Anno Domini 1929 i Finland

Av Joh. van Gijsel

Då frågan gäller en kyrkokrönika, påminner man sig lättast de senaste händelserna och stannar därvid. Så är dock icke fallet med 1929. Om ett dammkorn finnes på väggen, på golvet, på skrivbordet, fäster man sig icke därvid, det synes eller synes icke, men det är dock icke ett helt moln av damm, vartill vissa tidningar velat göra en mycket omtalad fantastisk händelse på senaste tiden. Hellre dröjer man då vid ett optimistiskt omdöme, ett uttalande liknande det som en lutersk pastor skall hava låtit undfalla sig vid ett sammanträffande med en katolsk präst: »Det är modärnt nu att bliva katolik». – Det är ju glädjande att vara modärn i detta avseende. Den sanna kristendomen, katolicismen modärn i Finland! Jag tror icke på spåmän eller siare, men jag anser för min del att ett mera glädjande löfte – vore det blott en verklighet – aldrig givits av en spåman. Kristus – följaktligen den sanna fullständiga kristendomen katolicismen – modärn! Detta är väl en »vit korp», liksom vi nu ha en »svart vinter», vintern utan snö.

Katolska Kyrkan är dock icke längre »une quantité négligeable». Finlands regering har ansett det för en naturlig sak att registrera den, d.v.s. erkänna den som ett officiellt religiöst samfund. Katolska Kyrkan har ju funnits till i Viborg sedan 1809 och i Helsingfors sedan 1857. Finlands regering hade i Rom anhållit om att den måtte bliva självständig. Den blev det, men efteråt glömde man att den fanns till och arbetade, till dess den 14 november 1929 infördes i registret över religionssamfunden i Finland.

Var Kyrkan verkligen så okänd? – Nej. – Då påven Pius XI firade sitt 50 års prästjubileum, framförde republikens president jämte regeringen genom ombud sina lyckönskningar till den Katolska Kyrkans överhuvud genom härvarande representant för denna kyrka och Påven gladdes förvisso åt att bliva ihågkommen i det land, som han själv år 1919 hade för avsikt alt besöka som apostolisk visitator. Detta jubileum blev en fest för oss katoliker. Tidningarna omtalade saken, så att alla visste därom och festen gestaltade sig så lysande, att själva »Osservatore Romano» – Påvens tidning som det heter – berörde händelsen i följande för oss smickrande sätt. »Påvens jubileum firades i Helsingfors på ett glänsande sätt. Där voro förenade alla katoliker, med den katolska världens diplomater i spetsen, finnar, svenskar, tyskar, polacker, italienare, fransmän, litauer, spanjorer, belgier, holländare o. a. och aldrig förut hade en dylik religiös ceremoni som tecken på kristlig enhet ägt rum.»

Var det så? – Nej. – Katolikerna hava firat olika minnen. Ett sådant var Ansgarius-jubileet. En icke så ringa skara från Finland deltog i Ansgariusjubileet i Stockholm. Andra få tala om huru detta jubileum firades, men ingen får vara okunnig om att Finland, det katolska Finland, ville visa sin tacksamhet för den tro det fått genom Ansgarius efterföljare, den hl. Henrik, genom att närvara vid jubileets firande. Procentuellt var det katolska Finland talrikt representerat. Katolikerna av i dag återknöto förbindelsen med forntiden.

Är härmed allt sagt? – Nej, ingalunda! – Det katolska livet i Finland betyder mycket för närvarande. Striden mellan ärkebiskop Johansson och ärkebiskop Söderblom vittnar därom. Det protestantiska Finland har på olika sätt ådagalagt, att det icke vill skilja sig från den kristna katolska världen. En synnerligen glädjande omständighet för oss katoliker är sålunda restaureringen av biskop Hemmings relikskrin i Åbo. Skrinet förfärdigades i Åbo för biskop Hemmings skrinläggning år 1514 (biskopen beatificerades år 1509) och är ett märkligt prov på inhemsk katolsk konst mot slutet av den katolska tiden. Det är enligt kännares utsago både som kyrkohistoriskt minne och som konstföremål av så enastående värde, att dess like ej torde kunna uppbringas åtminstone i de nordiska länderna. Man får gå ända ned till Tyskland; till mäster Petrus Sebaldus grav i Nürnberg, för att finna något som kunde jämföras med detta helgonskrin.

Under restaureringen av Åbo gamla domkyrka har även en annan omständighet av intresse kommit i dagen. Man har allmänt tagit för givet, att biskop Hemmings reliker i sin helhet bortfördes till Petersburg på greve Vilhelm Douglas föranstaltande år 1720, men efter en noggrann undersökning av de reliker som påträffades under restaureringen ha experterna, under ledning av den om domkyrkans restaurering högt förtjänte Dr. J. Rinne, kommit till den slutsatsen, att icke hela den originala benstommen bortförts, utan att ett ombyte ägt rum i hemlighet och att kyrkan ännu har i sin ägo biskop Henriks huvudskål jämte en del benfragment. Bland övriga under restaureringen påträffade reliker må även nämnas ett finger av den hl. Erik, såsom det framgår av ett vid reliken fästat pergament med inskription från 1300-talet.

I anslutning till domkyrkans 700-årsjubileum i juni 1929 firades även minnet av den man, som fullbordat och invigt densamma, Magnus I, biskop i Finland åren 1291-1308. För hugfästandet av hans gärning avtäcktes i Rusko, i närheten av Åbo, – biskop Magnus födelseort – under högtidliga former en minnesstod över denna Finlands första inhemska katolska biskop, och framhöll festtalaren härvid den tacksamhetsskuld, i vilken vi stå till fornkyrkans herdar och ledare, vilka efter bästa förmåga sökt fullfölja sin uppgift som Kristi tjänare bland vårt folk. »I djup tacksamhet inför Gud bevara vi deras minne», sade talaren, »och som ett ringa vittnesbörd om vår trogna hågkomst reses denna stod till åminnelse». – En liknande minnessten restes i augusti 1927 i Mietois till åminnelse av Finlands största medeltidsbiskop, Magnus II Tavast, (1412–1450).

Vid åsynen av detta härliga vittnesbörd om katolskt liv och katolsk verksamhet spelar det för oss ingen roll, om vi se en ärkebiskop Johansson strida med ärkebiskop Söderblom om kristendom och kristendomsuppfattning vid domkyrkans invigning efter restaureringen. Huvudsaken för oss och det på samma gång för oss glädjande är, att här finnes en kristlig katolsk grund att bygga på. Den som förnekar denna grund får icke vara med. Det viktigaste är att vi själva leva som det anstår katoliker och därigenom utöva ett betydelsefullt inflytande i fråga om främmande trosbekännares övergång och anslutning till den Katolska Kyrkan.

Katolska Kyrkan har sin uppgift. Den arbetar med mänskligt svaga krafter, men efter sin förmåga försöker den att leda människorna till det övernaturliga målet. Den inser att detta mål aldrig får bliva främmande och måste inpräntas från allra första början och utvecklas därefter. Därför har Finland vågat sig på att utgiva en läsebok för barn i katolsk anda och mening (»Min egen läsebok», av A. Liljefält, Albertsgatan 36, A, Helsingfors), vilket såvitt mig bekant ännu ingen i Skandinavien vågat sig på. Detta är återigen ett bevis på att den katolska andan lever i Finland och hoppas på framtiden. Vi som leva med, önska dess framgång. Detta är högtidens ande.

Helsingfors, Herrens uppenbarelsefest, den 6. januari 1930.