av PETER BRUNE
Skjutvapen orsakar död och fruktansvärt lidande över hela världen. Mer än tusen människor mister livet varje dag vid skjutningar, utanför krigsområden. Utöver det stora lidandet på individ- och gruppnivå hämmar våldet också social och ekonomisk utveckling. Den kristna uppmaningen att värna livet utmanas av denna verklighet. Att främja en fredskultur är avgörande och här kan kristenheten spela en viktig roll. Ytterst handlar det om påskens budskap – att livet är starkare än döden och att Jesu kärleksbudskap blir konkret när kyrkan agerar mot vapenvåldet.
Ett stort helgon i vår tid är ärkebiskop Oscar Romero av San Salvador, som också är ett av kristenhetens mer kända offer för vapenvåldet. Bland helgonen är den helige Romero unik i det att han faktiskt dödades i konsekrationsögonblicket. Flera ögonvittnen har berättat om hur den 24 mars 1980 på morgonen, just när ärkebiskopen lyfter kalken, hans bröst genomborras av prickskyttens kulor. Även kalken skjuts i bitar och Romeros blod blandas med vinet. Bilden av relationen mellan våldet och Kristi offer kan inte bli mycket tydligare.
Skjutvapen engagerar och väcker starka känslor. Ett argument som ofta används, särskilt i den amerikanska kontexten, är att det inte är vapen som dödar, utan människor. Att varje människa har eget ansvar är självklart, men det hindrar inte det faktum att skjutvapen i civila händer årligen dödar en halv miljon, de flesta utanför krigsområden. Tre gånger så många drabbas av svåra, ofta livslånga skador.
Så hur ska man se på skjutvapen i civila händer och hur kan man arbeta för att minska den död och förstörelse de orsakar? I slutet av 1990-talet var jag som svensk folkrörelseaktivist och som generalsekreterare för Kristna Fredsrörelsen engagerad i lanseringen av det som kom att bli FN:s handlingsprogram mot skjutvapen. Det var en känslig process, och varje ord manglades i långdragna förhandlingar. Till slut blev kompromissen att länderna antog en icke-bindande global handlingsplan ”mot den otillåtna handeln av lätta vapen”, med tillägget ”i alla dess aspekter” (UN Program of Action Against the Illicit Trade of Small Arms and Light Weapons, in all its Aspects). Vi ville ha ordet trade som sådant, våra motståndare ville se begreppet illegal och det slutade med kompromissen illicit trade. Efter ännu mer möda fick vi även med tillägget ”i alla dess aspekter”. Det finns alltså tolkningsutrymme kring länders ansvar inom ramen för olika ”aspekter”. Det sker numera regelbundna konsultationer om hur det går med den globala kontrollen av skjutvapen, och sammanfattningvis går det inte så bra. Vid dessa konsultationer uppstår ibland oväntade koalitioner, där länder som USA, Venezuela och Iran plötsligt befinner sig i samma ringhörna och röstar på samma vapenliberala förslag. De har starka skäl att inte vilja ha god kontroll, både inrikespolitiskt och för sin utrikespolitiska kurs. I andra änden finns Heliga stolen, EU-kretsen och Nya Zeeland som starka röster för bättre kontroll.
Vid en FN-konferens i New York var jag inbjuden att tala som svensk civilsamhällesrepresentant. Jag berättade stolt att jag representerade 3 000 medlemmar i Kristna Fredsrörelsen och hur viktigt det är att många engagerar sig mot spridningen av vapen. Nästa talare började med att säga att han noggrant hade lyssnat på svensken som talat före honom och att han var imponerad över att det i Sverige fanns flera tusen medlemmar i den kristna fredsföreningen. Han själv var dock ännu mera stolt över att representera världens största organisation, nämligen amerikanska National Rifle Association, med närmare 5 miljoner medlemmar … NRA menar att fler borde beväpna sig för att ge skydd åt nära och kära, att det är en rättighet att bära vapen och att det är det bästa sättet att bygga trygga samhällen.
