Befriande enkelhet

Jesuitpatern Roberto Tucci var bara 38 år gammal när han blev chefredaktör för de italienska jesuiternas kulturtidskrift Civiltà Cattolica. Tidskriften utges i nära samråd med Vatikanens statssekretariat, och därför blev det nu en del av hans arbete att en gång i månaden bege sig till Vatikanen för att diskutera tidskriftens linje i frågor som rörde både kyrka och politik. Ofta fick han då tala med kardinal Domenico Tardini, som var statssekreterare till 1961, och sedan med dennes efterträdare, kardinal Amleto Giovanni Cicognani. Men några gånger varje år fick han i stället träffa påven själv. Det var Johannes XXIII (1959–1963), som kommer att helgonförklaras den 27 april tillsammans med Johannes Paulus II under en ceremoni på Petersplatsen. Så här berättar Tucci i sina dagboksanteckningar om sitt första besök hos påven:

”13 september 1959. I Castelgandolfo; gick in omkring 11.40; kom ut omkring 12.15. Gripande enkelhet och vänlighet som avlägsnar varje förlägenhet. Tar emot mig vid dörren och leder mig ut nästan hela vägen till tröskeln. Gratulerar mig till mitt ansvarsfyllda uppdrag, fast jag är så ung (han vet att jag är 38 år gammal).”

Efter varje sådant besök i Vatikanen gjorde Tucci utförliga minnesanteckningar, som inte var avsedda för offentligheten. Med anledning av 50-årsjubileet av Andra Vatikankonciliet har dessa nu publicerats. Det var ju Johannes XXIII som sammankallade konciliet 1959 och öppnade det 1962. Dagboksanteckningarna ger en intressant bild av förberedelserna av detta koncilium, som spelat så stor roll för att förnya katolska kyrkans förhållande till den moderna världen. I sin dagbok berättar Tucci utförligt om nio möten med Johannes XXIII från 13 september 1959 till 9 februari 1963. Mötena varade oftast en halvtimme, minst en kvart och allra mest en timme och 40 minuter.

Johannes XXIII bad jesuiternas tidskrift att samarbeta i förberedelserna av konciliet så som den gjort redan inför Första Vatikankonciliet (1869–1870). ”Han säger att vår tidskrift är seriös och trygg i lärofrågor och anspelar på att de goda jesuitfäderna på Études lät sig dras med litet av rörelsen av förnyande idéer när han var nuntie i Paris.” Johannes XXIII (Angelo Roncalli) var patriark av Venedig när han valdes till påve 1958, men kom från en intensiv karriär som diplomat i Bulgarien, Turkiet och Frankrike. Under tiden i Paris kom han i kontakt med den intensiva debatten om, och förnyelsen av, fransk katolicism, som spelade en viktig roll i den process som ledde till konciliet, men som tydligen inte övertygade den blivande påven helt och hållet.

Under det andra mötet med Johannes XXIII den 1 februari 1960 berättar Tucci att påven talade ”om det ekumeniska konciliet, som han är väldigt mån om, och hur han fick förslaget av några högra prelater, och hur han presenterade sitt tredubbla program för kardinalerna som samlats efter gudstjänsten i Pauluskyrkan för ett år sedan: synod, koncilium, revision av kyrkorätten”. Påvens tredubbla förnyelseprogram omfattade nämligen, förutom konciliet, också en stiftssynod för Rom, som han själv öppnade den 24 januari 1960, och en revision av kyrkorätten, som inte blev färdig förrän 1983.

