Att vara kristen i Indien

För några år sedan gjorde den indiska biskopskonferensen en utvärdering av sin egen organisation och dess funktionssätt för en eventuell förnyelse. Det verkar alltså vara läge att försöka få perspektiv på vad det innebär att vara kristen i Indien idag. I vilket sammanhang lever vi? Vilka utmaningar står vi inför? Är den kyrka som vi utgör redo att ta itu med utmaningarna?

Indien har gjort stora framsteg: jordbruksrevolutionen har gjort det möjligt för landet att livnära en växande befolkning. Vetenskapligt och tekniskt har landet gått framåt mycket. Indien har utvecklat egna raketer och satelliter och kan hantera kärnkraften. Inom datavärlden är Indiens kunnande när det gäller mjukvaror erkänt över hela världen. Men en stor del av alla framsteg har ”ätits upp” av en befolkning som mer än fördubblats under de senaste femtio åren. Folkökningen har vidgat de sociala klyftorna. De rika har blivit rikare och de fattiga fattigare. Trots allt vad socialisterna säger, har sjukvården och skolväsendet i det närmaste stagnerat medan de mest framgångsrika industrierna hela tiden gått framåt. Visst utbildar landet läkare, sjuksköterskor, ingenjörer och tekniker, men de utvandrar till i-länderna. Klyftan mellan rika och fattiga riskerar att bli allt större med ökad ekonomisk liberalisering.

En besvärlig demokrati

Att Indien fortfarande är en demokrati, trots etniska, kulturella och religiösa spänningar, är närmast ett mirakel. Det indiska folket som till stor del består av analfabeter har visat prov på en viss politisk mognad vid valurnorna. Men de rika och mäktiga manövrerar de demokratiska institutionerna. Fastän många utbildningsprojekt och sociala projekt satts igång för att de oberörbara (daliterna) skall kunna bli integrerade i samhället har dessa inte kunnat göra sig fria från de sociala strukturer som diskriminerar dem. Stamfolken (som finns framför allt i de bergiga områdena i landets nordöstra delar) berövas sin jord och sin kultur av den härskande befolkningen som vill exploatera de rikhaltiga skogs- och mineraltillgångarna. Kvinnoförtrycket fortsätter i olika former liksom barnarbetet. Den indiska republikens konstitution ville åstadkomma ett samhälle grundat på frihet, jämlikhet och broderskap. Det målet är långt borta!

Att man delat upp området söder om Himalaya enligt de religiösa gränser som skiljer Indien från Pakistan har framkallat ett trauma vars effekter fortfarande är mycket kännbara. Den indiska republiken har valt att skaffa sig en icke-religiös konstitution som vill vara neutral och samtidigt positiv till alla religioner. Religiösa minoriteter som de kristna eller muslimerna har fått speciellt beskydd. Domstolarna har utan att förtröttas försvarat minoriteternas rättigheter mot all statlig konfiskering. Samtidigt har de försvarat fundamentala rättigheter gentemot vissa religiösa trosriktningar. Domstolarna har inte gett vika trots att deras ställningstaganden då och då orsakat spänningar. Men alla dessa skyddsräcken har inte räckt till för att göra slut på konflikterna mellan olika religioner, inte heller för att neutralisera fundamentalistiska rörelser. Samtidigt får man inte glömma att dessa konflikter i många fall egentligen inte har med religion att göra utan oftast är politiskt eller ekonomiskt betingade.

Inflytandet från modern vetenskap och teknologi har inte gett upphov till en sekularisering av samhället som i Europa. Hinduismen är inte en organiserad religion som kristendomen eller islam. Folk kan befinna sig på olika nivåer av tro och religiös utövning. För kristna, muslimer, sikher och andra religiösa minoriteter är religionen en identitet som man svårligen avhänder sig. Däremot har marknadskrafterna medfört en nedbrytning av grundläggande värderingar. Korruption är vanligt förekommande. Rättsväsendet och den fria pressen har möjliggjort att man kunnat upptäcka ett antal bedrägerier, men det är svårt att få fram vattentäta bevis. Om igen är det de fattiga som blir exploaterade av de rika och mäktiga, vilket är grogrund för en ganska utbredd cynism.