I en global kontext har Heliga stolen länge varit en stark förespråkare för bättre kontroll av skjutvapen, och ställd inför NRA:s syn på säkerhet och utveckling känner jag mig betydligt tryggare med dåvarande sändebudet till FN ärkebiskop Bernadito Auzas anförande i FN hösten 2019: ”Stora mängder lätta vapen i cirkulation och lätt tillgänglig ammunition skapar osäkerhet, skadar civila, bidrar till brott mot de mänskliga rättigheterna och utgör hinder för mänsklig utveckling.” Vidare: ”Den Heliga stolen ger fullt stöd till alla ansträngningar mot otillbörlig spridning av handeldvapen och till främjandet av en fredskultur, där varje människas värdighet är i centrum för allt handlande.”
Vapen som hinder för mänsklig utveckling och värdighet
Det finns en direkt, komplex och i hög grad ännu outforskad relation mellan ojämlikhet och nivån av våld i ett samhälle. Att stora klyftor i samhället är ett problem är ingen ny insikt: hos profeten Jesaja läser vi att rättvisan och freden ska omfamna varandra. Kyrkliga texter som encyklikan Pacem in terris, lyfter också fram att rättvisa och en jämn resursfördelning är en förutsättning för hållbar fred och mänsklig säkerhet. Vi kan statistiskt visa att jämlika samhällen uppvisar lägre våldsnivåer, men varför det är så behöver vi få en djupare förståelse för.
Synen på vapen och hur våld ska bekämpas är en politisk fråga. Skjutvapen är i hög grad ett ”utvecklingsproblem” men långt ifrån en problematik bara för fattiga länder. I USA dör varje år cirka 30 000 personer av skjutvapenvåldet. Människor drabbas både direkt och indirekt genom otrygghet, splittring och söndring. Det handlar om barn (särskilt flickor) som inte får gå till skolan, att vården dräneras på resurser, att vapenskadade prioriteras framför mammor som ska föda. Det finns otaliga exempel.
En viktig aspekt av hur våldet yttrar sig i samhället handlar om synen på maskulinitet, då män står för en mycket stor andel av våldet. Personliga erfarenheter av människans (och mest männens) våldsbenägenhet fick jag av den då obligatoriska militärtjänsten, i början av 1980-talet. Det är delvis tack vare militärtjänsten som jag så länge har engagerat mig mot vapen och för icke-våld. Efter tiden i ett pansarskyttekompani i Skåne under ett knappt år, reste jag mycket i Latinamerika, med start 1984. De samhällsutmaningar jag mötte där, med våld, fattigdom och djupa orättvisor, påverkade mig djupt, liksom det starka kyrkliga engagemanget mot samhällsförtryck och våld. Dessa och andra erfarenheter har gjort att jag under alla yrkesverksamma år har ägnat mig åt fredsfrågor och det som traditionellt kallas för ”bistånd”.
Min erfarenhet från militärtjänsten, närmare bestämt P6 i Kristianstad, gav en bild av hur människor fungerar inom ramen för kulturella normer, lagar och regler. I militärtjänsten ingår uppgifter och moment som av många kan uppfattas som obehagliga, moraliskt på gränsen, eller som onödiga eller direkt befängda. Särskilt minns jag en övning då vi skulle lära oss använda spadar i närstrid. Vi var ungefär hundra unga svenska män som stod på led för att lära oss slåss med spadar. De flesta av oss hade svårt att se poängen. Ändå agerade den absoluta majoriteten enligt direktiven. En liten minoritet protesterade eller vägrade. En annan liten majoritet gick med liv och lust in för denna och andra uppgifter med inslag av våld eller maktutövning.
I tider av ökade samhällsmotsättningar får de som berusas av våld och makt ett spelutrymme som de inte bör ha, och de blir då medlöpare – det är enklare att lyda order eller följa med gruppen än att ifrågasätta. Det är i detta sammanhang som jag ser det som meningsfullt att inspireras av kyrkans ord – låt oss gemensamt se till att det inte är vapnen och en imaginär fiende som bestämmer dagordningen, utan strävan efter en fredskultur. Människans värdighet sätts i centrum för allt handlande. Då förbereder vi oss för mötet med andra människor på ett annat sätt än när vi rustar oss mot en tänkt fiende.
