Aktuell rysk litteratur

Nobelpristagaren i litteratur 1933, Ivan Bunin (1870–1953), är i många avseenden underskattad i väst. Här känns han närmast bortglömd. I Ryssland är Bunin desto mer uppmärksammad – där betecknas han som en levande klassiker.

I likhet med många andra ryska författare flydde Bunin till Paris strax efter oktoberrevolutionen. Skaparkraften höll i sig långt upp i åren, och han bevarade också en stark känsla för sitt hemland, något som många av hans emigrantkolleger ganska snart kom att tappa.

Denna förankring visar sig tydligt i Mörka alléer, som innehåller tjugotalet kärleksnoveller, flertalet skrivna i skarven mellan 1930- och 1940-talen. Boken rymmer ett urval ur samlingen Tiomnye allei, som publicerades i Paris 1946.

Handlingen utspelar sig som regel kring förra sekelskiftet, under det gamla Rysslands sista dagar. Miljön är förlagd till byar och landsortsstäder, i enstaka fall till Moskva, några gånger också Frankrike. Miljöteckningen är väl framträdande, som alltid hos Bunin. Landskapet talar in i texten, milt, vilsamt, avlägset viskande. Här möter täta tallskogar, snötäckta fält, gröna trädgårdar – men också gropiga trottoarer, dunkla gatlyktor, skramlande hästspårvagnar, gamla broar. Författaren bygger upp en säregen atmosfär. I flera av novellerna är stämningen starkare än själva intrigen.

Samtidigt genomsyras texterna av en romantisk spänning. Det handlar om flyktiga möten, oväntade återseenden, korta romanser, lustfylld passion. Ibland görs nostalgiska tillbakablickar, med en längtan efter ”minnenas sorg”. I samlingens längsta novell, ”Natali”, råkar en livfull student en ung vacker kvinna hemma hos sin kusin – de båda utvecklar en förbindelse som endast döden förmår bryta. Liksom i flera av de övriga texterna märks en del överrumplande kast. På andra håll brinner en desto stillsammare låga.

Boken fylls även av religiöst färgade motiv. I ”En ballad” – den särklassigt vackraste novellen – berättar en gammal vandrerska, Masjenka, om ett helgon, Herrens varg, som målats bredvid graven av en furste som den dödat under märkliga omständigheter, men vars minne fursten ändå i sista stund valt att hedra. Läsaren får ta del av vandrerskans böner och bekännelser. För ett ögonblick tycks ikonerna tala. Lika gripande framstår ”Den blå måndagen”, där ett älskande par promenerar i ett vintrigt Moskva, nära kloster och gravar som påminner dem om hur de gammaltroende på 1600-talet jagades, torterades och förvisades till Sibirien. Den unga kvinnan berättar om klostren som hon besökt, om Tjudovklostret, dit hon gått under hela passionsveckan, och om hur hon där nått ”känslan av sitt ursprung, av rysk forntid …”. Texten avklingar i vemodig stämning.

Man dröjer gärna vid den här typen av berättelser. Där är Bunins prosa som renast och vackrast – och som mest poetiskt förtätad, fulländad närmast. Där vilar skeendet också gärna i ett gränsland mellan dröm och vaka, nära legender och mystik. Till detta kommer säkert utmejslade kvinnoporträtt. Kärleken, i vidaste mening, bildar samlingens röda tråd.

Tolstoj

”Jag skall icke beskriva Lev Nikolajevitjs flykt i detalj. Mycket har skrivits och kommer att skrivas om den, men ingen vet den verkliga anledningen. Låt hans levnadstecknare försöka finna den.”

Raderna återfinns i Grevinnan Sophie Tolstojs självbiografi (Bonniers 1923), en bok som aktualiserar sig under läsningen av Jay Parinis historiska roman Den sista stationen. Romanen handlar om Tolstojs sista år (1910) och det uppbrott som författaren då ställde sig inför. Det handlar, kan man säga, om en roman för sju röster, där var och en är på plats i författarens nära omkrets. Rösterna kommer till uttryck i egna längre avsnitt, varvade inlagor som tar form som endera monolog eller dialog, och varje person säger sin mening så att varje inlaga utandas sin speciella doft.