I samtalen nämner påven många olika förhoppningar angående konciliet. Många gäller ekumeniken: han ”hoppas att konciliet skall kunna visa upp kyrkan i rätt ljus för de åtskilda bröderna … Han talar om de åtskilda brödernas ändrade inställning och är särskilt glad över att patriarken Athenagoras nu insisterar på att få besöka påven och att han måste försöka lugna honom och övertyga honom om att det inte är lämpligt för ögonblicket.” Tucci skriver själv en artikel om den anglikanske primas Geoffrey Francis Fishers besök hos påven den 5 december 1960 och får beröm av påven. ”Han säger att artikeln var utmärkt och att han visste att den skrivits på begäran av (statssekreteraren) kardinal Tardini … I grund och botten erkänner ärkebiskopen (Fisher) att enheten inte är möjlig just nu, för den skulle innebära underkastelse under Rom. Han trycker på enhet i anden, att man tar fasta på det vi har gemensamt utan att bekämpa varandra, trots att var och en blir kvar på sin plats och med sin tro. Påven menar att detta är ett framsteg och förstår inte varför man behöver vara orolig. Han tillägger att ’här förstår inte alla detta; man vill att allt skall vara perfekt, annars får det vara’.” Men tre år senare framkommer det att Johannes XXIII inte var helt överens med Fisher heller. ”Han talar om sina relationer till de åtskilda bröderna som präglas av välvilja, tillsammans med försiktighet, och utan illusioner. Det är ingen idé att stöta dem med tal om att ’återvända’, även om det är sant att det är den enda vägen. När Fisher talade med honom om ”förening” och ”enhet” låtsades han inte förstå och började tala om Om Kristi efterföljelse (av Thomas à Kempis) och liknande, och den anglikanske kyrkoledaren återvände nöjd hem.” Men Johannes XXIII:s vision av kristen enhet var att andra kristna ”återvände” till den katolska kyrkan.

Johannes XXIII säger att han hoppas kunna avsluta konciliet med att saligförklara Pius IX (1846–1878), som sammankallade Första Vatikankonciliet. Så blev det nu inte: konciliet avslutades av hans efterträdare Paulus VI 1965, och Pius IX saligförklarades av Johannes Paulus II år 2000. Däremot var han starkt skeptisk mot en annan person som Johannes Paulus II saligförklarade 1999: den syditalienske kapucinmunken och mystikern Padre Pio (1887–1968): ”Han uttalar sig mycket kritiskt om allt det som sker omkring Padre Pio” (5 september 1960).

Det är intressant att se hur stor vikt Johannes XXIII lade vid samarbetet med jesuiternas tidskrift. Den 7 juni 1960 säger Johannes XXIII att han är övertygad om att Första Vatikankonciliet fungerade tack vare samarbetet med Civiltà Cattolica, som publicerade en omfattande dokumentation både av förberedelserna och av själva konciliet. Därför publicerade tidskriften utförliga rapporter under hela förberedelseskedet, som Johannes XXIII själv bad dem att samla i en bok. ”Han följer Civiltà Cattolica, han hinner inte läsa allt men läser alltid först rapporterna om förberedelserna för konciliet, som han finner rika och intressanta … Han menar att det skulle kunna bli en intressant volym.” Det finns alltså ett viktigt institutionellt samarbete mellan Civiltà Cattolica och påvarna som utgör en viktig bakgrund för tidskriftens nuvarande chefredaktör Antonio Spadaros nära samarbete med Franciskus, som bland annat kom till uttryck i en uppmärksammad intervju (se Signum nr 6/2013).

Påvens nära samarbete med jesuiterna på Civiltà Cattolica hindrade honom inte från att ha en del problem med andra framstående jesuiter. I samtalen talas det mycket om hur Johannes XXIII ser på kritik som riktas mot jesuiter som undervisar på Påvliga bibelinstitutet i Rom. De anklagas för att vilja bortförklara evangeliernas berättelser om Jesu barndom med teorier om litterär genre. Påven kritiserar en skarpt formulerad artikel mot bibelinstitutet men är själv bekymrad. ”Medan jag närmar mig hans skrivbord, säger han att några av våra jesuitfäder har sagt saker som inte låter korrekta, och så börjar han tala om den omdiskuterade bibeldiskussionen. Han talar om detta i tjugo minuter och visar att han är orolig … Jag försökte flera gånger påpeka att våra jesuitfäder inte vill förneka att barndomsberättelserna är historiska, inte heller texten om primatet … Men den helige fadern låter sig inte övertygas och svarar på nytt med samma kritik. Han tillägger att i dag är det många som föredrar att följa modet att tala och skriva otydligt och komplicerat, och det gör inget om man bara inte säger sådant som är farligt för tron. Han föredrar gammaldags enkelhet.” Längre fram berättar Tucci om slutet på audiensen. ”När han tar farväl välsignar han mig och anförtror mig sin hälsning till jesuitfäderna och säger: ’säg till patres att vara glada! Se till att de är glada!’ Jag gick ut bedrövad och oroad över bibelfrågan. Jag ångrade att jag oförsiktigt försökt övertyga påven om att det inte förhöll sig som han menade.”