Ett moraliskt åtagande mot att försvara människan mot våldet
En av dem som har gett viktiga bidrag till hur vi kan förstå samhällsvåldet är den norske fredsforskaren Johan Galtung. Han definierar fyra typer av våld. Till att börja med det våld vi bär inom oss. På nästa nivå det våld vi använder mellan oss, på individnivå. Den tredje nivån är det strukturella våldet, som när idén presenterades på 1970-talet orsakade häftig debatt. Hur kunde strukturer i sig vara våldsamma eller bidra till våld? I dag är dessa tankar, menar jag, allmänt accepterade. Ett par decennier senare utvecklade Galtung den fjärde typen, våld som del av kulturen. En bärande tanke är att det är först när vi vågar tala om hur en kulturyttring bidrar till våld som vi kan göra något åt problematiken, och skapa en fredskultur. ”Kulturellt våld” kan, utifrån Galtung, definieras som de aspekter av en kultur som kan motivera eller legitimera direkt eller strukturellt våld. Det kan vara utifrån religion och ideologi, språk, konst eller vetenskap. Det innebär att den omgivande kulturen får våldet att upplevas som rätt eller i alla fall acceptabelt i stället för fel, till exempel att ett våldsoffer får ”skylla sig själv” som drabbas av våld när personen valt att ha vissa kläder, eller att våld är mindre allvarligt om det sker under alkoholpåverkan.
Hur kan kyrkan, och alla kristna gemenskaper, till exempel utifrån de formuleringar som framfördes förra hösten vid FN-konferensen, bidra till en fredskultur? Och gör kyrkan det, hela vägen från ett litet skjutvapen ända till det som är ”traditionella” massförstörelsevapen?
Påven Franciskus besökte för ett år sedan de platser som med störst tydlighet har visat vart vapen kan leda oss, nämligen Hiroshima och Nagasaki. Han har tydligt markerat vad vi har att förhålla oss till: ”I en värld där miljontals barn och familjer lever under omänskliga förhållanden, är de pengar som slösas och de förmögenheter som har skapats genom tillverkning, uppgradering, underhåll och försäljning av alltmer destruktiva vapen, en skymf riktad mot himlen.” Genom det strukturella våldet dödar vapen även när de inte dödar.
Exemplet Centralamerika
Åren 2008–2010 arbetade jag för FN i Centralamerika i ett projekt som fokuserade att systematiskt motverka vapenvåldet (CASAC, Central American Small Arms Control). Vi hade fyra mål: a) att förbättra lagstiftningen, b) att utbilda tull, polis och andra relevanta myndigheter, c) att bidra till kunskap och arbeta med attitydfrågor samt d) att förstöra konfiskerade illegala vapen. Centralamerika är en av de regioner i världen som är hårdast drabbat av skjutvapenrelaterat våld, vissa länder har mer än 50 gånger högre per capita-tal jämfört med till exempel Europa. Efter fredsavtalen efter de inbördes konflikterna fanns många vapen kvar i omlopp, lätta att få tag på och med en fortsatt vapenliberal lagstiftning. Jag mötte många människor som på djupet hade fått uppleva våldets konsekvenser i sina egna liv. Amilcar Durán, som liksom den helige Romero är från El Salvador (frälsarens land), är en av dem. År 2004 hade han precis börjat sitt liv som vuxen, efter sin uppväxt under det långa inbördeskriget. Han hade börjat läsa på universitetet och samtidigt börjat jobba på ett bilföretag. En dag när Durán och hans kollega provkörde en bil blev de överfallna. Han blev skjuten i ryggen men överlevde. Dagen efter när han vaknade på sjukhuset berättade personalen att han aldrig mer skulle kunna gå, kollegan hade inte överlevt skadorna. Han fick veta att han aldrig skulle kunna ha en familj, ett arbete eller hålla på med idrott. Allt han älskade borde han helst glömma bort.
Efter en tid träffade han några andra personer som drabbats av liknande händelser och tvingats börja om sina liv. Amilcar Durán bestämde sig för att göra något åt sin situation, genom att börja med rullstolstennis och avsluta sin universitetsexamen i ekonomi. Hans engagemang ledde honom vidare i arbetet för ett inkluderande och rättighetsbaserat samhälle för personer med funktionsnedsättningar. I dag är han chef för organisationen Red de Sobrevivientes (”Nätverket för överlevande”) i El Salvador. Många i organisationen har funktionsnedsättningar som orsakats av väpnat våld. De flesta är offer för förlupna kulor, skott som inte varit avsedda för dem. Organisationen utgår i sitt arbete från människors egna upplevelser. De vet av att människor lyssnar på personer med egen erfarenhet.
