfru Marias roll som frälsningens förmedlare, han som inte vill ha med den korsfäste att göra. Nattvardens sakrament förbryllar också honom och visar sig högst närvarande i Strindbergs dramer. Katolicismen må vara lockande, Strindberg vill ändå inte binda sig till någon bestämd form. Även om hans egen katolicism stämmer väl överens med den som många av hans samtida ansluter sig till, både i Norden och i övriga Europa, är den i högsta grad utformad för Strindbergs egna behov, vare sig de är religiösa, litterära eller politiska. Hans motivation är tvivelsutan långt ifrån endast religiös, men hans sökande efter försoning är ett bärande inslag som klargör hans forskande i det katolska tänkandet och hans vilja att hitta en kompromiss mellan religionerna. Strindbergs exempel talar än i dag till oss om en epok och en litteratur där katolicismen hade stor dragningskraft. Strindbergs motto om att ”allt tjänar” gäller också när det gäller katolicismen. Allt skulle ju utnyttjas till det bästa, till och med den katolska traditionen, för att ”finna ordning i oredan”!
Noter
1. Föredraget i Vadstena byggde på Björn Sundbergs senaste bok, ”Om Du vill lära känna det osynliga …” Anteckningar till Strindbergs sena historiedramatik, Norma 2011. Denna artikel sammanfattar en del av mina egna forskningsresultat inom projektet ”Den andliga förnyelsen i 1890-talslitteratur: En komparativ studie mellan franska författare och August Strindberg”.
2. Strindbergs brev, t. XII, s. 316.
3. Strindbergs brev, t. XIII, s. 20.
4. Y.-M. Werner, Nordisk katolicism, Makadam 2005, s. 235.
5. Ibid ., s. 25.
6. R. Griffiths, Révolution à rebours. Le renouveau catholique dans la littérature française de 1870 à 1914, Paris, Desclée de Brouwer, 1971, s. 29. Se också Y.-M. Werner, op. cit., s. 253.
7. Inferno (SV 37, s. 307).
8. Se F. Gugelot, La Conversion des intellectuels au catholicisme en France, 1885–1935, Éditions du C.N.R.S. 1998.
9. Se beskrivningen av klostret i Till Damaskus (SV 39, s. 387) och i Klostret (SV 50, s. 105).
10. Y.-M. Werner, ”Feminin manlighet”, i Yvonne-Maria Werner (red.), Kristen manlighet. Ideal och verklighet 1830–1940, ScanBook 2008, s. 141.
11. Se också Y.-M. Werner, Världsvid men främmande. Den katolska kyrkan i Sverige 1873–1929, Katolska Bokförlaget 1996.