Men bilden är inte helt och hållet svart. Under senare år har grupper ur samhällsdjupet vaknat till liv. Daliternas och stamfolkens organisationer har tillsammans med många andra grupper blivit aktiva och kräver sin rätt till en identitet, till befrielse och till utveckling. En mångfald grupper, fristående från regeringen, arbetar för att väcka folks medvetande. Miljögrupper och kvinnogrupper orsakar då och då oro. Den nya ekonomiska politiken med en liberalisering av marknaderna verkar lyckas ganska bra utan att den socialpolitiska kontrollen för den skull mattas av. Folket deltar aktivt i demokratiarbetet även om de inte har så mycket att välja på när valdagen kommer. Det pågår försök att införa demokrati på bynivå.

Två sätt att se på evangelisationen

Vari består den kristna utmaningen i en sådan situation? Kyrkan har ett svar: evangelisation. Men man kan uppfatta evangelisationen på olika sätt. Jag skall här ta upp två varianter. Den första handlar huvudsakligen om att bygga upp kyrkan. Här beklagar man att kristendomen fortfarande är en minoritetsreligion i Indien. Målet är alltså att förkunna evangeliet, att omvända och att döpa. Andra aktiviteter (utbildning, socialt och medicinskt arbete och till och med interreligiös dialog) är endast indirekta medel för att uppnå målet. Utifrån ett sådant perspektiv blir kyrkan ett med främlingen som kommer för att predika Kristus och omvända människor. Om man oroar sig för människors levnadsförhållanden är det endast för att underlätta för evangeliseringen. De som har en sådan syn på evangelisering koncentrerar sin ansträngningar till ställen där folk verkar dras till kyrkan, oberoende av varför de intresserar sig för kyrkan. Den här typen av evangelisering är den mest utbredda, även om det är omöjligt att åstadkomma något konkret där det inte finns några grupper som är lyhörda för vad kyrkan egentligen vill erbjuda. Kommer det att gå så långt att man i det ser en ursäkt att inte försöka göra någonting och i stället koncentrerar sig på den inre förnyelsen av kyrkan inför år 2000?

Den andra synen på evangelisation är den som federationen av de olika biskopskonferenserna i Asien förordar, trots att många människor i Indien och Asien inte tagit den till sig och gjort den till sin. I biskopskonferensernas förhållningssätt är evangelisationen en uppgift för den lokala kyrkan, inkarnerad av och i ett folk. I evangelisationen finns en dialog med de fattiga och med Asiens olika kulturer och religioner. Nyckelorden är inkarnation och dialog. Inkarnationen är det som ger missionen en mening; dialogen är det enda sättet att bedriva en lyckosam mission. Med en sådan utgångspunkt urskiljer man Guds närvaro och handlande i det asiatiska folket, sådant det är kulturellt och religiöst. På grund av Guds närvaro i folket tror man att dialogen förvandlar inifrån. I dialogen söker man Guds rike och önskar att kyrkan både skall vara symbolen för dessa strävanden och vara dess tjänarinna.

Kyrkan tar förvisso emot nya Guds lärjungar, när de är inspirerade av Anden. Men kyrkans strävan går mycket längre; det handlar om Guds rike: kyrkan erkänner på sätt och vis att Guds rike finns där för alla, när man trots olikheterna lever tillsammans i fred och rättfärdighet, gemenskap och harmoni. Att kyrkan söker harmoni utesluter inte att den prioriterar de fattiga och förtryckta och kämpar för dem. Men i det glada kärleksbudskapets namn väljer kyrkan icke-våld, där inspirationskällorna är Gandhis icke-våld vid Indiens befrielse och den oblodiga avsättningen av president Marcos på Filippinerna.