Amilcar Durán pratar ofta med ungdomar i huvudstaden San Salvadors marginaliserade förorter. Dessa unga män tillhör en ”riskgrupp”, och får sockrade erbjudanden om att bli medlemmar i de ökända beväpnade gängen. Dessa maras är en plåga för landet och utgör ett hot även i till exempel Los Angeles i USA. Ungdomarna säger att det finns tre ställen där de förr eller senare hamnar: på sjukhuset, i fängelset eller på kyrkogården. Amilcar svarar dem att de har fel, att det finns en fjärde destination för dem – rullstolen.
Amilcar Durán är en sann hjälte, som ännu lider svårt av kulan som sitter kvar i hans ryggrad och som nu ägnar sitt liv åt att se till att inte ännu fler människor drabbas av våldet.
Humanium Metal
Amilcar Durán har också spelat en nyckelroll i ett av de mest intressanta initiativen på senare tid, nämligen Humanium Metal, ett projekt som initierats av den svenska biståndsorganisationen Individuell männi-skohjälp, IM. Humanium Metal by IM bygger på en idé jag haft sedan mitten av 90-talet. Under de fem år jag arbetade med organisationen ledde ett antal lyckliga omständigheter till att IM beslöt sig för att satsa på idén, som har blivit en stor framgång. Ett samarbete växte fram med IM:s partnerorganisationer i Centralamerika, och syftet är att på ett holistiskt sätt arbeta mot vapenkulturen i regionen.
Namnet Humanium Metal är valt för att föra tankarna till ett grundämne, en nyfunnen tidigare okänd metall. Metallen bildas genom att illegala vapen smälts ned och stålet görs tillgängligt för producenter som genom sina produkter bidrar till en god och hållbar samhällsutveckling. Metall har återbrukats sedan urminnes tider, inklusive metall från gamla vapen. Det nyskapande var att metall från just vapendestruktion fick ett särskilt namn. Den andra innovationen var att göra denna metall tillgänglig för kommersiell tillverkning, för att ta fram produkter från ett återvunnet material som i sig bär på ett budskap om fred.
Som ytterligare ett sätt att synliggöra och uppmärksamma problematiken tog vi fram ståltackor i samma dimension som en tacka av guld, som då viktmässigt motsvarar en AK47, alltså en kalasjnikov. Den tunga tackan var en trogen följeslagare under de år jag arbetade med projektet. När jag bad människor hålla tackan möttes jag av tre reaktioner:
1: ”Oj, vad tung den är, och vilket viktigt projekt, fantastiskt!” (den vanligaste reaktionen, både män och kvinnor).
2: ”Wow, ett äkta vapen, och nu i den här formen! Riktigt coolt – jag har alltid velat hålla i en kalasjnikov” (ett fåtal som reagerar så, uteslutande män).
3: ”Är det ett före detta vapen? Som har dödat? Nej, jag vill faktiskt inte hålla i det, du får tillbaka det här” (något fler som reagerar så, och uteslutande kvinnor).
I de flesta länder gäller att staten äger våldsmonopolet, utom i vissa undantagsfall. Vad gäller Humanium Metal är det viktigt att lyfta fram att källan för denna metall är de flera hundra miljoner vapen som kan kategoriseras som illegala. Vapen som har varit tillåtna men som övergått till att kunna kategoriseras som ”illicit” för att de saknar tydlig ägare eller kopplad licens. Oavsett hur ”pacifistiska” vi anser oss vara, kan vi vara överens om att illegala vapen är en styggelse som vi vill se utraderad. Humanium Metal kan spela en viktig roll, inte minst vad gäller att påverka människors attityd till vapen.
En av de första kommersiella aktörer som valde att göra produkter av metallen var ett svenskt klockmärke. Den slogan de tog fram är ganska given – Time for Peace. Genom varje såld klocka återförs resurser till El Salvador. Samarbetet med Amilcar Duráns organisation ”Nätverket för överlevande” bidrar till det övergripande budskapet. Humanium Metal handlar om mer än att förstöra illegala vapen, det övergripande målet är mycket större. Det är att på djupet få människor på såväl individ- som samhällsnivå att förändra sin syn på och attityd till våld och hur vi bäst skyddar våra samhällen.
Vi kommer tillbaka till frågan om hur vi ser på våldet och hur vi gemensamt kan se till att förebygga det. Humanium Metal handlar om vår syn på gemensam säkerhet och hur vi bäst bygger trygga samhällen där det är en självklarhet att vi kan lita på varandra.
