av MAGDALENA DAHLBORG
Under månadsskiftet juli–augusti år 1947 möttes i schweiziska Seelisberg katoliker, protestanter och judar för att gemensamt uttrycka sorg över Förintelsen, söka vägar att bekämpa (kristen) antisemitism och bygga närmare relationer mellan judar och kristna. Detta skedde i en tid då formella möten över religionsgränserna inte var självklara, och även möten mellan katoliker och protestanter var någonting som sågs med viss misstänksamhet. 75 år senare ser det annorlunda ut, och mötet i Seelisberg, för de flesta okänt, var en viktig milstolpe i katolska kyrkans perspektivförändring avseende icke-katolska troende.
Mötet utmynnade i tio punkter, ett upprop främst riktat till kristna gemenskaper. De första fyra punkterna handlar om att komma ihåg att Gud talar genom alla Bibelns skrifter, att Jesus föddes i en viktig judisk ättelinje och att hans kärlek omfattar såväl hans eget folk som hela världen, att de första lärjungarna, apostlarna och martyrerna var judar, och att kärleksbudet redan finns i det gamla förbundet, bekräftas av Jesus och är bindande för såväl kristna som judar i varje mellanmänsklig relation. De följande sex punkterna är uppmaningar till att undvika vissa sätt att uttrycka sig, så att judendomen inte ställs i kontrast till kristendomen och så att det judiska folket som helhet inte anklagas för Jesus död. De finns tillgängliga bland annat hos det internationella rådet för kristna och judar (www.iccj.org), där också flera relaterade artiklar går att hitta. Rådet bildades som ett direkt svar på mötet i Seelisberg, eftersom det behövdes en institutionell ram för önskemålet att bygga närmare relationer. Svenska Samarbetsrådet för judar och kristna är en gren av det internationella rådet.
I den katolska kyrkostrukturen har relationen till det judiska folket fått en lite udda plats, som lyser igenom också liturgiskt. Andra Vatikankonciliet (1962–1965) växlade perspektiv, så att den katolska kyrkan i stället för att bevaka gränserna och skåda inåt öppnade sig utåt och såg att strålarna från det gudomliga genomlyser hela skapelsen, även i de andra vägar och riter som vuxit fram för att ”möta människohjärtats oro” som det heter i Nostra aetate, deklarationen om de icke-kristna religionerna. Det nya perspektivet gav möjligheter att officiellt föra dialog, och redan från början hamnade relationen till det judiska folket på det ekumeniska bordet i stället för hos det som då hette Sekretariatet för de icke-kristna trots att båda dessa avdelningar tagit form under konciliet, och trots att Sekretariatet för de icke-kristna helt byggde på Nostra aetate, som från början var tänkt att enbart behandla relationen till judarna. Kommissionen för relationen med judarna ligger som en egen avdelning inom dikasteriet för främjandet av de kristnas enhet, delvis självständig men således med en tydlig särställning jämfört med andra icke-kristna gemenskaper. Samma ”mellanstatus” återkommer i långfredagens liturgi, där den tidigare bönen ”om judarnas omvändelse” numera är en bön för att det folk som Herren först talade till ska växa till ”i kärlek till hans namn och trohet mot förbundet”, och bönen är inordnad mellan bönen för de kristnas enhet och bönen för dem som inte tror på Kristus.
Än i dag finns det tendenser i undervisning och tänkande att se judendomen som ”förstadium” till kristendomen, och alltså det nya förbundet som en ersättning för det äldre. Gamla testamentet blir då läst som ”gammalt” i meningen ”utdaterat, föråldrat”. Men liksom med hela traditionen bör gammalt snarare förstås som urberget, det stadiga och fasta som håller att bygga på även om regnet öser ner, floden kommer och vindarna blåser. Men som också emellanåt glöms bort, just för att det är ett fundament och därför inte alltid synligt.