De kristna som delar det senare synsättet på evangelisation ser sig helt och hållet som medlemmar i den nationella gemenskapen. Landets utmaningar är deras. För att ta itu med landets utmaningar söker de ett kristet perspektiv. De försöker samarbeta med andra troende och med människor av god vilja, för att förkroppsliga Guds rike och vad det står för. De är mindre intresserade av de specifikt kristna utmaningarna än av de utmaningar som berör alla. Samtidigt är de angelägna om det specifika som de kristna kan bidra med när det gäller att se klart på en situation och att föreslå lösningar. Men de kristna nöjer sig inte med att komma med förslag. I deras gemenskaper lever de ut tron i verkligheten. Deras vittnesbörd blir mer effektivt och trovärdigt om det levs i verkligheten.

Att bli medvetna missionärer

Den största utmaning som väntar de kristna i Indien ligger i deras förmåga att bli medvetna om sin mission såsom medborgare i landet och i en lokal kyrka som är inkarnerad i ett folk och i en kultur och inte som nationella representanter för en internationell organisation eller en universell kyrka.

Kyrkan anses faktiskt i Indien som en ”utländsk” närvaro av alla som inte tillhör den. Man undrar hur de kristna själva ser på sin identitet. För det mesta lever de som alla andra. Men deras religiösa resonemang och deras institutionella strukturer är inte inkulturerade. De är inte indiska. Kyrkans organisation och finansiering har sina rötter någon annanstans. Inom landets ram är de kristna föga intresserade av det offentliga livet och reagerar ofta som en minoritet som är isolerad och på defensiven. Eftersom de kristna är angelägna om sitt sociala och ekonomiska välstånd protesterar de sällan om inte deras egna rättigheter eller privilegier är hotade. De är inte tillräckligt förankrade i sin kultur och sitt samhälle för att känna att landets utmaningar också är deras. Dessutom är de knappast medvetna om att de som kristna är bärare av det ”glada budskapet” som skulle kunna hjälpa dem att anta en del av dessa utmaningar. Eftersom de inte kan uppfatta hur en inkarnerad kristendom och en vidare mission kan se ut, lever de i en sluten värld medan de drar nytta av utbildning och andra tjänster som kyrkan erbjuder.

Det som här sägs om de kristna i allmänhet gäller inte ordensfolket. Det finns fortfarande gott om kallelser. Många beger sig från söder till norr som ”missionärer”. Men deras missionsideologi är den traditionella: de bygger upp skolor och sociala tjänster eftersom de tror på evangeliets ”indirekta verkan”. Målet är fortfarande att omvända människor när och där det går, i stället för att sätta evangeliet i samhällsomvandlingens och kulturomvandlingens tjänst. Människor med den typen av socialt arbete är oförmögna att föra en dialog med andra religioner i befrielsens tjänst. Följaktligen uppstår följande alternativ: antingen en evangelieförkunnelse med sikte på dop och omvändelser eller en sekulariserad variant, kanske marxistisk. Ofta är det alternativ nummer två som drar det längsta strået.

Men lite rör det sig i alla fall. De kristna som tillhör förtryckta grupper som de oberörbara, daliterna, eller olika stamfolk, börjar inse att deras öde sammanfaller med hela deras sociala grupp oberoende av religioner. För hundra år sedan såg stammarna i Chotanagpur i centrala Indien att det fanns en befriande kraft i kristendomen, och att kristna skolor erbjöd en möjlighet till social utveckling. Nu upptäcker de att sociala framsteg också kan ske via den högre skolutbildningen och via offentliga institutioner. Kristendomen reduceras till ett privat val, utan påverkan på det offentliga livet. Man kan svårligen påstå att dessa kristna har förlorat känslan för mission: troligen har de aldrig haft någon. Missionärerna har säkerligen spelat en roll i deras uppfostran. Men vissa daliter får fortfarande utstå social diskriminering. De får inte arbeta i det offentliga livet på grund av sin kristna identitet. Somliga tvekar inte att hålla sin kristna identitet hemlig eller att förneka den för att få en tjänst. Man kan förstå deras bekymmer och deras prioriteringar, men man kan inte vänta sig något missionsmedvetande från dem.