Att räkna döda eller att verka för de överlevande?
Även hos IM fanns i början en viss osäkerhet inför att börja engagera sig i en så känslig fråga som skjutvapenvåldet. En augustiafton 2015 var jag efter arbetsdagens slut ute på en cykeltur, i hagmarkerna utanför Lund. Ännu hade vi inte lyckats sälja in projektet helt och det fanns brister i hur vi beskrev det långsiktiga målet. Mina tankar kretsade kring hur projektet kunde bli mer i linje med IM:s övriga projekt. Hur kan vi ge stöd både till dem som drabbas men samtidigt verka för en långsiktig förändring i inställningen till vapen och ge utrymme för rehabilitering, värdighet och samhällsutveckling?
Mycket av IM:s fokus hade legat på att upprepa hur många som dog till följd av det väpnade våldet. Att räkna döda visar det förskräckliga, men leder lätt till hopplöshet och uppgivenhet utan hopp om förändring.
Jag cyklade nästan i diket när jag slogs av tanken att vi naturligtvis skulle tala om dem som lever, eller snarare om dem som överlevt. De blir de mest kraftfulla bärarna av budskapet om hur sårbara vi människor är, men också att vi kan bidra till förändring på det sätt som Amilcar och många andra gör.
En social hållbarhetsagenda
Vi tänker ofta på klimatfrågor när vi talar om hållbarhet, men social och ekonomisk hållbarhet är lika viktiga. Ett samhälle präglat av våld är inte hållbart, där finns det inte förutsättningar för jämlikhet, rättvisa eller tillit.
Syftet med Humanium Metal är att bryta cirkeln så järnet inte blir nya vapen. Det redskap som en gång användes för att döda, kan bidra till att skapa rättvisa och fred för dem som lever mitt i våldet. Projektet bidrar därmed också till att flickor får gå i skolan, att de som är rullstolsburna på grund av vapenvåldet får ett nytt jobb och skapar i förlängningen bättre förutsättningar för ett liv i fred och samförstånd. Svärd smids till plogbillar, fast i modernare tappning.
Även om det i dagens globala samhällsklimat tas åtskilliga steg tillbaka finns det också exempel på viktiga framsteg. De möjligheter som ges inom ramen för de globala hållbarhetsmålen/Agenda 2030 innehåller viktiga byggstenar. Agendan innehåller även ett fredsmål, nämligen det 16:e av totalt 17 mål. Mål 16.4 handlar om att fram till år 2030 signifikant minska antalet människor som dör av skjutvapen. Indikatorn är att länder ska rapportera hur många illegala skjutvapen de varje år tar i beslag. Det är naturligtvis bättre än ingen indikator alls men känns ändå rätt torftigt. Med Heliga stolen kan vi trycka på vikten av att bygga en fredskultur, och vi skulle också kunna mäta hur vår attityd till vapen och våld förändras och förbättras över tid.
Vid Romeros grav – ett tecken för framtiden
Under åren jag arbetade med Humanium Metal besökte jag regelbundet Centralamerika. Vid mitt senaste besök i El Salvador deltog jag i den akt där ytterligare 1573 konfiskerade vapen förstördes och gav cirka 3 ton metall som sedan sålts för att ge ett bidrag till en hållbar fred. Strax innan ceremonin besökte jag också på nytt den helige Romeros grav, i kryptan under katedralen i San Salvador. Ett besök som varje gång berör på djupet, när man ser alla som vill vara nära det helgon som i likhet med dem har drabbats av vapenvåldet. Så många anhöriga som söker tröst och förståelse – men också de som överlevt och vistas vid graven, med kryckor, i rullstol. En vecka före sin död fick ärkebiskopen frågan om han var rädd för att bli dödad. Han svarade att självklart var han rädd, men att om han dödades skulle han fortsätta ge liv i form av hopp och framtidstro åt sina bröder och systrar i Kristus. Här finns ett frö till ett sant kristet budskap om hur man bygger en fredskultur. Vi befinner oss just nu i en tid av ökat misstroende mellan länder. Fred och en fredens kultur byggs underifrån, mellan människor. Katolska kyrkan behöver bli än tydligare i denna viktiga samhällsfråga.
Peter Brune är generalsekreterare för biståndsorganisationen War Child, Stockholm.
Ur Signum nr 6/2020, s. 7–12.