På så vis får läsaren olika perspektiv på ett och samma förlopp. En handfull personer står här i centrum. Utöver Tolstoj och hans hustru framträder i första hand dottern Sasja och författarens läkare; Tolstoj själv kommer till tals i brev och dagboksanteckningar. Romanen har en tydlig verklighetsbakgrund. Parini, professor i engelska, kritiker och poet, måste ha gjort en grundlig förstudie till sin bok. Röståtergivningen är utmärkt och tidsandan fångad med säker hand. Samtidigt märks stor förtrogenhet med Tolstojs litterära verk.

Mest talför är grevinnan, fastän hon sällan har mycket nytt att säga. Hennes inlagor andas bitterhet och kamp. Vrede blandas med självömkan, även om raderna också speglar verkligt lidande. Orden brinner ibland. Samtidigt uttrycks en känsla av att vara oförstådd av de politiskt radikala som flockas kring godset – hängivna tolstojaner, unga idealister, socialistiska agitatorer. Dessa är fanatiker i grevinnans ögon. Mot de radikala står ett fåtal tsartrogna. Många åsikter förs därmed till torgs, och man påminns i sammanhanget om hur het den politiska diskussionen kunde vara vid denna tid. Texten visar också hur utbredd antisemitismens då var.

Mest informativa är husläkarens rapporter. Här får man bokstavligen följa Tolstojs steg, allra mest mot slutet, då han iscensätter sin slutliga flykt från godset. Flera sidor av författaren belyses under handlingens gång – dragningen till askes, avskyn för dödsstraff, förespråkandet av icke-våld, synen på lyx som ett brott mot de utblottade, viljan att i ett vägskäl ”prioritera det beslut som medför den största självuppoffringen”. Gradvis formas så en fyllig bild av Rysslands kanske mest lästa författare, ett porträtt som belyses ur skilda vinklar. De omgivande rösterna fungerar likt en kamera som långsamt sveper runt godset.

Dostojevskij

På samma förlag som Bunins bok utges nu Dostojevskijs debut Fattigt folk i stilsäker nyöversättning av Lars Erik Blomqvist. Det är en välkommen nyutgåva, speciellt som texten så tydligt representerar en intressant kritisk realism som längre fram i författarskapet skulle ge vika för mer teologiskt och filosofiskt färgade frågeställningar – och ett betydligt mer omfångsrikt format.

Romanens huvudpersoner är en äldre man och en medelålders kvinna, vilka båda lever under enkla omständigheter. De ser varandras fönster tvärsöver gården men väljer oftare att skriva än att ses. De skriver om sin hälsa, sin svåra lott i livet, sina prövningar, skvallret och skammen, känslan av underlägsenhet och förnedring. Raderna uttrycker oro, sorg, vemod, smärta. I de mörka stunderna tränger lagrade minnesbilder på, och breven formas då till intensiva monologer med ett rop på en människovärdig tillvaro. Hågkomster från barndomens idyll kontrasterar här mot storstadens kyla och de råkalla kvällarna vid Fontanka.

Samtidigt lever de båda i nuet, fullt upptagna med att skaffa mat för dagen. I denna strävan uppnår de en viss tillförsikt, men trots enstaka ljusglimtar lurar olyckor bakom hörnet, och texten speglar så småningom också misären hos andra utblottade, barn och tiggare inte minst. Korrespondensen fördjupas mot slutet av romanen, då de båda har erövrat ett mer självständigt skrivsätt som avspeglar något av författarens egen puls. Romanen blev på sin tid mycket uppmärksammad, och många kritiker såg i denne unge Dostojevskij en ny Gogol.

Rysk kritik av västerländsk rationalism

Dostojevskij ägnas också stor uppmärksamhet i Elena Namlis framställning Kamp med förnuftet, med undertiteln Rysk kritik av västerländsk rationalism. Namli, docent i etik och lektor vid Teologiska högskolan i Stockholm, är väl förtrogen med rysk litteratur och filosofi, och hon för fram flera intressanta tolkningar i sin studie. Till förtjänsterna hör bland annat att hon med hjälp av ryska originaltexter klarlägger betydelser som gått förlorade i svensk översättning.