Ovisshetens tid

Det vi kan bidra med som kristna kan inte accepteras annat än på två villkor: att vi är helt och hållet indier och att vi är höjda över varje misstanke om dold proselytism. Men jag upplever det som om kyrkan ännu inte bestämt sig för att bli helt och hållet indisk. Det minimala intresse för inkulturation som såg dagens ljus efter Andra vatikankonciliet har slocknat helt idag och detta i all synnerhet i officiella kretsar. Kyrkans ekonomiska och organisatoriska självständighet är en del av hur den definierar sig och vilken identitet den marknadsför. Det faktum att kyrkan domineras av präster och har mycket liten lekmannamedverkan är ett annat skäl till att den framstår som enbart religiös och utländsk. Till detta måste man lägga frånvaron av en klar missionsstrategi, som jag just sagt.

Varför satsar vi så lite? Vad är det som bromsar oss? Varför är folk misstänksamma mot oss? Gandhi var hindu och har aldrig dolt att han inspirerades av sin hinduiska tro. Hans mål var landets befrielse. Hans sätt att leva gjorde hans budskap och hans handlingar trovärdiga. Han inledde en dialog med troende av andra traditioner. Han gav sitt liv för ett ideal. Han var uppfylld av en mission. Varför kan inte vi kristna vittna om vår tro med samma övertygelse, samma engagemang och samma grad av personlig satsning?

Jag skulle inte vilja ge ett intryck av att det i Indien inte skulle finnas mängder med människor i evangeliets tjänst som är förmögna att satsa sin egen person. Min fråga ligger på ett annat plan: hur mycket påverkar vi på nationell nivå förändringarna inom kultursektorn och i hela det indiska samhället utifrån evangeliets ljus? Kommer det en tid för det vi vill åstadkomma?

Visst kan kyrkan predika frälsning och nöja sig med ritualen här på jorden. Men hur går det med dess trovärdighet när den skall vittna om evangeliet som en förändrande kraft?

Några konkreta utmaningar

Som trosgemenskap kan kyrkan inte erbjuda politiska eller ekonomiska lösningar på folkets problem. Men den kan bidra med ståndpunkter som grundar sig på kyrkans värderingar och visa på vilka konsekvenser dess värderingar får i ekonomiska, kulturella och socialpolitiska valsituationer. Kyrkan kan också visa på församlingar som försöker att leva enligt kyrkans värderingar och utifrån hennes perspektiv.

De kristna har alltid haft en speciell förkärlek för de fattiga. Det ser man tydligt på den typ av institutioner som de kristna erbjuder: skolor för fattiga barn, barnhem, vårdcentraler och utvecklingsprogram. När man ser hur många fattiga det finns i landet och hur ineffektiva regeringens insatser är, förstår man att det fortfarande är nödvändigt med sådan hjälp. Men gamla initiativ har den egenheten att de blir institutionaliserade och inte vill förändras. Frågan är om exempelvis våra skolor är till för de fattiga (några av de undervisningskongregationer som driver skolor har för övrigt börjat ta itu med problemet). Det räcker inte med att hjälpa de fattiga; fler och fler håller på att bli medvetna om den saken. Man måste också ge sig på orsakerna till fattigdomen. Man måste utöva en socialpolitisk kontroll av de ekonomiska program och de faktorer som styr marknaden. Det är inte bara de folkliga organisationerna som kan göra något sådant. Men med undantag för en liten minoritet är de kristna ovilliga att engagera sig. Hur skall man kunna hjälpa dem som i många fall själva är eller har varit fattiga, att tänka på andra och samarbeta med andra för att befria sig från fattigdom och förtryck? Kyrkoledarna som till stor del tillhör medelklassen genom sin funktion, verkar inte intressera sig så värst för sådana socialpolitiska rörelser.

