Att undergräva moralen

”I den här boken finner man en ’underjordisk’ i arbete, en borrande, en grävande.” Så börjar det förord Nietzsche skrev till sin bok Morgonrodnad 1887, sex år efter det att boken givits ut första gången år 1881. Och i boken finner man en i sanning grävande ande, en ande som inte nöjer sig med de svar på livets gåtor den anser sig fått sig till livs av sin tids filosofier och religioner, och som därför gett sig av för att på egen hand, i ensamt majestät, fritt ströva i tankens domäner.

Morgonrodnad är uppbyggd av aforismer, små tänkespråk omfattande alltifrån en rad till flera sidor, nedskrivna främst under långa fotvandringar i Norditalien. Nietzsche framlägger här sin nya syn på människan och hennes värld. Boken härrör från Nietzsches kyligt rationalistiska mellersta period, vilken föregicks av ett romantiserande, ungdomligt filosoferande och som senare övergick i den profetiska förkunnelsen av övermänniskan. Under denna mellersta period skriver Nietzsche några av sina kanske bästa böcker, fulla av originella, skeptiska betraktelser och iakttagelser, alla nedskrivna i form av korta utkast, vilka sedan sammanställdes med hjälp av Nietzsches ständige sekreterare och följeslagare Köselitz. Trots den höga filosofiska nivån under denna tid, och dess starka påverkan på den postmoderna filosofin, är detta en relativt okänd sida hos Nietzsche, och Morgonrodnad är en av Nietzsches minst kända verk från denna period; detta är en anledning till att det dröjt över hundra år innan boken kommit ut i svensk översättning. När den nu gör det är det som band fyra av planerade tio i den serie av Nietzsches samlade skrifter som utges av Symposion.

”Tankar om de moraliska fördomarna” lyder bokens undertitel, och hela boken är en attack mot moralen i allmänhet och den för Nietzsche så förhatliga kristna moralen i synnerhet. I själva verket söker Nietzsche visa på att moralen är en illusion, en fasad för att sätta vackra etiketter på låga drifter och instinkter. Allt vad vi skulle kalla moraliskt gott, såsom medlidande, osjälviskhet och kristlig kärlek, är enligt Nietzsche ingenting annat än förtäckta uttryck för vår animaliska natur, ”en konsekvens av driften som lär oss att söka efter föda och undgå fiender” (§ 26). På så sätt står enligt Nietzsche alla handlingar på samma låga nivå; ingen handling är bättre än någon annan, eftersom alla handlingar endast kommer till stånd som en kausal konsekvens av våra djuriska drifter och vår ofria vilja.

En konsekvens av denna syn på moralen är att det inte finns någon övergripande moralkodex, ett rätt sätt att handla för alla människor. I själva verket finns det ingen stor, övergripande sanning som människan kan få del av, varken genom gudomlig uppenbarelse eller egen insikt. Mening får livet bara om människan själv skänker livet mening; människans mål sätts upp av henne själv (§ 108).

Härledningen av moralen tillbaka till våra djuriska drifter som Nietzsche utför sker dels genom att han gör en historisk tillbakablick på hur moralen växte fram ur djuriska beteenden, dels genom att han påvisar hur människor runt omkring oss med sitt moraliska beteende i själva verket bara vill uppnå sina egentliga, egoistiska motiv. Nietzsche har en skarp blick för det sämsta hos människorna, en blick man kan uppskatta utan att behöva ansluta sig till hans filosofiska syn.

Men i det undergrävande av all moral som Nietzsche är i färd med kan läsaren skönja en paradox. Hur kan Nietzsche klandra vissa handlingar, exempelvis döljandet av drifter under en förmildrande etikett, om han samtidigt skriver att det inte finns bättre eller sämre handlingar? Svaret är att han inte kan det. ”Ty (denna bok) uppställer i själva verket en motsägelse och räds inte detta: i den här boken ogiltigförklaras tilltron till moralen – men varför? Av moral!” (företal, 4). Även Nietzsches förakt för övergripande och absoluta sanningar skär sig mot hans egen framställning av sina tankar; ty varje aforism är utformad som en droppe av sanning. Nietzsche vill upphäva sanning med sanning!

Nietzsche gör även ett kategorimisstag då han vill upphäva moralen genom att hänvisa till historien. Ty man kan inte enbart genom att beskriva ett fenomens historia därmed relativisera detta fenomen till ogiltighet. Kan vi exempelvis motbevisa att 2+2=4 genom att beskriva matematikens uppkomst? Eller kan vi, för att ta ett än grövre exempel, motbevisa existensen av en materiell yttervärld genom att beskriva framväxten av våra sinnesorgan? På samma sätt tycks det något förhastat att som Nietzsche anse ”den historiska vederläggningen (av Gud) som slutgiltig” (§ 95).

Skall man då helt förkasta denna bok om man inte tycker sig kunna fördra Nietzsches nihilism och ständiga paradoxer? Absolut inte! Läst på ett annat sätt än det som var Nietzsches vilja och intention blir boken en mycket läsvärd genomgång av människans missbruk av moralen. Det är i själva verket endast mot bakgrund av att det verkligen finns rätt och fel som många av Nietzsches utläggningar blir förståeliga. Hur kan man förkasta moraliskt hyckleri om man inte anser att det finns någon moral att hyckla med? Hur kan man förkasta lögn om man inte tror att det finns någon sanning?

Den grundläggande utgångspunkten i Nietzsches resonemang är ett antingen – eller; antingen är alla moraliska handlingar berömliga eller så är de klandervärda, antingen strövar man fritt på tankens stigar eller underkastar man sig auktoritet. Den rätta hållningen tycks dock växa fram ur ett både – och: tro och tvivel, lydnad och ifrågasättande, fasthållande vid absoluta värden och ett historiskt medvetande. Endast så tycks man kunna få en balanserad och förhoppningsvis rättvisande bild av världen.

Morgonrodnad är en bok med många förtjänster, skriven av en människa med en brinnande skaparlust och ett vaket intellekt. Men den ”borrande, grävande anden” lyckas till slut inte med sitt stora projekt att undergräva moralen – bara med att undergräva sig själv.