Bokens kärna kretsar kring den kritik av västerländsk rationalism som möter hos Dostojevskij och filosoferna Lev Sjestov och Michail Bachtin. Störst utrymme ägnas Dostojevskij, och studiet av Anteckningar från ett källarhål – här träffande summerad som ”en psykologisk dekonstruktion av den kantianska tolkningen av relationen mellan förnuftet och viljan” – bildar en lämplig ingång. Romanen, i sig en prolog till Dostojevskijs mer omfattande verk, ställer kritiken av Kant i fokus, och viljans revolt mot förnuftet ges uttryck speciellt i romanens monolog. Frågorna tillspetsas i Bröderna Karamasov, betecknad som ”den ryska ’kritiken av det praktiska förnuftet’”. Namli fångar de tre brödernas hållningar vad gäller tro och rationalism. Samtidigt utreds författarens ståndpunkt. För Dostojevskij är rationalism en för människan olycklig anpassning i syfte att förbli rationell i en icke-rationell värld fylld av lidande; rationalism förmår inte mildra lidandet.

Därpå behandlas Lev Sjestovs religionsfilosofiska kritik av rationalism. Mot förnuftet ställer Sjestov viljan och den religiösa tron. Enligt hans kritik räcker förnuftet inte till för att skilja mellan gott och ont. Namli granskar Sjestovs tolkning av rationalismen hos de grekiska filosoferna och de europeiska strömningar som de lade grunden för. Hon gör en ganska inträngande studie. Särskilt intressant är belysningen av Sjestovs vägran att godta omöjlighetens makt och att se tron som viljans revolt mot de gränser som förnuftet uppställer, frågor som delvis tangerar Dostojevskijs syn.

I följande kapitel granskas sedan Bachtins författarskap. I hans vetenskapliga moralfilosofi ryms inte den typ av irrationalism som kännetecknar Sjestov; Bachtin avvisar nämligen tron, inte förnuftet, men trons kunskap är av annat slag. Analysen av Dostojevskijs verk tas upp. Där finner Bachtin, skriver Namli, ett nytt slags författarskap, ”en form som inte innebär författarens allmakt över verkets mening”.

Tids nog aktualiseras den kritik av väst som framträder speciellt hos Dostojevskij, där den ryska ortodoxa tron, med sin omtanke om de svaga, ställs i motsats till den västerländska rationalistiska kulturen. Namli dömer ut Dostojevskijs bild av väst som orättvis och onyanserad, och hon menar rentav, säkerligen något förhastat, att författaren ”bär skulden för att många ohämmade ryska nationalister hämtar sin inspiration i hans texter”. Mer säker är slutsatsen att Dostojevskij beskriver hela den ryska kulturen som god och att det självuppoffringsideal som han lyfter fram riskerar att användas för att legitimera lidandet (från både religiöst och sekulärt håll). Följden blir då, vilket Sjestov påpekat, att lidandet estetiseras snarare än att väcka motstånd. Sjestovs alternativ till rationalism finner Namli dock begränsat, delvis därför att kritiken grundas på selektiv läsning, medan hon ser Bachtin – som inte är traditionell ortodox – som konstruktiv ur flera aspekter. Hon skriver: ”Problemet med Dostojevskijs och Sjestovs kritik av rationalism är att den ofta bortdefinierar möjligheten av en handling som är både rationell och moralisk. Detta hänger samman med deras tro på att lidandet hör till tillvarons metafysiska villkor.”

Efter en jämförande analys av den berörda förnuftskritiken diskuterar Elena Namli slutligen bland annat den ryska kritikens filosofiska aktualitet och, inte minst, den kristna etikens karaktär. Som helhet är det en mycket intressant studie.