Samtalen mellan påven och jesuitredaktören präglas av förtroende. Johannes XXIII bekänner för Tucci att han inte trivs i Vatikanen. ”Han anspelar på att han plågas av sin situation som lyxfånge, mitt bland glans och ceremonier som han inte tycker om. Jag har inget emot dessa vänliga adliga vakter, men de bugar sig så mycket, så många formaliteter, sådan glans, sådan uppvisning, jag lider av det, tro mig. När jag går ner och ser att så många vakter går före mig, då känner jag mig som en fånge, en brottsling. I stället skulle jag vilja var den gode herden för alla, nära folket. Det går bra med några formaliteter då och då, men det är för mycket! Men man måste ha tålamod, för det är inte lätt att ändra på systemet utan att folk blir förolämpade.”

Under samtalen får Tucci veta en del som inte var avsett för offentligheten, som till exempel det verkliga skälet till att påven besökte mariahelgedomen i Loreto den 4 oktober 1962, en vecka före öppnandet av konciliet. Under besöket i helgedomen bad han jungfru Maria att be för konciliet. Men bakgrunden till besöket var mindre from. ”Han nämner sedan en resa till Loreto som han var tvungen att göra för att tillfredsställa den italienske ministern för infrastrukturer, som har lagt ut stora belopp i området, och för att skapa ett lämpligt tillfälle att träffa italienske presidenten Gronchi … Men han vill inte att man skall få veta de verkliga hemliga skälen. Det skulle skada påvens prestige och se illa ut.”

En kuriös upplysning är att ”han är bedrövad över att tidningarna kritiserar honom för att han studerar engelska i stället för att övervaka de italienska biskoparna som lägger sig i politiken”. Johannes XXIII menade att det var viktigt för en påve att kunna uttrycka sig på flera språk. Som gammal diplomat var han van vid att kommunicera på olika språk, men han försökte lära sig så många som möjligt. Detta bekräftas nu också av hans sekreterare Loris Capovilla, som ännu lever och nyligen utnämnts till kardinal. I en nyutkommen (2013) bok (recenserad av Örjan Ekman i Signum nr 5/2013) berättar han att ”också när sjukdomen försvagat honom upphörde Johannes XXIII aldrig att studera språk. Jag minns att hans sista jul, 1962, bad han mig att skaffa honom Ettore Lo Gattos ryska grammatik. Han var 81 år gammal men sade ’Om Gud låter mig leva, vill jag lära mig detta språk’.”

Johannes XXIII dog den 3 juni 1963. Tuccis sista besök ägde rum mindre än fyra månader tidigare, den 9 februari. Konciliet var i full gång, men den påve som öppnat det skulle inte få avsluta det. ”Angående konciliet säger han att han är helt tillfredsställd. Konciliet har börjat arbeta på riktigt först de sista veckorna … Han anmärker att tyvärr är det några biskopar på konciliet som har undervisat i teologi och därför tror att konciliedokumenten måste bli handböcker i teologi. Men det handlar inte om att reda ut lärofrågor, eftersom han menar att man i dag inte måste lösa några lärofrågor för att undvika att kyrkans tro skadas … Under konciliets första session föredrog han att inte ta till orda för att ge fäderna frihet att diskutera och att själva finna rätt väg. Han riskerade dessutom att göra större skada än nytta genom att lägga sig i frågor där han inte hade den kompetens som krävdes.” Under detta sista möte säger påven att han gärna skulle besöka Civiltà Cattolica, men ”hur skulle det gå till, här vill man inte att jag går ut”. Det är de sista ord av Johannes XXIII som återges i Tuccis dagboksanteckningar.

Olle Brandt är professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.