Humaniora tycks alltid ha varit på undantag, marginaliserad, missgynnad, förfördelad och oförstådd – åtminstone om man får tro humanioras företrädare själva. Sällan hör man företrädare för andra discipliner tala i allmänna ordalag om att vara förbigångna. Klagar en forskare i medicin är det oftast mer rakt på sak. Vi behöver mer pengar till vår viktiga verksamhet. Punkt. Man ber heller sällan eller aldrig om ursäkt för sin kompetens, utan presenterar självsäkert och entusiastiskt sina (förväntade) resultat. Häromsistens avlyssnade jag under en eftermiddag ett antal human- och samhällsvetenskapliga forskares presentationer av sin intressanta forskning. Jag noterade då att man genomgående använde ordet ”titta”. Man skulle titta på än det ena än det andra, när man förväntade sig att forskarna skulle undersöka och analysera. Vad får man för förväntningar på en grupp som ägnar sig åt att ”titta på de här sakerna”?
Nu har driftiga idéhistorikerna Anders Ekström och Sverker Sörlin vid KTH initierat ett ytterligare projekt i detta ämne och en konferens, som sedan blivit en diger rapport Humanisterna och framtidssamhället, vilken lanserades med en debattartikel på DN debatt den 5 december. Humaniora och humanister är begrepp som används för att beteckna dem som ägnar sig åt humanistisk forskning, understundom inbegrips även kulturutövare i den gemenskapen.
I debattartikeln riktas skarp kritik mot regeringen för kortsynt politik och för att missgynna humanistisk vetenskap till förmån för naturvetenskaperna i vid bemärkelse. I skottgluggen står de av regeringen utpekade 24 strategiska områdena, där hum/sam blev missgynnat. Vad man kan sakna i debattörernas ivriga försvar för sin sak är ett klart presenterat alternativ. Vilka områden hade regeringen kunnat peka ut i stället? Därtill vore det intressant att få veta vilka ansökningar från hum/samområdena som borde ha beviljats? Stod de sig inte i konkurrensen? Visst kan man klaga över att humaniora inte prioriteras, men finns det forskare och forskningsmiljöer som kan klara av att göra stora satsningar? Troligtvis är det så. Men det återstår för debattörerna att påvisa. Det räcker här inte med om vi ”tittar på” huruvida det finns kompetenta forskare; vi måste undersöka saken.
Om vi lämnar DN-debatt och slagorden och går till forskarnas rapport, finner vi en betydligt mer nyanserad och självkritisk och -säker beskrivning av humanioras situation och bidrag till vetenskap och samhälle. Inte minst intressant är analysen av humanisterna på den svenska arbetsmarknaden. Här påpekas att diskursen om humaniora oftast handlar om de akademiskt verksamma humanisterna och inte om den stora kader av humanister ute i yrkeslivet. Rapportens bidrag till denna eviga debatt är mer spännande än DN-debatt.
Är det synd om humanisterna? Ja, det tycker i alla fall de flesta humanistiska forskarna. Vad man kunde önska är väl korteligen litet mer djävlar anamma och självförtroende hos kulturforskarna. Då skulle ingen behöva tycka synd om, utan i stället argumentera frejdigt i sak.
Kjell Blückert
Läs rapporten här
https://www.dn.se/debatt/darfor-behover-sverige-reformera-sin-forskning