En inre färd i bortglömd sovjetlitteratur

Bunin fick alltså Nobelpriset på 1930-talet, men litteraturen just under Stalintiden uppmärksammas sällan på den svenska bokmarknaden. Det gjorde den dock flitigt under framför allt 1950- och 1960-talen. Vid sidan om ordinär bokutgivning gavs då plats i bland annat fackföreningspressen, med fylliga textutdrag, essäer och introduktioner. En sådan ambitionsnivå är svår att föreställa sig i dag.

Desto mer välkommen känns därför den holländske journalisten Frank Westermans flerfaldigt prisbelönade bok Själens ingenjörer. Det är en välskriven framställning, där författaren med litterär journalistik kombinerar en yttre resa i det post-kommunistiska Ryssland med en inre färd i en nu bitvis bortglömd sovjetlitteratur. En av tankarna är att binda samman unionens industrialiseringsprojekt med hur sovjetförfattarna gestaltade denna process.

Westermans litterära resa börjar med Maxim Gorkij, som länge fungerade som folklig revolutionär och vars roman En mor, översatt till 61 språk, blev mönster för landets författarskola. Därefter närmar han sig Andrej Platonov (som trots sina försök till litterär anpassning sällan ansågs ren i censurens ögon) och, i än högre grad, Konstantin Paustovskij (för vilken Bunin var favoritförfattare), vars verk Det svarta svalget granskas ingående. Tids nog avlyssnas andra författarröster.

Westerman tar samtidigt fasta på det litteraturpolitiska klimatet. Han beskriver makthavarnas iver att engagera massan i konst och litteratur: ”Så snart eleverna kunnat stava sitt namn hade man i deras händer tryckt dikter av Majakovskij och Blok, romaner av Gorkij eller Babels ’Budjonnys röda ryttararmé’ och frågat efter deras omdömen. […] Boskapsskötare och potatisodlare, som ännu hade jord under naglarna, skulle skriva recensioner av opera- och balettföreställningar. Sådan var tiden.” Sovjetförfattarnas uppgift var att belysa landets uppbyggnad och att fokusera sådant som gruvor, stålverk, cementfabriker och kolchoser. Renodlade bolsjeviker klistrade anslag på Pusjkinmonumentet. Allt detta låg i linje med den socialistiska realismen, en officiell doktrin genom vilken den yttre verkligheten skulle avbildas i positiv dager, på ett enkelt språk, utan formmässiga experiment.

Westerman tar även fasta på censurmyndigheterna, vilka, skriver han, rutinmässigt granskade ”körkort, utfärdandet av simdiplom, motiven på näsdukar och bruksanvisningen till kaffekvarnar”. Svårast drabbades skönlitteraturen, och till det som frambringade ”driftsbetingade eller antisociala känslor” hörde Bibeln, Koranen och alla verk av Dostojevskij. Utan censurens ingripanden skulle, med en folkkommissaries ord, ”gift inympas i naiva och omtöcknade själar”. Tids nog gavs censuren i uppdrag att rensa allt som beskrev ”osedligt beteende eller osunda tillstånd”. Ibland fick censurapparaten också finputsa sina tjänster, som när Gorkij på sin dödsbädd tilldelades särskilda utgåvor av Pravda, tryckta i ett enda specialexemplar – detta för att inte i onödan bekymra diktaren.

I samband med Stalins utrensningar gavs censuren ännu en uppgift, nämligen att avlägsna verk som lovprisat tidigare uppburna men nu fängslade personligheter. Uppdateringar av sådant slag måste ha tagit stora resurser i anspråk, men censuren tog ändå nya språng efter krigsslutet. Fler författare kom i skottgluggen, däribland Anna Achmatova, som Stalins kulturinspektör beskrev som ”till hälften hora, till hälften nunna”. Boris Pasternak lyckades hålla sig vid liv, men han verkade gärna i skymundan. De mindre lyckosamma flydde in i vodkamissbruk eller tog livet av sig. Längre fram i boken görs nedslag i det litterära töväder som följde på Stalins bortgång, då konst och litteratur för en tid medgavs friare spelrum.