De tio punkterna från Seelisberg är tydligt kristet präglade och vänder sig till kristna som medvetet eller omedvetet missat den delen av budskapet, till exempel i kyndelsmässodagens firande, som framhåller att Jesus var helt och hållet judisk. Att hans vänner och fränder, såväl de som följde honom som de som avvisade honom, var judiska. Att han undervisade i templet och i synagogorna, och att hans undervisning låg nära eller följde fariseisk tradition, liksom senare även Paulus. Detta påpekas bland annat av den påvliga kommissionen för relationer med judarna, som på sin egen del av ekumenikdikasteriets webbsida (www.christianunity.va) har resurser för den nyfikna. Som flera av författarna i den nyutkomna antologin Förskjutningar (red Tord Fornberg och Göran Larsson, Norma förlag) påpekar på olika sätt är det fullt möjligt att vara jude utan att relatera till kristendomen över huvud taget, medan man som kristen behöver göra mycket märkliga kullerbyttor om man vill försöka slippa relatera till judendomen. Kanske är detta beroende en delförklaring till det hat som riktats åt judiskt håll från kristna genom historien. Människan ogillar att vara sårbar, och beroende innebär sårbarhet. Att judendomen fortlevt trots de händelser som ur kristen synvinkel innebär det messianska hoppets fullbordan, är en kontinuerlig och delvis jobbig uppmaning till kristenheten att fortsätta försöka förstå uppenbarelsen, någonting som är omöjligt utan att försöka förstå det judiska urberg som vi bygger på och som Jesus helt och fullt tillhörde. Det arbetet är en förutsättning för att kunna agera i enlighet med Seelisbergpunkterna, eftersom det är först i det studiet som det går att komma bortom fördomarna och känna igen – och undvika – antijudiska framställningar.
Därför blir det ur ett kristet perspektiv viktigt att få diskutera också religiösa spörsmål av mer teologisk art med judar. Även det faktum att de första kristustroende stod kvar i sin judiska identitet, och att det senare i urkyrkan fanns såväl kristustroende judar som följde judiska seder, och döpta hedningar som inte gjorde det, innebär att den som vill tolka tidiga kristna skrifter måste förstå också judiska sätt att undervisa, läsa och tolka. Viktiga nyanser går annars förlorade. Men den kristne behöver förstå och förhålla sig till att det från judiskt håll inte på samma sätt är nödvändigt att mötas teologiskt, och att relationen är präglad av djupa sår. Ur judiskt perspektiv kan dialogen förstås som en typ av negativ nödvändighet, ett utrymme att undervisa de kristna för att slippa felaktigheterna. De flesta som ibland befinner sig i minoritet, oavsett om det beror på religionstillhörighet, kultur, sexuell läggning eller andra delar av identiteten, kan vittna om att det är svårt att uppbåda entusiasm i sådana situationer – den som drabbas av fördomarna och förväntas undervisa kan förvisso förstå nödvändigheten i att förklara, men blir mest trött över att det ska behövas.
Under de 75 år som gått sedan mötet i Seelisberg har mycket hänt såväl inom ekumeniken som i religionsdialogen. Vi lever i dag i en värld där det är mer eller mindre omöjligt att inte mötas över olika typer av gränser, samtidigt som det också tycks finnas en rörelse i det offentliga samtalet där det blir allt svårare att vara avvikande från majoriteten och där det också verkar ses som svaghet att tala väl om den andre även vid meningsskiljaktigheter. De tio punkterna från Seelisberg påminner om att det spelar roll hur vi talar om varandra och att det kan få fruktansvärda konsekvenser om vi använder den andre som kontrastyta för att lyfta fram det egna, i stället för att se den kontinuitet och gemenskap som finns över mänskliga gränser och den samhörighet som går att finna för den som söker.
En serie artiklar om Seelisberg, skrivna ur olika perspektiv, finns att läsa på Svensk Kyrkotidnings webbsida. Ovanstående artikel bygger på en av dessa, med samma författare.
Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.
Ur Signum nr 6/2022, s. 9–11.