Det indiska samhället är mycket hierarkiskt och stelbentheten i systemet bygger fortfarande på kastsystemet. Systemet hindrar visserligen gemene man från ohämmad individualism men det står också i vägen för en ny verklig social gemenskap. Dessutom blir nästan arton procent av folket uteslutna ur en social gemenskap. I den mån kasten har blivit politiska maktfaktorer går det inte att tala om jämlikhet, delaktighet och gemenskap. En sådan social situation erbjuder en mängd utmaningar: att befria de uteslutna från förtryckarmakten, att hjälpa människor att höja sig över en grupps (kasts) särintressen och i stället arbeta för ett samhälle byggt på jämlikhet och delaktighet. Social jämlikhet går inte att genomföra utan ett minimum av ekonomisk jämlikhet.

Kyrkan kan knappast bidra med någon förnyelse om dess medlemmar är uppdelade i kaster och etniska grupper, något som för med sig fördomar, partiska bedömningar och strider ändå upp på de högsta nivåerna i den kyrkliga hierarkin. Det har inte saknats människor i Indien som har kämpat mot kastsystemet. Men få av dem är kristna. För närvarande kämpar kyrkan tillsammans med kristna daliter för att dessa skall få åtnjuta särbehandling, vilket innebär att man bekräftar och bevarar deras identitet som oberörbara. Det är bara ett exempel bland många andra på ett kortsiktigt beteende som knappast kan kallas evangeliskt. Vad vi behöver är en systematisk kampanj över religionsgränserna, en kampanj som inte har siktet inställt på snabba resultat utan som ger sig in i en lång kamp för att förvandla inrotade synsätt och sociala beteenden, en kamp som också förändrar hjärtan. Man förändrar inte det indiska samhället genom att ta parti för daliterna eller de kristna församlingarna, som bara är pyttesmå delar i en helhet, men de kristna församlingarna skulle kunna vara exempel på de mål man eftersträvar.

Grundläggande värderingar bryts sakta ned i allt större omfattning. Det visar sig i korruption och manipulationspolitik. Visst är det bra att skolorna även fortsättningsvis ger eleverna grundläggande värderingar och arbetar på att göra dem till personligt engagerade kristna, men man måste också delta i arbetet på att få fram instanser som kräver att ämbetsmännen tar sitt ansvar och att de blir tvungna att redovisa sina handlingar. Media spelar en speciell roll i det avseendet. Men att delta i offentliga debatter är inte de kristna indiernas starka sida. De siktar i allmänhet på anställningar inom servicesektorn och undviker allt deltagande i det offentliga livet. En av svårigheterna kommer sig av att vi inte nöjer oss med att arbeta för ”mänskliga och andliga värden”. Vi måste ha med etiketten kristen. Nya testamentet väljer bland annat bilderna av jästen och tjänaren för att illustrera kyrkan. De bilderna borde också vara den drivande kraften i vår spiritualitet och vår trosutövning.

Officiellt är de kristna i Indien engagerade i en dialog, drivna av en längtan efter harmoni. Det minsta man kan göra är väl då att undvika all slags fundamentalism. Vi kan arbeta för en dialog ur fyra olika aspekter: liv, gemensamma upplevelser, diskussion och kollektivt handlande. Men vill vi agera på det sättet är våra minoritetskomplex och vår image som främmande element hinder i vägen. Vi kan bara komma förbi hindren genom att åstadkomma handlingsprogram och delta i nationella rörelser över religionsgränserna. Då är vi tillbaka till den vidare förståelsen av en evangelisation grundad på Guds rike, Guds gåva till alla folk. Hur skall vi få den visionen att bli verklighet? Det är i hög grad den kristne indierns utmaning.

Översättning Ylva-Kristina Sjöblom

Artikeln ursprungligen publicerad i Études majnummer 1998