På andra håll i boken beskriver Westerman sina resor inom landet, inte utan att fascineras av de elva tidszonerna. Han besöker vallfartsorter för rysk-ortodoxa pilgrimer, författarstugor, perifera regioner, kuster och kanaler. På så vis breder texten ut sig i både tid och rum, och den är intressant inte minst ur geografisk och geologisk synvinkel. Det handlar om kartografisk manipulation, socialistisk historieskrivning, Gulag-expeditioner, vattenbyggnadsprojekt, med mycket mera.

Efter hand öppnar intrycken och samtalen slussar mot det förflutna. Mörkret kan kännas kompakt, men sovjetepoken bör ändå ses med nykter blick. Det finns skäl att lyssna till en av författarens guider: ”Man kan verkligen säga mycket om Sovjetunionen, men om vårt land inte blivit industrialiserat så snabbt, om vi inte haft stridsvagnar och flygplan, då hade vi aldrig kört ut tyskarna.”

Det nya kalla kriget

Vad sker då i dagens Ryssland? En viss fingervisning ges i (M)-riksdagsledamoten Mats Johanssons debattbok Det nya kalla kriget, där läsaren möter en ganska skrämmande bild av nationen. Boken, som omfattar ett åttiotal sidor, bör dock läsas främst som ett polemiskt inlägg, bitvis med partipolitiska övertoner. Den ger inte någon allsidig framställning av utvecklingen i Ryssland.

Trots det bjuds en argumentation som är värd att begrunda. Boken ger också en aktuell beskrivning av rysk utrikespolitik och ekonomi. Johansson urskiljer en ny säkerhetsdoktrin, genom vilken landet effektivare ska bevaka sina intressen. Statistik talar här ett tydligt språk: den ryska försvarsbudgeten har sexfaldigats sedan Putin kom till makten. Denna upprustning skärper naturligtvis risken för konfrontationer med omvärlden. Utöver invasionen i Georgien diskuteras här bland annat Rysslands förhållande till Ukraina, ett alltmer brännande problem.

Mats Johansson berör slutligen också sådant som byråkrati och korruption. Ett avsnitt ägnas den mördade journalisten Anna Politkovskaja, som en grupp riksdagsledamöter nominerade postumt till Nobels fredspris 2007.

Det nya Ryssland

Utvecklingen i Ryssland tas upp också i Staffan Skotts Det nya Ryssland och arvet efter Sovjet, som är en utökad upplaga av Sovjetunionen och det nya Ryssland (2001) – här ryms nyskrivna (om än ganska summariska) avsnitt om bland annat utvecklingen i de forna sovjetrepublikerna. Framställningen sträcker sig från revolutionsåret 1917 fram till våra dagar. Författaren tar upp bolsjevikernas makttillträde, kommunistpartiets roll, KGB, fångläger, utrensningar, massmord och terror. Utrikespolitiken ägnas stort utrymme, liksom frågor kring kultur och delrepublikernas status.

Naturligt nog porträtteras också nationens ledare – Lenin, Stalin, Gorbatjov, Jeltsin, med flera. Förhållandevis litet sägs däremot om den sovjetiska respektive ryska ekonomin. Kritiken av sovjetsystemet är mycket skarp. Skott ställer klara fakta mot den sovjetiska historieskrivningen. Samtidigt har texten en polemisk udd och en bitvis kåserande ton. Överdrifter saknas inte, även om författaren lutar sig mot en hel del forskning.

Litteratur

Ivan Bunin: Mörka alléer. Övers. Per-Olof Andersson. Akvilon 2008.

Jay Parini: Den sista stationen. Övers. Britt Arenander. Wahlström & Widstrand 2009.

Fjodor Dostojevskij: Fattigt folk. Övers. Lars Erik Blomqvist. Akvilon 2009.

Elena Namli: Kamp med förnuftet: rysk kritik av västerländsk rationalism. Artos 2009.

Frank Westerman: Själens ingenjörer: en rekognosceringsresa. Övers. Robert Ekstrand. Nya Doxa 2008.

Mats Johansson: Det nya kalla kriget: vart går Ryssland? Timbro 2009.

Staffan Skott: Det nya Ryssland och arvet efter Sovjet. Hjalmarson & Högberg 2008.